Juventus - Roma 2-0. Del Pieros magiska högerfot talade igen
Det var tänkt att Roma skulle upprätta sin förlorade heder. Det var också tänkt att Juventus skulle fortsätta att vinna. Del Piero sköt en fantastisk frispark som avgjorde matchen.
De flesta av oss är uppfostrade efter mantrat att man absolut inte ska sparka på någon, framförallt inte på dem som ligger ner. Det är förbannat taskigt. Men det är samtidigt skönt att vara den som får dela ut sparkarna om det nu måste ske. Den gamla damen sparkade Roma in i koma.
Inledningsvis kopplade Juventus greppet och lät inte Roma låna bollen speciellt mycket. Men efterhand fick De Rossi och Pizarro komma ner och hämta bollarna och således försöka fördela bollarna till sina offensiva kanter. Sanningen är ju att Roma var värda ett mål i första halvlek - stolpe ut blev resultatet. Precis som det varit under hela säsongen. Sissoko och Nedved agerade precis så som vi vill att de ska göra. Sissoko ägde och åt de centrala delarna av mittfältet. Nedved hittade löpvägar och passningar som Vucinic inte ens skulle hitta om han fick de videodokumenterade en vecka innan matchen.
Redan inför matchen pratade jag om Del Pieros magiska frispark mot Roma från förra säsongen. Historien tenderar ju att återupprepa sig. Första frisparken från Del Piero hamnade i muren. Alldeles för nära. Andra försöket satte Chiellini skallen på och tvingade Doni till en jätteräddning. Tredje då? Ja mina damer och herrar, det är ren och skär perfektionism och motsatsen till kubism - det är en så stilren och så ömmande vacker beröring av bollen. Magikern Del Piero penetrerade bollen in i mål från 30 meter och fick vartenda hår på kroppen att resa på dig. Förbannat vackert. Uno - Zero. Igen.
Trots att Juventus stundtals saknade en riktig ledare i försvaret (Chiellini borde vara det) så fick aldrig Roma grepp om matchen för att kunna hitta de vägar som öppnade sig under första halvlek. 2-0 skulle komma att punktera matchen då Marchionni tog med sig bollen (enormt fin första touch) förbi Riise och chippade bollen med en delikat känsla över en utrusande Doni. Den klassiska ridån åkte ner och Roma såg ut som ett slaget lag.
Just vid det tillfället fick Spalletti det där nallebjörnsliknande gråtfärdiga ansiktet som talade sig tydliga språk. Juventus fortsatte att tala sitt tydliga språk på planen och fick stundtals till ett spel som hade en fin struktur och god fantasi. På vänsterbacken fick Molinaro till sin bästa match för säsongen och höll rent på sin vänsterkant och bidrog stundtals med fina offensiva insatser. Tiago agerade stabilt på mittfältet och hade inga större svårigheter sett till matchen som helhet. Amauri slet som ett djur i anfallet och hade en imponerande smidighet när han försökte cykelsparka in ett mål.
Giallorossis hade enorma problem med att hitta en fungerande dynamik mellan sina lagdelar och framförallt mittfältet. Till en början fanns det positiva tendenser (Baptista & Taddei) men allteftersom matchen led urholkades deras centrallinje till att enbart innehålla en spelare som verkligen försökte - De Rossi. Ensam är stark - men jävligt hopplöst.
Under den sista halvtimmen av matchen satt jag och funderade över hur bra Juventus skulle vara om vi hade ett lag utan alla dessa skador. Hur skulle Ranieri formera laget om så var fallet? Nu har vi tagit upp kontakten med toppen på riktigt och sträckan fram till jul blir enorm intressant ur alla möjliga perspektiv. Tabellen är så satans jämn att Panuccis frisyr helt plötsligt framstår som yvig och okammad.
Vi ska inte glömma bort Ranieris järnpsyke och bidragande tro på sitt lag. Han har tillsammans med Pessotto och övriga lyft upp oss ur skiten. Givetvis måste spelarna också ha en eloge - men lika ofta som en tränare får enormt mycket skit när det går dåligt, lika mycket beröm ska tränaren få när det går bra. Grande Ranieri & Co.
