Arsenal-Juventus 3-1
Usch…jag är i djup psykisk obalans för tillfället. Mitt Juventus, som jag under hela dagen haft uppmålat i hjärnbarken, svek alla förhoppningar och jag kommer genomgå en natt utan någon längre sömnperiod.
Var är det Juventus som fullständigt regerade i Europa under Lippis första era i klubben? Det Juventus som 1996 lyfta CL-bucklan, det Juventus som 1996/97 slog Manchester United både hemma och borta i gruppspelet och det Juventus som 1998 ägde matchen från början till slut i ett kallt Ukraina mot Dynamo Kiev…
KOM TILLBAKA!
Ikväll såg kan det inte ha varit Juventus som mötte Arsenal på Highbury, för något liknande har jag sällan skådat. Engelsmännen (eller snarare fransmännen med diverse andra nationaliteter) visade prov på det som krävs i svåra Champions League-matcher, nämligen viljan att kämpa och att ge 100% för att vinna.
Juventus hade inte den glöden. Det var helt förbluffande hur segt det gick och hur lätt Arsenal fick skapa chanser. Någon skärpa fanns det inte heller i attackerna från Juves sida, och ingen lyckades vara särskilt distinkt inom den andra halvan av Arsenals planhalva.
Nedved lyckades i början komma igenom och sköt ett skott rakt på målvakten Taylor. Det var allt Juventus bjöd på i den första halvleken. Uselt! Den första halvleken var så fruktansvärt dåligt genomförd av Juventus att man hade lust att gräva ner sig framför TV:n. Att Lauren (knappast någon världsback) fick helt fri yta att löpa mellan Pessotto och Nedved och sedan spela in en boll som ledde till 1-0 till Arsenal gjorde det hela värre.
Henrys frispark som gav 2-0 kunde man inte göra mycket åt.
Juventus började i alla fall spela något som liknade fotboll, och i början av den andra halvleken såg det i alla fall hyfsat ut och Trezeguet kunde efter lite tur och flipperspel få in bollen bakom Taylor i Arsenalmålet.
Men det räckte inte. Juventus vågade på tok för lite. Jag skulle vilja se att t ex Zambrotta vågade sig på att gå förbi sin motståndare (Ashley Cole) och sedan lägga ett inlägg istället för att ta emot bollen och ideligen spela hem den…
Det måste varit oerhört otacksamt att spela back i Juventus ikväll. Man tar emot bollen, spelar upp den och ser sedan mittfältarna försöka tänka ut något, men bollen spelas istället direkt hem till backarna. Varför ska ett så grandiost lag som Juventus låta sig pressas så mycket? Försök skapa något. Dribbla eller spring förbi spelare med lite jävlar anamma. Del Piero var bland de bättre i Juve, men lyckades inte med mycket. Hans dribblingsförsök var i det närmaste patetiska. Fast han försökte ju i alla fall…
Hursomhelst, det känns mycket tungt just nu. För alla oss med svartvitt i blodet. Men det är nu som det verkligen känns att vara supporter. Det gör smärtar i hjärtat, men det är inte endast förlusten som är där. Det är även övertygelsen om att vi verkligen älskar vårt lag och att vi inte sviker dem!
Vi har inte mött Arsenal för sista gången, den 20:e mars nästa år kommer de på besök och då ska vi visa dem att kvällens bottennapp är historia! Juventus kommer alltid tillbaka och jag vill redan nu utlova stordåd på söndag då Milan ska få smaka på förlustens bitterhet!
FORZA JUVE!!
