4-3-3: Det rätta alternativet?
Tre poäng bakom Inter i ligan, åttondelsfinal i Champions League och kvartsfinal i Coppa Italia. Juventus har varit minst sagt slagkraftiga på alla tre fronter under första halvan av säsongen trots enorma skadeproblem. Man har varit fruktansvärt stabila och visat att man verkligen har två spelare på varje position. Nu när ligan vänt och åttondelen i Champions League mot Chelsea börjar närma sig är det dock en sak som verkligen oroar: spelet då man hamnat i underläge.
Fyra gånger har man hamnat i underläge i Serie A under första halvan. Ett gott betyg till laget att de hänt så få gånger men också oroväckande att förra söndagens match mot Lazio var första gången man fick med sig poäng då man varit i underläge. Tittar man tillbaka på matcherna mot Palermo, Napoli, Inter och Lazio så blir problemet ännu värre då man varit helt oförmögna att skapa något i offensiv väg då motståndarna har ledat matchen.
Den idéfattighet som Juventus har visat upp leder tankarna tillbaka till Champions League-förlusterna under Capello: Förlust på Anfield mot Liverpool i kvarten och ett håglöst Juventus på Delle Alpi i returen som knappt skapar en målchans under 90 minuter och dubbelmötena mot Arsenal året efter där ett Juventus som var i underläge större delen av kvartsfinalen inte lyckades göra ett enda mål under 180 minuter.
Samtidigt har Inter under första halvan av säsongen hamnat i underläge lika många gånger som oss, men samlat ihop 4 poäng på dessa matcher istället för ett. Tre poäng skiljer, precis som i tabellen. Ska Juventus vara med och slåss om Lo Scudetto eller i Champions League måste man prestera bättre i dessa lägen, för underlägen kommer att dyka upp oavsett om det är för att motståndarna spelar bättre eller om det är på grund av en tillfällighet som Manningers jättetavla mot Lazio.
Den 4-4-2-uppställning som Ranieri med bravur använt sig av håller inte när man behöver prestera det där lilla extra offensivt. Nedved fungerar bra som en komponent i maskinen Juventus men är nuförtiden för dålig för att bidra med det lilla extra som han gjorde för 2-3 säsonger sedan, samtidigt är Camoranesi jämt skadad och ersättaren Marchionni behöver mycket ytor för att imponera, något som inte finns om man jagar en kvittering eller ett vinstmål i Champions League.
Det är därför läge för Ranieri att ta en titt på ritblocket från hans första dagar som Juventustränare då 4-3-3 spelades lika mycket som 4-4-2 under sommaren 07. Då fungerade det illa på grund av ett mittfält som varken kunde vinna tillbaka bollen eller hålla den inom laget samtidigt som man saknade en utpräglad ”targetplayer” som är A och O när man spelar 4-3-3. Möjligheterna att skapa ett fungerade innermittfält med Zanetti, Sissoko, Marchisio, Poulsen och Tiago (i form) är oändligt mycket större än de var med Nocerino, Zanetti, Almiron och Tiago (ur form).
Samtidigt har vi införskaffat oss en av världens absolut starkaste anfallare i Amuari som har förmågan att hålla i bollen och hjälpa laget att få igång ett fungerande spel. Ej heller att förglömma är att Giovinco kan få spela på den position där hans prestationer lett till att alla motståndare till Azzurrini planerar sin defensiv för att stoppa Giovinco och inte La Liga-succén Giuseppe Rossi.
Jag menar inte att Ranieri ska överge det 4-4-2 som tagit oss så här långt, men det vore smart att slipa på lite offensivare konstellationer i Coppa Italia eller i Serie A då man har en betryggande ledning (istället för att byta Poulsen-Zanetti rakt av). Det är också ett smidigt sätt att ge våra överbefolkade innermittfälts- och anfallsbesättningar lite mer rotation. För visst låter det lockande med succétrion från Cataniamatchen Giovinco-Amauri-Del Piero framför till exempel Zanetti-Sissoko-Marchisio? 4-3-3 var ju trots allt ett framgångsrikt svartvitt koncept förra gången Champions League-finalen spelades i Rom.
