Juventus föll med 1-0
Vi kom dit, vi sågs och vi förlorade. Dags att tänka framåt, ta nya steg och vinna nya matcher.
Det hade laddats i veckor. Fy helvete vad man hade laddat inför säsongens första Derby d´Italia. Dagen efter vaknar man upp med vad som kan vara något som en välförtjänt baksmälla, med ett betongblock rakt i ansiktet och med blåmärken på själen.
Juventus kom till Milano med hoppet om att få med sig ett bra resultat. Ett bra resultat för mig hade varit oavgjort, för det är inte en lätt match att ta sig an. Tiago skadade sig efter två minuter och sen kontrollerade Inter första halvlek och skapade de flesta målchanserna. Juventus försökte någorlunda, men varken Nedved, Del Piero eller Amauri fick mig att tro på mirakel någon gång under matchen. Stundtals kändes det som om alla sprang runt och väntade på att Del Piero skulle få ett frisparksläge. Tvärstopp. Det fanns inte en tillstymmelse till kreativt tänkande.
På mittfältet var det stundtals täta kamper och Sissoko slet som en galärslav (dock utan åror) och försökte rädda det som gick att rädda. Inters anfallsspel gick inte helt oväntat ut på att lyfta långt och snabbt på Zlatan och Adriano. När inte det fungerade hämtade Zlatan boll på de ytor, som jag talade om innan matchen, och kunde därmed initiera farligheter med sin skicklighet. Chiellini och Legrottaglie fick slita så hårt att de troligen behövde göra olje- och filterbyten i paus. Det kunde lika gärna stått 2-0 i paus. Marchisio hade ett distansskott som Cesar relativt lätt kunde avvärja det var väl allt. Marchionni och Nedved hade det oerhört svårt mot Maicon och Maxwell - det hände ingenting, någonsin.
Trots ett spelunderläge i första halvlek kunde Ranieri på något vis intala Bianconeris att de faktiskt kan och bör ta initiativ i en match som detta. Kan ett lag åka hela jävla vägen till Madrid och vinna kan vi ta lika många poäng i Milano. De positiva vibrationer som fanns i början av andra halvlek dog ut lika snabbt igen efter tjugo minuter. Inter åt sig tillbaka (Cambiasso är riktigt bra) in i matchen och det kändes som om korthuset skulle falla vilken minut som helst. Det gjorde det. Muntari fick bollen på foten efter ett “misslyckat” skott av Ibrahimovic. Manninger fattade ingenting. 1-0. God natt.
Nu ska jag lyfta fram frågan. När ska Giovinco få chansen att komma in? Det krävs ju inte en raketforskare för att inse att när ett lag ligger under med 1-0, så borde coachen se till att kasta in allt den har framåt. Och med tanke på att Juventus inte lyckades få fast bollarna där uppe, att Amauri och Del Piero verkade haft barnolja på sina skor, så borde kanske Tinkerman tänkt till och givit den lille chansen, att med sitt register komma in och försöka fördela bollen på den offensiva planhalvan? Men nej. “Vi kastar in Iaquinta, så kanske han kan springa ihjäl Inters backlinje och så gör vi mål sen“. Ranieri är trots allt chefen. Han vet bäst.
Inter vann faktiskt välförtjänt och det finns inget att säga om det. De spelade en solid defensiv och lät inte den gamla damen att komma nära målet. De hade störst bollinnehav och skapade farligast chanser. Logiken talade sitt tydliga språk.
Nu är det dags för Juventus att göra det den är bäst på. Att resa på sig och komma tillbaka. Vi har gjort det förut och kan göra det igen. Innan jul kommer vi att stöta på det andra laget från Milano och den matchen är i dagsläget ännu viktigare, eftersom det nu skiljer sex poäng upp till Inter. Det talar sitt tydliga språk.
Kom ihåg att “There is a light that never goes out”.
