Del Piero - Zenit 1-0: Den levande legenden…
Det skulle bli en historisk kväll. Juventus tillbaka efter två och ett halvt år i den största av turneringar. Det blev också en sagolik match, men av helt andra anledningar än vad många väntat. Zenit var respektlöst aggressiva, och de svartvita såg länge ut som skrämda zebror. Då klev han fram, vår nutida legend: Alessandro Del Piero!
Undertecknad hade drömt ihop en ganska romantisk bild av hur kvällen skulle utspela sig. Taggade och emotionella svartvita spelare går in på plan till den härliga CL hymnen, och krossar det ryska moståndet. Istället för det fick vi se ett Juventus som inte kunde lira sitt spel, tillbakapressade av ett aggressivt och fysiskt fulländat Zenit.
Första halvan
Kvällen började mycket oroveckande. Ryssarnas orädda inställning höll på att ge utdelning ganska omgående - efter cirka tio minuter spelade hade Alves ett ypperligt läge att peta in bollen, men lyckas på ett underligt sätt sparka ut till hörna.
Det dröjde en bra bit in i matchen innan Juventus fick igång spelet. Fram tills en kvart spelad undrade undertecknad om det här var samma lag som dominerade Udinese i söndags? Efter första kvarten kom en tio minuters period då Juventus plötsligt fick det att klaffa. Del Piero tog sig igenom och utmanade lyckosamt ett par gånger, men tyvärr höll hans medspelare inte samma klass i matchen.
Efter cirka en halvtimma spelad byttes Camo ut på grund av en skada. Camoranesi är allt som oftast en viktig faktor för Juventus anfallsspel, och en skada på honom var det sista vi behövde. In kom Salihamidzic. Innan Camoranesi klev av hade han dock hunnit nicka bollen i målstolpen.
Första halvlek gick mot sitt slut, och många såg tacksamma ut för vilopausen. För egen del kände jag att det här skulle kunna sluta illa. Vi hade ett fåtal chanser men vi hade aldrig riktigt initiativet i matchen, och ryssarna hade en otrolig flyt i sitt spel - de hittade varandra hela tiden med passningarna.
Andra halvan
Alla hoppades vi på att Ranieri givit grabbarna en ordentlig uppläxning i paus, men Zenit såg faktiskt ut att vara piggast ur startgropen. Trots att ryssarna spelat ganska bra var det först nu Buffon behövde agera – hans första riktiga räddning kom på Sirls farliga skott. Gigi kommer att rädda många poäng åt oss i år.
Tio minuter in i andra var det dags för Molinaro att tacka för sig – tack och lov! Tyvärr hade han kommit in fel i den här matchen, och gjorde inte många rätt. Istället fick födelsedagsbarnet De Ceglie äntra planen. Grattis Paolo!
Även om Juventus inte hade mycket som funkade i spelväg fanns alltid möjligheterna vid fasta situationer. Vi var mycket nära vid just en sådan, då Poulsen höll på att göra debutmålet. Tyvärr var Malafeev alert, och petade den välplacerade nicken ut till hörna.
Det hade gått cirka 70 minuter, och minerna och klagosången på sportbaren där vi såg matchen var inget vidare. Alla vi proffstyckare hade idéer och taktiker, men ingen var riktigt optimistisk. Som utvecklingen varit såg det här ut att vara en 0-0 match, i bästa fall.
Då, i minut 75, hände det som kommer att vara på alla svartvita näthinnor för resten av året. Juventus har en frispark cirka 30m från mål. Del Piero stiger fram, och många väntar sig ett inlägg. Själv sade jag i en skämtsam ton: ”Han sätter den…”...”nu tycker jag du är lite väl optimistisk – haha” svarar min vän. ”det verkar vara det enda som kan rädda oss” kontrar jag med. Knappt hade vi hunnit skratta färdigt då stället exploderade. Glädjen hos de 20-tal Juventini som var på Plain Kitchen i Göteborg visste inga gränser – knutna nävar, kramkalas och allmän hysteri – Ett kanonmål av Del Piero!
Il Capitanos man-of-match prestation såg ut att lyfta hela laget. Sissoko och Poulsen som bägge haft en beskedlig första halvlek lyfte sig betydligt. Sissoko hade lyft sig redan innan målet, och var nu en frontfigur i de tuffa 15 minuter som återstod.
Själv var jag som en hyperaktiv unge, och kunde inte sitta still de sista femton. Ranieris Juventus säkra en 1-0 ledning i femton minuter mot ett gäng ryssar på uppåttjack? Not bloody likely. När Dannys gräsklippare till skott gick utanför, och Arshavins dribblingsräd mot Chiellini slutade i inget fick jag flashbacks till Fiorentina matchen. ”Tryck till hårdare för fan”, tänkte jag för mig själv, vi får inte tappa det nu!
Och så blev det också, när minuterna rann iväg, Amauri byttes för de sista sex minuterna och lyckades uträtta mer än Trezeguet på hela 87 (inte enbart fransosens fel). De Bleeckere blåste av, och euforin spred sig i kroppen - Champions League vinst!
***
Det har debatterats av många om segern var rättvis eller inte, men så här efter en seger och partisk som man är säger jag det finns ingen rättvisa inom fotbollen. Snackar vi rättvisa skall vi ha sex poäng i ligatabellen (eller som andra ser det kanske mindre?). Men så är ju inte fallet. Det går dock inte att förneka att det som skiljer seger från oavgjort idag är i stort Del Pieros mål, och det som skiljer oavgjort från förlust är Chiellini och Buffon.
***
Dags att blicka framåt – where the f*ck is Giovinco!?
***
Forza Juve!
