Del 2: Tro och tvivel - framgång eller undergång?
Andra delen av tre i en övergripande summering av Juventus återkomst till Serie A.
I takt med att julhetsen, gröten och skinkan sakta men säkert lagt sig tillrätta efter juletid, började Serie A-abstinensen göra sig tillkänna. Vi kastades tillbaka in i hetluften genom att med en halvtaskig attityd endast ta en poäng borta mot Catania efter 1-1 (Del Piero på straff i 90:e) Almiron skickades därefter till franska Rivieran (Monaco) och det fanns nu utrymme för bland annat Tiago att försöka ta platsen på mittfältet. Min drömvärvning sedan flera säsonger tillbaka i tiden kunde nu äntligen ta chansen. I mina drömmar åtminstone. I detta fallet föll dikten hårt och verkligheten tog greppet över densamma. Spelet hackade och maskinen hade stundtals svårt att arbeta utan besvär. Hur skulle justeringarna göras?
Under januari-fönstrets öppnande riktades blickarna mot Liverpool och Mohamed Sissoko. Ranieri hade antytt att en sådan spelare behövdes och innan vi hann säga “goddag yxskaft” hade Sissoko flyttat till Turin. Hans debut ägde rum i hemma matchen mot Cagliari (1-1) och det fanns inledningsvis en del moment som kunde bli bättre. Tiago satt som ett betongarsle på bänken och funderade säkerligen över sin framtid.
Jag funderade över kommande matcher - Udinese borta och sedan Roma hemma. I detta skede med en skakig inledning på vårsäsongen, skulle dessa möten visa sig bli nyckelmatcher i kampen om de översta platserna i tabellen. Ingen åker till Udine och hämtar hem poäng såsom drinkar hämtas i baren. Det krävs idogt arbete och en resolut beslutsamhet. I denna match skulle vinstmakarna heta Iaquinta och Camoranesi, som med varsina mål sänkte Iaquintas gamla lagkamrater. Släkten är värst - hur man än vänder och vrider på det. Ett briljant inhopp av Iaquinta som hade varit på planen i drygt en minut innan bollen rörde nätmaskorna. Roma nästa.
“Nord mot Syd, Fiat mot Konsten. Hatmatch, stormatch, partitissima”, så skrev Simon Bank dagen efter matchen mellan Juventus och Roma. Det var en match där Juventus återigen gjorde det väldigt svårt för motståndarna att vinna ytor och komma till flygande attacker. Det var i allra högsta grad något som Roma så gärna ville - men inte fick. Ranieri hade gjort klart med en taktik som i princip kunde få vilket lag som helst att falla pladask - på magen. Konsten att smeka bollar behärskar en viss person vid namn il fenomeno vero - Ale Del Piero. På samma sätt som en annan brer en tunn skiva ljust bröd, placerar detta fenomen in bollar från 25 meter. Det sker med ackuratess och briljans. Inget lämnas åt slumpen. 1-0 till Juventus och det kom även att bli slutresultatet mellan lagen. Jag beskrev detta ögonblick så här;
”Jag sitter med mitt för kvällen, mycket goda röda vin och småler över il Pinturicchios koncentrationsritual. Pulsen ökar. Jag är redo att möta sanningens ögonblick. Ansatsen, blicken och kroppsspråket ger tydliga signaler. Bollen ska in och hela Turin ska få jubla. Il Pinturicchio gör 1-0. Frisparken är det som tillsammans med vinet (vatten hade också räckt) gör kvällen minnesvärd en bra tid framöver. Kungligt.”
Återigen hade La vecchia signora minerat fältet och lagt ut fällor. Giallorossis fick göra reträtt och därmed åka hem utan poäng. I kampen om Scudetton drog Inter fördel i detta läge av säsongen och Spallettis lag såg tillsynes avhängt ut. Juventus hade dock gripit ett halmstrå i kampen om andraplatsen, som till nästa säsong skulle ge en direktplats till Champions League.
Juventus presterade väldigt ojämnt under vissa delar under säsongen. Spelmässigt kunde Ranieris lag inte hålla en hög lägstanivå. Det skedde ett ifrågasättande av hur Ranieri valde att formera laget (Nocerino och Tiago var frågetecken). Efter vinsten mot Roma fick Juventus stryk borta mot Reggina och lyckades bara spela 0-0 “hemma” mot Torino i Derby Della Molle. Johanna Alm gav sin syn på saken vad gällde matchen mot Torino;
”Blä. Det svider. Det gör ont. Det är plågsamt. Men det är inte domaren som avgör. Effektiviteten från Juventus-anfallet lämnar övrigt att önska trots att spelet är ljuvligt stundtals. Trezeguet hade gärna fått kliva ur sjuksängen, snyta sig och avgöra igen.”
Motgångar föder motgångar. Det är något som vi alla, på ett eller annat sätt, kan skriva under på. Våren närmade sig och givetvis trodde de flesta på att matchen hemma mot Fiorentina i början av mars skulle vända den rådande negativa trend en som svept in över vår älskade klubb. Den infekterade historien mellan dessa lagen hade byggt upp en mur av känslostormar hos många och det skulle bli en match att minnas. Florens mot Turin. Buffon mot Frey. Matchen hade det mesta. Tyvärr hade matchhjälten ingen svart-vit tröja på sig. Hjälten hette istället Osvaldo och han förstörde min första söndag i mars. Dock var det mycket på grund av Juves tveksamma avslutning som bäddade för 2-3 målet i matchens allra sista minut. Efter ett ledningsmål av Camoranesi i början av andra halvlek fanns det ingen annan utgång än en vinst för de svartvita, men Prandelli ville tydligen annat. I takt med att Juve backade hem i knät på Buffon tilläts Fiorentina löpa amok i sin offensiv.
Efter denna förlusten tvekade jag. Tre veckor kvar till säsongens andra Derby D`Italia. Hur fan skulle Ranieri och hans mannar vända på det här? Vi hade ju Nedved, Del Piero, Trez och Buffon - kvalitet i alla dess mått. Tro och tvivel. En kombination som kan få vilken människa som helst att vilja krypa ut ur sitt eget skinn.
