Igår försökte dåtiden stoppa framtiden med en ful tackling bakifrån
Igår var han tillbaka – i fel dräkt. Att se honom i fel lag gjorde ondare än vad jag hade kunnat tro. Han valde fel när han lämnade Juventus.
Igår såg jag Juventus göra en alldeles utmärkt match mot Milan. Marchisio och De Ceglie lyste och visade att de vill, och att de antagligen kommer, att vara några av framtidens stjärnor i Juventus. Marchisio själv vill inte bli jämförd med Tardelli, men det går inte förneka att jämförelsen är ganska rättvis. I Milan var det inte mycket som visade på någon framtid. Pato kommer att bli en fantastisk fotbollsspelare, men i övrigt syntes inte någon ungdomlig entusiasm till.
Innan Juventus blev nedskickade till Serie B hade klubben utan tvekan ett av världens starkaste lag på pappret. Cannavaro, Zambrotta, Thuram, Emerson, Ibrahimovic och Vieira valde att lämna och lämnade ett lag i spillror efter sig. Det går inte att skriva nog många gånger att Buffon, Del Piero, Trezeguet, Camoranesi , Nedved, Birindelli och alla som stannade kvar är sanna hjältar i en fotbollsvärld där pengar i övrigt verkar tala. Vissa spelare som checkade ut saknar jag inte på något sätt. Vieira och Emerson ”blev aldrig Juventus” i mina ögon, de kändes inte som en del av klubben.
Å andra sidan spelade Cannavaro snabbt till sig en plats i mitt Juventus-hjärta. Hela mannen bara skrek ut Juventus i allt han gjorde och när han lyfte VM-bucklan i Tyskland var det som en äkta juventino. Även om Cannavaros flytt gjorde ont i mig så var inget i jämförelse med när det stod klart att världens bästa vänsterback skulle lämna Turin för Barcelona. Zambrotta är en av anledningarna till att mitt intresse för Juventus är så pass stort som det är. Zambrotta var sinnebilden för hur mitt Juventus såg ut.
Igår var Zambrotta tillbaka i Turin – i fel dräkt. Istället för att agera snabbtåg längst Juventus vänsterkant tillsammans med Nedved och Del Piero fick han ta emot passningar från Pirlo och Ambrosini. Istället för att sikta sina inlägg mot Trezeguet var det Pato som var ämnad måltavla. Det gjorde ont i mig att se honom i sin nya klubb. Jag känner mig sviken, jag känner mig dumpad och jag känner något av ett förakt mot honom. Hur fel man än må tycka att det är att bua ut en gammal idol och hjälte så finns det även något självklart med det. Det är nog inte bara jag som känner mig sviken.
Jag vill inte ha tillbaka Zambrotta, eller Cannavaro, eller Ibrahimovic eller någon annan som lämnade Juventus när det var dags för Serie B. De har gjort sitt i Juventus. Mina svala känslor för dem är dock inte huvudanledningen. Istället för att gå tillbaka till vad man var innan skandalen har Juventus valt att gå en ny väg. En fräsch och oupptäckt framtid går klubben till mötes. Igår försökte dåtiden stoppa framtiden med en ful tackling bakifrån. De Ceglie var fantastisk och Zambrotta fick ett rött kort.
Det går inte att stoppa framtiden. Likt våren som till slut alltid lyckas tvinga bort all snö kommer den inte låta sig stoppas. I Juventus stavas framtiden Marchisio, De Ceglie och Giovinco. I Turin är våren redan på intågande.
