Vår ärade reseledare
Jag hör inget jubel. Applåderna är tafatta. Juventus sprudlar som på den riktigt gamla goda tiden, men mannen bakom får skit oavsett.
Claudio Ranieris position som tränare för Juve har varit hotad flera gånger. I media. Minsta lilla förlust eller tillfälliga svacka har fått tidningar att hitta på möten mellan klubbledning och nya tränare. Har man lite vett i skallen inser man att det bara är fabrikationer.
Det finns supportrar som tar varje chans att kritisera Ranieri. Varje förlust är hans fel, till och med varje icke-seger är hans fel. Han är en idiot, han är inkompetent, han är en loser. Efter varje motgång är tonerna desamma – han måste bort.
Jag undrar därför: Vems är ”felet” att vi slår Romas cuplag med 4-1 borta? Vems är felet att vi sedan anno zero aldrig förlorat mot Roms röda överhuvudtaget? Vems är felet av vi aldrig torskat mot Milan? Vems är felet att vi slog Inter på San Siro för ett år sedan? Vems är felet att vi vann i Madrid? Vems är felet att vi med så många rookies i truppen vann en stentuff Champions League-grupp och höll relativt jämna steg med Chelsea i åttondelen?
Hänger förlusterna på honom, men segrarna på något annat? Ska man kritisera Ranieri när det går emot ska man väl ändå hylla honom när det går bra också? Ranieris Juve är det finaste jag upplevt sedan Lippi regerande Europamästarlag -97. Laget som efterträdde Viallis guldgäng var både bättre och roligare, men de vann inte.
Är det bara det som räknas? Att vinna? Fotboll handlar om att vinna, utan tvekan. Det är det som driver klubbarna, i alla fall i de flesta fall. Många verkar förväxla fotboll och supporterskap. Det är inte samma sak.
Supporterskap handlar inte om att vinna. Det handlar om glädje, om hopp. Om vad du vill, men knappast om att vinna. Vi har alla blivit uttråkade av ett industri-Juve som alltid vann, och vad fick vi ut av det? Absolut ingenting. Det var som att stirra på en fläckfri diskbänk. Inte en skråma, skinande och rent – och dödstråkigt. Inte ens fick vi vara nöjda med vad vi åstadkommit då det inte var vi som gjort jobbet. Det mediokra nöjet får man i alla fall efter ett rejält varv med trasor och kemikalier.
Vi har nu en ny klubb, ett nytt lag, nya spelare. Vi har gamla hjältar som för evigt kommer vara en del av klubbens historia. Vi har egna produkter som har alla möjligheter att bli detsamma. Dagens Juve är långt ifrån färdigsnickrat. Vi är på väg upp, och vi når nästan himlen redan nu. Vi gör det genom att spela en fotboll som får en att längta till tv-matcherna. Så har det verkligen inte alltid varit.
Jag ser hellre tornadon Giovinco och besten Amauri misslyckas 800 gånger om med att få hål på Catania eller Sampdoria än att se Trezeguet nicka in matchens enda mål på matchens enda målchans. Jag är inte intresserad av vilket resultat det står på sida 377 två timmar efter avspark, det är matchen och utvecklingen som är intressant. Eller invecklingen, om det råkar vara så.
Mannen bakom skönheten är Claudio Ranieri. Han har gjort Juve till så mycket mer än man någonsin kunnat kräva på så mycket kortare tid än vad som borde vara möjligt. Han ska hyllas varje dag, inte idiotförklaras varannan vecka.
Jag är inte heller säker på att Ranieri kommer förse oss med en massa titlar. Långt ifrån. Han är förmodligen inget taktiskt snille som kan mäta sig med de bästa i branschen. Vi kanske inte kommer vinna Champions League med honom. So what? Jag föredrar hans avspända, självdistanserade, intelligenta stil alla dagar om året. Jag gillar Ranieris Juve, jag gillar Ranieri. Juve och Ranieri hör ihop.
När han kom skrev han på för tre år. Det kan ha utökats till fyra nu, jag är inte så insatt. Oavsett är väl tre år en rimlig tid för att utvärdera en fotbollstränarens verk? Om det sedan visar sig att det finns en bevisligen bättre person för jobbet är kontraktstiden gått ut har jag inga problem med en förändring. Då har Ranieri fått en ordentlig chans, och jag måste säga att han tagit den. Få hade gjort det bättre.
Kräver man att Juve ska vinna allt varje år lever man i en parallellvärld. Vi kom trea som nykomlingar förra våren, nu ser vi ut att bli sämst tvåa. Duger inte det? Betydelsen av en vunnen titel för laget man valt, lurats in i eller av slumpen dragits till kan psykoanalyseras så djupt att det är livsfarligt att ens börja. ”Mitt lag vann, jag väljer att ta åt mig äran.” Se, jag har redan börjat.
Supporterskap handlar som sagt inte om att vinna. Är det det man är på jakt efter finns det lämpligare färger att ta på sig. 99 % av alla supportrar får aldrig se sitt lag vunna någonting överhuvudtaget. Tänk på dem nästa gång Juve misslyckas, för det kommer de naturligtvis göra.
Det är resan som är målet. Det här är den roligaste någonsin. Vilket många Interisti säkert håller med om.
