Alla borde hylla Maldini!
En uppskattad och respekterad fiende.
När Paolo Maldini inledde sin framfart i serie A var det en helt annan Juventusgeneration än dagens som stod för motståndet. Jag pratar inte om Vialli och Ravanelli eller om Baggio... Jag pratar om Boniek! Förstår ni - Boniek! När SVT visar såna där gamla journalfilmer där alla har hög hatt och rör sig överdrivet fort och knyckigt kommenterade av en ljus och hurtfrisk speakerröst, då brukar jag snegla efter Maldini på vänsterkanten. För egen del skulle jag säga att Maldini alltid har funnits.
Dessutom är människan som en levande reklamkampanj för italiensk fotboll. Alltid elegant, alltid välformulerad och korrekt, aldrig med några våldsamma utfall mot motståndare och domare, och alltid snygg. Ungefär som Wayne Rooney - fast tvärt om - skulle man kunna säga.
I mitten av 90-talet läste jag en artikel i någon av de italienska sporttidningarna, där man ansåg att Milan borde få spela sina matcher med 10 man. Man menade att Maldini gav laget en orimligt stor fördel, och att han helt enkelt borde räknas som två spelare. Den klassen håller han inte idag, men det är fortfarande en spelare i absolut världsklass som lämnar planen idag. Detta till skillnad från exempelvis Franco Baresi, Milans förra gudfader i försvaret, som avslutade sin karriär som rundningsmärke och som en blek skugga av sitt forna jag.
Under eftermiddagen blir det ovationer av sällan skådat slag på San Siro, något som lär prägla hela ligaomgången. Ser man till karriären i sin helhet är Maldini en av de största inom fotbollen någonsin (sju scudettor och åtta Europacup/Champions League-finaler talar väl för sig själva). Han må ha spelat hela karriären för fiendesidan, men har man bara ett öppet sinne kan man faktiskt respektera och uppskatta sina fiender också. För egen del tänker jag ta upp en stor applåd iframför TVn i eftermiddag. Det borde alla göra. Tack för föreställningen, Paolo!
