Sommaren är snart över
Det är inte långt kvar till premiären borta på Stadio Artemio Franchi. Det är inte långt kvar alls, 20 dagar. Inte långt alls!
Den 11:e augusti och jag är sjukt trött på sommaren. Inte för att det har varit så mycket sommar detta år, men ändå, jag är trött på den. Precis som varje år har man en massa planer och tankar om precis hur härlig den ska bli. Sol, bad, ljumma nätter på en svajig cykel hem från stan ni vet. Sommaren ska vara allt det där och mycket mer. Den sista riktiga sommaren är den precis efter studenten, tänk på det alla ni som fortfarande har den tiden framför er.
Snart är detta ”sommarlov” dock över och jag kan knappt vara gladare. Snart kommer den där sköna vardagen tillbaka. Jag älskar min vardag. Som heltidsstudent är det lätt enkelt att trivas med den tror jag. Det blir många sovmorgnar, många koppar kaffe med kurskamrater och många härliga, studentprissatta öl på diverse studenthak. Det bästa med att sommaren är över är dock att ”Il Calcio” alldeles strax är tillbaka i mitt liv.
Min bild av tidig höst är träd i en massa olika röd-orangea färger, härlig frisk luft och underbara söndagar i tv-soffan. I samma sekund som den första Serie A-sändningen går igång slappnar min kropp av och landar i sig själv. När Juventus förra året slog Livorno i öppningsmatchen efter ett år i Serie B var det en lycka som inte gick att beskriva. Där satt jag i en kompis sommarstuga och tittade på fotboll samtidigt som alla mina kompisar drack sig snygga över ett helt gäng kräftor. I det ögonblicket lever jag, och jag vet att det är likadant för många av er andra.
Jag är en sådan där person som är alldeles för nervös och bygger upp alldeles för höga förhoppningar när det ena ryktet efter det andra börjar ploppa upp under sommaren. Därför har jag helt, eller så mycket jag har kunnat, struntat i att ens försöka hänga med i sommarens ”mercato”. Visst hade jag hoppats på en Xabi Alonso eller kanske en Van der Vaart men nu fick vi en Poulsen. Visst hade det varit fint med Vidic eller Cannavaro, nu var det dock Mellberg som kom.
Rösterna runt dessa båda herrar har, vad jag har förstått, varit väldigt delade. De allra flesta har tydligen precis som jag hoppats på lite mer spektakulära namn och därmed blivit rätt besvikna på årets nyförvärv. Egentligen har dock Juventus värvat helt rätt, precis som man alltid har gjort om man räknar bort Capellos två år.
Juventus har visserligen haft en hel rad av offensivt briljanta mittfältare och stora namn i sin trupp genom åren. Platini, Zidane, Baggio, ja listan kan göras hur lång som helst. Kärnan i ”La vecchia signora” har dock alltid varit en annan. Hjärta. Det går aldrig att underskatta vikten av spelare med hjärta. Utan hjärta – inga titlar. Utan spelare som faktiskt är beredda att offra en hel del när det bär emot vinner man varken Serie A eller Champions League. Att döma av de matcher jag har sett hittills, den mot Arsenal samt den mot Manchester United, så har årets lag just detta, hjärta.
Man kan kalla Mellberg för hur många dåliga saker man vill, det vanligaste är väl seg eller träben, men det går inte att snacka bort att han var helt fantastisk tillsammans med Chiellini mot Arsenal och väldigt, väldigt bra med Legrottaglie mot Manchester. Jag är inte ett dugg orolig. Olof Mellberg må vara en massa saker, främst är han en alldeles utmärkt försvarare.
Dansken Poulsen har aningen mer att bevisa för mig. Efter att ha sett en hel del matcher med Sevilla under den föregående säsongen så kan jag inte påstå att jag är direkt orolig för hur han kommer att sköta sig heller. Under Tacchinardis tid i klubben var han en av mina favoritspelare. Poulsen är inte helt olik honom i sin spelstil, något som borde båda gott inför säsongen. I annat fall har vi ju alltid Zanetti, eller varför inte Marchisio, att slänga in. I övrigt finns det bara en sak att tillägga: vi har Giovinco. Nog sagt.
Snart börjar det, snart, snart...
