På topp och tittar uppåt
Segern mot Milan är en av de bästa jag varit med om. Jag vet inte varför, det känns bara omotiverat fridfullt inombords. Man måste njuta medan man kan. Det har aldrig varit roligare.
Förra hösten lät det likadant. Då var vi nya, fräscha, hoppfulla men samtidigt respekterade. Vi raserades, byggde om, kom tillbaka och det krävdes tre försök för Inter att slå oss i ligan. Milan har ännu inte lyckats. Roma har ännu inte lyckats. De har inte varit i serie B.
Jag vet, jag ska sluta orera om det där. Haile har rätt, det är historia. Men utan det hade vi inte varit där vi är i dag. Det är i motgångarna man bygger för framgångarna. Vi kraschade och var inom ett år uppe på samma nivå och förbi flera av våra konkurrenter. Jag kan inte smälta det. Det säger mer än något annat om vad Juventus verkligen är.
Segern mot Milan går in bland de största segrarna jag varit med om. 6-1-segern på San Siro kommer alltid vara nummer ett. Det som händer på San Siro förändrar världen, därför är det alltid störst. Med andra ord hamnar vårens viktoria mot de blåsvarta också högt upp på listan, även om jag fortfarande är lite butter för att Del Piero inte spelade fram Trezeguet till öppet mål som skulle inneburit 3-0.
Champions League-finalen '96 hamnar faktiskt en bit ner. Jag har helt enkelt inte lika starka minnen därifrån. Första semifinalen borta mot Ajax samma vår däremot - Zidane, Vieri och Amoruso dominerade så att det blev löjligt. Vi borde haft 4-0 redan i paus.
Premiären efter uppflyttningen är förstås också minnesvärd. 5-0 mot Livorno och Ranieri presenterade sitt Juve. Det är den känslan som sitter kvar, och som förstärktes mot Milan. Dagens Juve är engagerande och förbannat kul att se. Att lida sig igenom en 1-0-seger mot Reggina är meningslöst, vi gör ju inte det här av plikt.
:::: :::: ::::
Milan-Juventus är den största matchen i Italien. Den står över allt hatiskt och ociviliserat. Det är fotboll med ära och respekt. Man är rivaler under matchen, före och efter är man bara respekterande motståndare. Som två spioner från varsin sida av världen. Det finns en värdighet som saknas hos andra. Det finns ju inte en chans i helvetet att Juve skulle sålt Inzaghi till Inter eller att Moratti skulle lånat ut Toldo till Juve om Buffon skadats av Ibra.
Jag minns att jag läste att de båda lagen reste tillsammans i samma plan till Supercupfinalen i New York för ett par år sedan. Det skulle inte förvåna mig en promille om det var sant. Det skulle enbart glädja och därmed stärka min tes.
:::: :::: ::::
Straffen: För mig var den 40%-ig. Tydligen var det ett linjemannabeslut och vi vet ju alla vad det innebär. Toleransnivån är hälften av huvuddomarens, och då snackar vi en italiensk huvuddomare. Jag menar inte att det var fel, men det är inte värt att vinna på grund av en tveksam straff. Vi har gjort det så ofta att det förtar hela glädjen. Det är inte värt det.
:::: :::: ::::
Jag hade väntat mig ett supertaggat Milan med Maldini som tagit vara på den auktoritet han är, lämnat Kaladze kvar och dragit med sig Sheva ut till andra halvlek. Jag var rädd för Sheva. Han gav mig kårar. Han har sänk oss för ofta. Nu har jag fejsat fobin och det har gått över. Tyvärr, måste jag nästan säga. Han var en stor spelare värd all respekt.
:::: :::: ::::
Kalla mig gärna pacifist och mes - jag hatar att Cannavaro och Zambrotta behandlas som piss av Juvefansen. Är allt de gjorde för oss redan glömd? Jag har full förståelse för att de stack, oavsett orsak. För mig kommer de alltid vara Juvespelare, oavsett vilken tröja de bär. Cannavaro spelade sig långt in i hjärtat på bara två år och Zambrotta gjorde detsamma under en lång tid. Det kan man inte bara glömma. Jag ser dem som utlånade, om än för evigt. Ungefär som att scudetton bara är utlånad när Juve inte innehar den.
Inzaghi däremot är en annan sak, han är ju assimilerad Milanspelare. Emerson vet jag inte vad jag tycker om, han är ju inget hot längre. Vi fick uppenbarligen det sista av honom och sålde i precis rätt tid. Han räknas nog inte ens.
Det var synd om Zambrotta. Han förtjänade inte behandlingen han fick. Att han dessutom förödmjukad fick kliva av efter två gula gjorde det ännu värre. Tacklingen på De Ceglie var värt ett rött direkt. Zambro är värd bättre.
:::: :::: ::::
2004 tjatade Romafansen in Daniele De Rossi i Trapattonis EM-trupp. Det lyckades inte. I dag känns De Rossi gammal. Claudio Marchisio is da shit. Jag vet inte var jag ska börja. Har killen några svagheter? Zanetti hyllades förra säsongen för sitt kompletta mittfältslir. Spelar Marchisio så här behöver inte Zanetti stressa tillbaka till jobbet. Jag ser inga skillnader dem emellan mer än den yngre är snabbare och den äldre en marginellt bättre passningsspelare. En av dem springer i 400 meterstempo i en och en halvtimme, och det är inte den av dem som fyllt 31. Jag är nykär.
:::: :::: ::::
Apropå kärlek. Jag älskar fortfarande Amauri. Okej, det är kanske att ta i lite. För mig är han värd varenda euro. I synnerhet för att det var någon annans pengar som betalade honom. Därför hade han gärna fått kosta det dubbla om det hade varit nödvändigt. Jag tänekr inte hylla honom igen, det blir bara repriser sedan tidigare. Jag har ännu inte riktigt sett Palermo-Amauri i Juve, vilket självfallet kan grunda sig i att han i Palermo var outstanding både tekniskt och som spelartyp. I Juve är han lite mer normal relaterat till omgivningen.
:::: :::: ::::
Tack till Canal+ för det maxade höjdpunktspaketet. Jag kräver samma sak varje omgång.
:::: :::: ::::
Nu återstår bara att se hur länge de något absurda lyckokänslorna håller i. Vågar man hoppas på en sömlös övergång till julledighetslyckan?