Våren kommer att komma – Storhetstiden likaså
Det såg så bra ut. Juventus låg helt plötsligt bara ett par poäng efter Inter i ligan och våren tycktes krypa närmre och närmre. Nu är det kallt och molnigt igen, nu är det sju poäng upp till toppen.
Jag såg en vår fylld av glädje framför mig. Solen gjorde sin bejublade comeback och värmde upp mig och Linköping på det där sättet man glömmer att den gör varje år. Efter julhelgen infinner sig ett stort tomrum, en lång väntan efter ljuset. När Juventus knappade in på Inter var det som om solen hade skaffat sig en vikarie som lät mig känna en aning av vårkänslor. Jag såg bilder av hur jag skulle sitta och titta på säsongens sista Serie A-match iförd min nya, fina, guldiga Juve-tröja för att sedan fira med en kopp Cappucino. Jag såg ljuset.
Det gäller att passa på att njuta när de där stunderna uppstår. I samma hast som ”Lo Scudetto” kändes riktigt realistisk försvann allt det där igen. Molnen vann återigen över solstrålarna och Juventus förlorade, först mot Udinese och sedan mot Cagliari. Än har inte mörkret släppt sina klor, än är det en bit kvar.
Den där tiden kommer dock att komma. Våren kommer att komma. Jag kommer att få dricka min cappucino efter en ny ”Scudetto”. Kanske redan i år, kanske nästa, kanske om tio. Det kanske rent av blir något annat jag firar iförd en Juve-tröja. Kanske cupernas cup, Champions League. Det är inte kört på något vis. Lika fort som känslan kom, och gick, kan den komma igen. Lika fort som molnen tog över himlen kommer solen att vinna igen, för att sedan förlora, för att sedan vinna.
Det är så allting fungerar. Allt går i cykler, i årstider. Först regerar ett lag i fyra år, för att sedan vara nummer två, eller tre, i lika många, om inte fler. Först har man en storhetstid, för att sedan ha en inte fullt lika glamorös tid. Detta är Inters tid, det återstår att se hur lång den blir och på vilket sätt den slutar. Ibland bleknar den sakta bort, ibland försvinner den i ett slag. It’s better to burn out than fade away?
Juventus kommer att ha en ny storhetstid, kanske om ett år, kanske om fem. Redan idag finns några av de spelarna som kommer att vara grunden för den i klubben. Marchisio har visat att han kommer att bli en mittfältare i världsklass, förutsatt att utvecklingen fortsätter som den förväntas göra. Giovinco kommer även han att få chansen, och förhoppningsvis bli den artist han har anlag för. Chiellini är en klippa som kommer att bli ett berg, ett berg att hålla sig fast i när höstvindarna återigen visar sitt fula tryne.
Än håller mörkret oss i sina klor, än har vintern ett grepp om Linköping, om Sverige. Än är det en bit kvar för Juventus. Det har dock vänt, botten är lämnad och nu gäller det bara att orka den där sista tiden innan solen återigen värmer upp sommarkvällarna.
