Man tycker alltid om de nya tiderna
Under Lippis era i Juventus spelade laget på ett visst sätt, under Capellos två år på ett annat. Deschamps fick aldrig chansen att på riktigt sätta ett avtryck. Ranieri har helt klart präglat lagets sätt att rulla lädret under sin första säsong i Turin. Vad väntar?
Hur Juventus än spelar, och vilken tränare som än står bakom taktiken, så har jag hela tiden försvarat sättet klubben vinner sina matcher på. Om det inte har låtit ”det viktigaste är att vinna matcherna, en 1-0-seger med ett tidigt mål och sedan försvarskonst i 85 minuter” så har jag använt ”det är bra mycket roligare att vinna med 3-2 efter att ha gjort segermålet i den tredje övertidsminuten än att ha avgjort efter fem”. Man kan vrida och vända på det hur man vill och alltid hitta något som man kan försvara.
Det kan vara fantastiskt att se ett lag genomföra en taktiskt perfekt match. Att ha fått se Cannavaro och Thuram kampera i försvaret tillsammans var en fröjd. Att se Davids och Zidane komplettera varandra, en med sinnet hos en bulldog och den andra en verklig elegant, kan te sig som ren magi.
Hur man än väljer att se på fotbollen och hur den skall spelas så tror jag att de allra flesta vid en rättvis jämförelse alltid kommer fram till att anfallsrik och ”rolig” fotboll alltid vinner över den där taktiska 1-0-segern mot något bottenlag. Under Capellos tid kändes det som om man på förhand visste att det skulle sluta med just en sådan seger. Att jag inte satte en slant på det oftare än vad jag gjorde visar bara på hur otroligt dåligt jag tycker om spel.
Med Ranieri har vi under en säsong fått uppleva fler matcher med fantastisk anfallsfotboll med många mål än vad Capello bjöd oss på under sina två. När Juventus mötte andra topplag var det viktigare att inte förlora än att vinna, att ha sett de två mötena med Milan på Delle Alpi då Capello stod på sidan om planen kanske är de tråkigaste Milan-matcherna man överhuvudtaget kan ha sett. Grattis Björn.
Inte nog med att man denna säsong har slagit både Milan och Inter. I den senaste matchen gjorde sig skillnaden i inställning otroligt påfallande. Istället för att gå ut och spela hem matchen med minsta möjliga ansträngning släppte man på handbromsen och gasade på. Istället för att få se Trezeguet sätta ett typiskt ”Trez-mål” fick vi se ett av Legrottaglie och tre (TRE!!) av Del Piero.
Om Juventus någon gång återvänder till den tråkigare varianten med 1-0-segrar får framtiden utvisa. Antagligen kommer jag att argumentera för dess storhet om så blir fallet. Till dess kommer jag att försöka njuta av att slå Milan med 3-2 och av att se Del Piero ha lekstuga mot något av bottenlagen.
Såg för övrigt att Mourinho ska ta över Zlatans Inter. Då blir det alltså ingen Mourinho i Morattis Inter? Eller?
