Verkligt overkligt
Det är inte samma sak att se en stor fotbollsmatch på tv som att se den live. När man vant sig med att se matcherna i halvliggande ställning och med överraskningsmomentet som tv:ns fysiska tillkortkommanden bidrar med vet man inte hur man ska agera när allt plötsligt är på riktigt.
Sittandes på i det här fallet Giuseppe Meazza har man full koll på planen. Man ser alla spelare och var ytorna finns. Tv-bilden täcker inte lika mycket vilket gör att man helt plötsligt kan få se en målchans dyka upp från ingenstans då en spelare stått utanför bild.
:::: :::: ::::
På fredagen diskuteras Inter-Juve i tre kanaler samtidigt: Rai, Sky och La7. Mitt i natten. Ranieri säger att han siktar på seger. Laguppställningarna varierar beroende på vem man frågar. För Juve handlar det om Brazzo eller Nocerino och Grygera eller Molinaro. Zebina spelar.
Crespo byts snart ut mot Cruz. Vem hade trott att Cruz inte skulle spela mot Juve? (Svar: Rais text-tv.)
:::: :::: ::::
Lördagen bjuder på sommarväder med vårvärme. Nästan t-shirtväder. Giovinco visar på Olimpico varför han har det rykte han har. Perrotta får rött kort för en ljummen kapning. Amauri sätter ännu ett eurogol.
Sky visar matchbilder. De andra kanalerna har sina egna absurda sätt att redovisa matcherna. I en kanal filmar man en kommentator som beskriver händelserna på planen. För att ytterligare fördjupa visar man "live pagelle" i bild. "Maldini 6".
I en kanal annan sitter en gubbe och flyttar prickar på en taktiktavla efter hur de heta situationerna ser ut. Ingen behöver se Rosinas frispark på riktigt efteråt...
Serie B redovisas med hjälp av en grafik innehållande lag, resultat, en bild på domaren och betyg på honom. Det är det mest puckade jag någonsin sett. Något så trivialt som målskyttar är ointressant, vem som dömt, hur bra han dömt och framförallt hur han ser ut är däremot livsnödvändig information.
Alla avslutar med ännu mer uppsnack inför Inter-Juve.
Snart är det dags att röra på benen.
:::: :::: ::::
En dryg halvtimme före avspark hörs ett vrål av ouppskattning inifrån arenan. Ingen utanför kan ha trott att det var ett lag i blått som sprang in för uppvärmning. Inte ens Farina och hans kompanjoner kan ha varit så impopulära före matchen.
Efter en inte helt glasklar entré genom spärrar och uppför Europas jobbigaste trappor (en timmes promenad till arenan började kännas) öppnade sig väggarna. Innandömet blottade sig. Jag ska inte säga att jag blev besviken, däremot står det klart tv:n lägger till några kilo. Meazza ser större ut på tv, och då går ändå läktarna ända upp i himlen och lutningen är dubbelsvart. Ett steg framåt och man ramlar sjutton rader rakt ner. Svindelkänslan ingår i biljettpriset.
Stolarna har inte torkats av sedan VM -90. Det är väl inte värt varken svetten eller pengarna.
Att Italien haft problem med våld på och utanför arenorna märks inte alls. Jag hade kunnat ta med mig vad som helst som går ner i en jackficka in om jag velat. Det farligaste jag bar med mig var ett oläst sms. Vilken ultra.
Bakom oss sitter några svenska Zlatanister. De snackar bara om Zlatan. Jag vände mig aldrig om men de lät inte äldre än tretton. Om de gillar Zlatan måste de väl ha gillat Juve en gång också? Några såna tendenser märktes inte.
Snett framför mig sitter i kille i dryga 20-årsåldern. Han har känslorna utanpå. Varje ord som yppas från Juve-klacken en bit snett nedanför tar han som en personlig förolämpning och skriker "bastardi!". Ibland skriker han något annat vänligt. Ibland skriker han inte alls. Han bara ställer sig upp och spänner ögonen i "idioterna". Han förlorar sig i ilskan och får inte fram ett ord. "Hur vågar de?!" Han skulle inte tveka att slå varenda en på käften, om han bara kunnat. Bara för att de inte håller på hans lag.
Det smäller kraftigt i Juve-klacken. Smällen känns ändå upp på andra etaget. Halva arenan garvar åt idioterna och jublar över inkompetensen där nere. Medicinsk personal skyndar till. En stund senare går de lugnt därifrån.
Om en viss svensk tv-kanal hade något intresse av att framstå som seriösa skulle de gärna kunna få vara med och filma när laguppställningarna presenteras i nummerordning på reklamskyltarna runt planen före matchen. Ibra har nummer 8 men presenteras sist ändå.
Första halvlek känns svag. Jag har inget att relatera till. Det är en enorm skillnad live och på tv. Det är sömnigt långsamt, noggrannt och koncenterat i varje moment. Buffon plockar några frisparkar. Helt väntat. Juve ser lite hetare ut. Mållöst är ändå rättvist och helt okej för mig. Egentligen händer ingenting.
Inter kommer ut tidigt till andra halvlek. Juve kommer inte ut alls. Efter en stund kommer Buffon. Han applåderas. Knappast av interisti. Han applåderar tillbaka. Två gånger. Tillslut kommer hans polare. Nu kör vi.
Plötsligt är Camoranesi fri med Julio Cesar. Han rullar in 0-1. Var han offside? Var är reprisen? Juve leder. 1-1 skulle också vara helt okej.
Avsaknaden av repriser är både frustrerande och befriande. Camoranesi kanske var offside men eftersom jag inte har en aning behöver jag inte ha dåligt samvete. Ingen av de andra 80.000 vet heller. 79.000 tror sig veta att han var offside.
Buffon fortsätter stoppa allt och Juve fortsätter vara lite vassare. Del Piero skarvar, Burdisso förlänger och Trezeguet dundrar in 0-2. Nu luktar det seger och klockan går sakta. Juve har full kontroll. Det är närmare 0-3 än 1-2. Del Piero missar två frilägen. Han skulle spelat tillbaka till Trez när de kom två mot en. Fransmannen hade öppet mål.
Camoranesi dominerar. Juve spelar ibland med tre högeryttrar. Materazzi måste följa med ut. Han har finporslin under fötterna. Han har inte en chans mot Del Piero. Matrix lägger sig och gråter. Nästan lika ofta som Nedved.
Maniche dyker upp och trycker in 1-2, helt i onödan. Juve hade ju full koll, nu blir det ju spännande. Juve håller undan. Buffon äger sitt straffområde och Chiellini vinner alla luftdueller. Han är sagolik. Sissoko släpper ingen över bron och Molinaro visar sig vara sprinter när det behövs. Han är också snabbare än bollen.
När Buffon plockar ner en höjdboll med tjugo sekunder kvar vet alla att det är klart. Han skickar iväg bollen. Farina blåser av. Juve har besegrat Inter. På San Siro. Det känns overkligt. Inte segern, men att de skulle ske just när jag var där. Det kändes som en uppvisningsmatch, inte ett påhittat derby. Jag var där, men vem bryr sig?
Salihamidzic dansar segerdans framför supportrarna. Det ser inte klokt ut.
Den tidigare så upphetsade killen framför mig har sett uppgiven ut länge. Han verkar inte bry sig om förlusten. Hans nöje kanske låg i att käfta mot juventini.
De svenska grabbarna bakom tycker det är typiskt att Inter ska förlora just när de är där. Lite synd är det om dem. Jag ljuger dåligt. Jag tycker det är underbart. Den här segern kan vi leva länge på.
En uppnystad ormgrop av gamla skramlande spårvagnar står och väntar utanför. Personer med cellskräck rekommenderas att lämna området till fots. (Den rekommendationen bör nog gälla även dem utan cellskräck.)
:::: :::: ::::
Samma tre tv-kanaler diskuterar nu Inter-Juve. Juve tycks ha vunnit rättvist. Klockan är tidig natt.
:::: :::: ::::
Sverige vs Italien I
I Sverige parkerar vi på parkeringsplatser. I Italien parkerar man där det finns plats. På trottoaren.
Sverige vs Italien II
I Sverige köper vi mackor som är inplastade och som gjordes för i bästa fall en vecka sedan. I Italien skär de brödet, tomaten och mozzarellan vid beställning. Det tar två minuter extra, två minuter man får tillbaka i livstid tack vare avsaknaden av kemiska tillsatser.
:::: :::: ::::
Den som vill ha spänning ska se fotboll på tv. Den som istället vill ha en häftig upplevelse ska se det live.
