Resekrönika från Madrid
Vecka 45 var en vecka jag sett framemot länge. Det var veckan då jag skulle spendera två dygn i Madrid och se mitt älskade Juventus spela live för andra gången i mitt liv.
Första gången var Juventus-Lazio på Delle Alpi säsongen 03/04, en match som slutade lyckligt då Trezeguet nickade in 1-0 på Camoranesis inlägg i den 88:e minuten. Jag hoppades på att denna resa skulle bli lika bra och att vi åtminstone fick med oss ett kryss från mäktiga Santiago Bernabeu. Det slutade med att resan blev bättre, mycket bättre än jag någonsin vågat drömma om.
Jag åkte ner till Madrid med en kompis som är en fotbollsälskare i allmänhet och inte har några större känslor för något lag mer än till det svenska landslaget. Jag har fortfarande inte lyckats göra honom till Juventino, men han har verkligen förstått Del Pieros storhet efter denna resa. Det beror inte bara på hans fantastiska show på Bernabeu utan det började väl egentligen när vi satt på en sportbar tillsammans och kollade Juventus första Champions League match sedan återkomsten mot Zenit.
Efter en ganska händelsefattig match så får Juventus äntligen en frispark i ett ganska hopplöst läge för en vanlig spelare, men som vi alla vet så är Del Piero ingen vanlig spelare. Jag säger att äntligen kommer chansen, han kollar på mig som om jag vore dum i huvudet och säger att "han kan väl inte skjuta därifrån?". Mitt svar blir att Del Piero kan, bollen går in i mål och han börjar förstå Del Pieros storhet. Drömmålen mot Roma och Real hemma gjorde ju inte saken sämre inför resan. Nu efteråt så förstår han precis som jag att det finns fruktansvärt få spelare som är och varit lika stora som Del Piero.
Vi landade i Madrid på tisdagseftermiddagen, och efter att ha letat efter hotellet och ätit lite mat så var klockan närmare sex på kvällen. Då bestämde vi oss för att det var dags att leta upp Santiago Bernabeu. För jag läste på Juventus hemsida innan vi åkte till Madrid att de skulle träna på arenan klockan 19:00 kvällen före match. Vi tog tunnelbanan mot närmaste station, och trodde att en arena i Bernabeus storlek borde bli ganska lätt att hitta, men inte för oss.
Utan tog det ungefär en timme. När vi äntligen kom fram började vi vandra runt arenan och såg lite av träningen genom att kika in genom ett litet håll vid grindarna. Vi fortsatte sedan vår vandring runt arenan som gick förbi deras supporter butik innan vi kom fram till en folksamling på 30-40 personer som stod vid utfarten från arenan där spelarbussarna skulle gå till respektive lags hotell.
Samtidigt som Juventus spelarna tränade så anlände Real-spelarna till arenan och uppfarten vi stod vid. Den första bilen vi såg anlända till Bernabeu kördes av ingen mindre än Fabio Cannavaro, och då blev dem 5-6 italienska Juve-supportrarna som stod där och sjöng som helt galna och började sjunga mindre vackra ramsor om honom. När Cannavaro sedan bytt om inne i arenan och skulle gå in i bussen hånvinkade han tillbaka mot supportrarna som fortsatte sjunga ramsor om sitt hat mot honom.
Efter Cannavaro kom många av Reals stjärnor. Nistelrooy, Ramos och Guti med flera. När alla spelare från båda lagen satt sig i bussarna stängde polisen av vägen och först åkte Reals spelarbuss iväg innan Juventus buss lämnade arenan med poliseskort. De spelare jag såg genom bussens fönster var Molinaro, Del Piero, Tiago, Sissoko och Giovinco. Och det kändes rätt grymt att se dem på så nära håll, men det skulle bli ännu bättre.
Samtidigt som Juventusbussen rullade iväg sprang vi mot en ledig taxi som stått bakom polisens avspärrning och bad den följa efter spelarbussen. Och chauffören tog verkligen sitt uppdrag på allvar och körde mot rött och bröt säkert en massa trafikregler för att hänga på bussen.
Efter fem minuter svängde bussen in framför hotellet och jag bad kompisen att betala chauffören samtidigt som jag sprang mot spelarbussen. Jag lyckades hamna precis utanför dörren där Juve-spelarna lämnade bussen och fick se Sissoko, Tiago, Iaquinta, Legrotaglie, Mellberg, Amauri, Giovinco, Camoranesi och till sist favoriten Nedved från mindre än en meters avstånd. Hjärtat pumpade vid det här laget fruktansvärt fort och jag kunde inte förstå att jag sett mina idoler från detta korta avstånd.
Efteråt kände jag ändå missnöje att jag inte fått ta kort med en enda spelare. Och efter att vi ätit en sen middag så gick vi tillbaka till hotellet och då fick jag tillslut ett kort tillsammans med Camoranesi då han skulle ut för en kortare kvällspromenad. Även ett kort tillsammans med president Cobolli Gigli fick jag. Iaquinta och Legrotagglie stoppades vi från att ta kort med av någon man i Juventuskostym som skulle spela märkvärdig trots att vi i princip redan stod bredvid dem. Vi lämnade spelarhotellet 00:00 och då var Camoranesi den enda spelare som inte uppsökt sitt rum ännu.
Nästa morgon, på matchdagen så gick vi upp tidigt för att detta var våran enda hela dag i Madrid och vi ville hinna se och besöka mycket utav staden. Det slutade dock med att det enda vi hunnit besöka egentligen var dem båda fotbollsarenorna i staden. Det första vi gjorde på morgonen var att besöka Atletico Madrids arena Vicente Calderon och deras museum där vi spenderade hela förmiddagen.
Efter det tog vi en taxi till Bernabeu där vi valde att betala för en rundtur på arenan. Vi fick se deras museum, presskonferensrummet och även vara nere vid avbytarbänkarna och planen. Omklädningsrummen fick vi inte besöka eftersom det var matchdag. I museet visade de stolt upp vilka spelare som vunnit Guldbollen för deras klubb. När jag såg Cannavaros guldboll undrade jag hur mycket ära Real kan ta åt sig för pokalen. Alla vet vi att det var i Juventus som han lade grunden för detta pris och att det var efter sina sjuka prestationer i VM som han avgjorde det.
Nu var det sex timmar kvar till matchstart och man började känna att det närmade sig. Efter att ha ätit en tidig middag hoppade vi på en turistbuss för att hinna se lite mer av staden Madrid och dess kultur. Vi åkte runt ett helt varv med bussen och såg allt det kulturella som är värt att se i Madrid.
Att stanna och besöka något var inget vi hann med, utan vi åkte ytterligare ett halvt varv med turistbussen och hoppade av vid spelarhotellet med hopp om att hinna se spelarna en gång till innan dem åkte iväg till arenan. Och våran tur på resan fortsatte. När vi kom runt hörnet stod bussen och en folksamling där och väntade på spelarna. Efter tio minuter kom spelarna ut och mest jubel av alla fick självklart Del Piero, följt av Nedved. Även Camoranesi och Giovinco fick mycket jubel.
Nu var det bara 1½ timme kvar till match och vi bestämde oss för att ta en taxi ut till arenan för att vara säkra på att komma i tid. Utanför arenan var det redan mycket folk och bra stämning. 45 minuter innan matchstart satt vi på våra platser på näst högsta sektionen på långsidan.
Härifrån har man fruktansvärt bra överblick då man sitter så högt upp. Några minuter senare kommer Juventusspelarna in för uppvärmning till Juve-fansens stora jubel, samtidigt som man hör spridda busvislingar runt om arenan från Madrid-fansen. Mina förhoppningar nu inför matchen var att klara minst ett oavgjort resultat och se Del Piero göra mål.
Samtidigt som domaren äntligen blåser igång matchen så börjar arenan bli fullsatt. Jag tycker att spelet känns stabilt till en början, då Real har mycket boll men inte kommer till några farligheter. Därför höjs verkligen mina förhoppningar om att klara ett kryss. 17 minuter in i matchen så slår min ena förhoppning in då Del Piero tystar Bernabeu med sitt vackra 1-0 mål. Att se Del Piero fira ett mål på Bernabeus gräsmatta kändes grymt.
Efter detta sa jag till min kompis att jag gärna skulle se Del Piero göra ett frisparksmål också som en liten extra bonus och förhoppning. I slutet av första halvlek hade Real två bra chanser efter inlägg mot bortre stolpen där jag båda gånger trodde det var mål. Men lyckligtvis gick dem utanför och Juve lyckades hålla 1-0 till paus vilket kändes skönt.
Inledningen på andra halvleken tycker jag känns ännu mer stabil från Juves sida då Marchionni och Nedved hjälper Mellberg och Molinaro ännu snabbare i defensiven. Och så mitt i den andra halvleken blir Sissoko fälld i ett hyfsat frisparksläge. Jag säger till kompisen att nu kommer läget, han tar upp kameran och filmar samtidigt som Del Piero tar sats och placerar in 2-0 och tystar återigen Bernabeu samtidigt som jag bubblar av glädje inombords. Att se Del Piero fira sitt andra mål på Bernabeu kändes inte grymt, det kändes helt fantastiskt.
På stopptid händer sedan något som jag knappast hade väntat mig och något jag aldrig kommer att glömma. De Ceglie står på sidlinjen redo för ett inhopp, nummer 10 kommer upp på skylten och samtidigt som Del Piero slänger kaptensbindeln till Nedved så hör man några få spridda burop runt arenan. Men när han sedan går mot sidlinjen börjar jag märka att några runtom mig applåderar. Och inom bara några sekunder står hela Bernabeu upp och ger Del Piero stående ovationer. Jag minns hur Ronaldinho fick stående ovationer på Bernabeu för några säsonger sedan, men att som Juventino se Del Piero få stående ovationer live av 70 000 Real Madrid fans kan inte beskrivas med något annat ord än MAGISKT.
Denna resa blev som jag skrev i inledningen bättre och mer underbar än jag någonsin vågat drömma om. Att få se Juventus vinna på Bernabeu, att se Del Piero göra ett spelmål och ett frisparksmål var drömmar som slog in. Dem stående ovationerna Del Piero fick av ett fullsatt Bernabeu var något jag aldrig ens funderat på förrän det hände ca 22:30 den där magiska kvällen i Madrid den 5 November 2008. Efter matchen stod vi återigen vid uppfarten till Bernabeu. Och efter att Realspelarna lämnat en efter en i sina bilar så lämnade till sist också Juventus spelarbuss arenan runt midnatt och då fick jag se Del Piero vinka till oss fans en sista gång innan denna fantastiska resa gick mot sitt slut.
