Vem kan älska en legosoldat?
Vem kan älska Chelsea? Eller Chelski, som laget nu för tiden allt som oftast kallas, lite smått hånfullt sådär. Tänk att vara Chelsea-supporter. I samma sekund som det stod klart att Roman Abramovitj skulle komma att köpa hela klubben restes ett kompakt hat mot allt vad de blåvita från stadsdelen Chelsea i London står för.
I samma sekund som Roman Abramovitj öppnade sin plånbok kom Chelsea att bli sinnebilden för ett köpelag. Marcus Birro, grande Birro, skrev för ett ganska långt tag sedan något i stil med ”vem kan älska Inter?” – Vem kan älska Chelsea?
Jag titulerar mig själv som Juventus-supporter. Den reaktion man nu för tiden oftast möts av är frågande ansikten som undrar hur man kan heja på ett lag som har fuskat, ett lag som systematiskt har sett till att hela poängen med sporten fotboll pissades ner. Det svar jag oftast förmår att förmedla brukar handla om klubbens vackra historia, vad Juventus egentligen står för med ”Lo stilo Juve”, och allt det där. Det är något i klubbens historia som gör att jag håller på Juventus. Exakt vad har jag svårt att sätta fingret på. Antagligen har de som håller på Inter, eller varför inte Roma, ett liknande problem.
När jag tänker på att Chelsea på senare år har rönt stora framgångar såväl i England som i Europa känner jag någon form av avsmak. Att se spelare som Ballack, Lampard och Drogba prestera fin fotboll får mig inte att känna något, de spelar ju i Chelsea och då är de automatiskt legosoldater, de är spelare utan hjärta som enbart ser till att kunna spara undan så många onödiga miljoner på banken som möjligt. Vem behöver de där extra miljonerna på riktigt, och gör de där extra påsarna med sedlar det värt att spela i Chelsea?
Enligt Goal.com (jag vet – ingen bra källa…) så tisslas och tasslas det om att Juventus är på väg att bli uppköpta av ett ryskt företag. Det talas om summor som ska kunna lösgöras för spelarköp i samma storleksordning som de Abramovitj lyckades slanta upp. Om jag ska leva efter mina principer, mina ideal, så kommer jag inte att kunna heja på Juventus längre. Rent krasst kommer Juventus inte att vara bättre än Chelsea. Leva efter sina principer, klarar man någonsin av det? Kommer jag att kunna sluta känna något varje gång jag hör ordet Juventus eller ser en svartvit tröja på TV? Kommer jag någonsin upphöra att få något magiskt i blicken varje gång jag tänker på Del Piero?
Finns det egentligen någon rationell anledning till varför man håller på något lag? Är det slumpen som har gjort att jag inte är Romanista, Interista eller Milanista? Hur kan min passion för Juventus på något sätt vara något finare, något bättre än den passion en Chelsea-supporter känner för sitt lag? Kan man överhuvudtaget ta ifrån någon den känsla det innebär att hålla på ett lag i samma utsträckning som jag gör? Svaret på frågorna ovan är ja – och nej.
På samma sätt som det kan vara extremt viktigt att känna för passion för något, på samma sätt tror jag att det är viktigt att ha saker i livet som man tycker mindre om. För att kunna definiera sig själv måste man kunna definiera vad man inte är. Det är så hela världen är uppbyggd. Det är något som alltid kommer, och även måste få, finnas. Det får dock inte gå så långt att man värdesätter sin egen valfrihet över någon annans. Så länge det inte gör mig något så får folk gärna hålla på Inter, eller Chelsea för den delen. Jag gör, och måste, inte det. Hur roligt vore det att hålla på Juventus om Roma, Inter, Milan, Fiorentina och Chelsea inte fanns?
