I miei sogni sono neri ed il bianco!!
Få saker berör mig så mycket som fotboll och då främst när Juventus spelar. Jag tillhör inte kategorin tittare som sitter still i soffan och lugnt tittar på matcherna. Jag hoppar runt, skriker, visar känslor, klagar på domare med mera. De är på något sätt en naturlig del av sporten för mig.
De är säkerligen därför de två senaste säsongerna har varit svarta. När Juventus tappade ligatiteln till Lazio för ett drygt år sedan på den regndränkta planen i Perugia blev jag helt knäckt, jag hade inga ursäkter eller inga förklaringar på vad som hänt, bara en stor tomhet. Jag gick inte ens till skolan dagen efter. De låter lite sjukt, men sån är jag. Ni andra som känner en liknande kärlek till ett fotbollslag förstår vad jag menar, vissa tycker bara vi är konstiga. Men vad spelar det för roll. I år var det inte lika tungt, i alla fall inte den sista matchen. Den avgörande matchen i år var mötet mot Roma hemma på Delle Alpi, Juve leder med 2-0 med kvarten kvar att spela som till slut blev 2-2. Resten var bara en transportsträcka för Roma mot ett välförtjänt ligaguld.
Visst blev jag ledsen och besviken av att de inte har gått hela vägen fram de senaste två åren, trots att det varit så nära. Men om jag ska vara riktigt ärlig så kändes Juve inte som favorit när någon av de säsongerna startade. Någon av konkurrenterna kändes alltid lite vassare och bättre. Men så tycker jag inte är fallet i år. Lippi har hittat hem igen. Juve har kastat omkull gamla traditioner och öppnat plånboken, inte bara för sakens skull utan för att förstärka laget och ge Lippi chansen att på nytt bygga sitt drömlag. Ancelotti blev den första Juvetränaren på mycket länge som fick sparken, man har tidigare hållit benhårt på att tränarkontrakt inte ska brytas av klubben utan ska fullföljas eller brytas av tränaren själv. Visst, Zidane och Inzaghi har lämnat klubben men ersättarna är bättre för laget som helhet tror jag. I Buffon har kanske världens bästa målvakt anslutit. Med sig tog han sin lagkompis från Parma för att göra världens bästa försvar komplett, inget lag i världen kan mönstra en backlinje ens i närheten av den som Juve kommer att ställa på planen i år. Laget känns mer komplett som enhet än tidigare år och de kommer att räcka långt tror jag, men jag kan ju ha fel, det återstår att se.
På söndag mot Venezia kommer vi att få se ett Juventus som vi inte lär känna igen. Sedan säsongsavslutningen mot Atalanta på Delle Alpi för drygt två månader sedan har väldigt mycket hänt. Juventus med General Manager Luciano Moggi i spetsen brukar annars hålla en relativt låg profil, vi har sällan fått se dyra spelarköp utan klubben har snarare agerat enligt principen ”köp billigt, sälj dyrt”. Vi fick en liten försmak förra året gå klubbens transferrekord nästan fördubblades vid köpet av David Trezeguet. Detta var dock bara början.
Redan i maj i år var det känt att Carlo Ancelotti hade gjort sitt i klubben och att nygamla Juvetränaren Marcello Lippi skulle återvända till klubben där han skördade så stora framgångar i mitten av 90-talet. Att Marcello Lippi skulle återvända pratades det om under hela säsongen och så blev även fallet till glädje för många, även för mig. Jag har saknat den gråhårige cigarrökande coola mannen på avbytarbänken, de ska erkännas. Jag har alltid uppskattat hans coachingstil, hans auktoritet och hans uppträdande på bänken, man ser honom sällan skrika eller gestikulera åt sina spelare. Det är som om han redan talat om allt det behöver veta för att vinna matchen innan de lämnade omklädningsrummet. Den största skillnaden på de två tränarna är dock inte sättet att ställa upp laget eller grundidén om hur fotboll ska spelas utan mer personligheten och modet. Lippi vågar ställa spelare åt sidan som han inte är nöjd med, även om de heter Del Piero eller Nedved. Han vågar ta risker och vet vad han vill, och vad laget är kapabelt till. De tror jag kommer att bli avgörande. Ancelotti byggde laget mycket utifrån yttre påtryckningar och vissa spelare försvann för att ge utrymme åt andra, Lippi är expert på att ta fram de bästa ur varje spelare och utnyttja dem på rätt sätt.
Att Filippo Inzaghi skulle lämna klubben var ganska väntat då David Trezeguet avslutade säsongen lysande och Inzaghi knappast hade accepterat att sitta på bänken. Milan blev ny destination, och i utbyte kom lovande yttern Christian Zenoni som har imponerat ordentligt under försäsongen.
Men mer skulle komma, sedan 96 har Juventus byggt sitt spel helt och hållet runt Zinedine Zidane, vilket är förståligt. Lippi klarade under sin förra sejour att balansera laget och samtidigt ge Zidane fria tyglar på mitten. Ancelotti hade problem med detta, han ville under hela sin tid i Juventus spela 4-4-2 men gjorde detta väldigt sällan för att anpassa laget till Zidanes spelstil istället för att anpassa Zidane till laget. Resultatet blev ofta att Juventus spelade väldigt långsamt och blev lite stereotypa att titta på. Kantspelet försvann med tiden också i och med att även spelarna tillslut började lita blint på att Zidane skulle göra jobbet. Han fick hämta bollen längre och längre ner i planen och anfallspelet blev ofta ganska förutsägbart. Dessutom så märktes det tydligt att när Zidane inte var på humör så spelade inte Juventus bra. Faktum är att Zidane väldigt sällan presterade på topp i Juventus tröja, i alla fall de två senaste åren. Han brände alltför ofta sitt krut i landslaget och klubblaget blev lidande.
Fortsättningen finner du här