Diego och Del Piero – början på slutet
För 15 år sedan hände det jag då trodde var omöjligt. Baggio petades ner från tronen och en ny ikon hade presenterat sig, Alessandro Del Piero. I söndags fick jag näst intill samma kusliga men ändå på något sätt sköna känsla i kroppen igen. Är Diego början på slutet för Del Piero? Likheterna med den där decemberkvällen för 15 år sedan är slående.
Jag stormade in i lägenheten och ropade på pappa:
- Du har inte glömt att spela in matchen va!?
- Nej, den är inspelad, ska jag säga vad det blev?
- NEJ, håll käften!
Så sprang jag in på mitt rum, slängde igen dörren och spolade tillbaka bandet. Det var en kall decembersöndag 1994, jag var precis hemkommen från en spelad fotbollsturnering, en turnering som krockade med en juvematch, inte vilken match som helst. Det var dagen då det ”omöjliga” hände. Vet ni vilken match? Jag återkommer till den.
Första gången jag fick upp ögonen för Italiensk fotboll var 1990, när jag köpte en goaltidning där en juvespelare fanns på huvudpostern i mitten, det var Roberto Baggio. Allt kändes bara så rätt. Samma år glänste den samme i VM, detta i just Italien. Jag var förälskad, i Italien, i Juventus och i Roberto Baggio. Jag njöt varje gång jag såg Baggio i juvetröjan och längtade till varje match, direkt efter den precis färdigspelade, likt ett barn på julafton. Han var störst i mitt hjärta. Fram tills 1994. 17 juli det året satt jag i mitt pojkrum, 13 år gammal och storgrät med en juveflagga över huvudet. Jag grät så att jag fick chippa efter andan, Baggio hade precis missat den avgörande straffen mot Brasilien i VM-finalen. Jag låste in mig på rummet ett dygn efter det. Senare fick jag veta att Baggio gjort något liknande. Han avböjde middag med truppen efter matchen och låste istället in sig på sitt hotellrum. Jag förstår honom. Det såret har fortfarande inte läkt i mitt hjärta.
Senare samma år, närmare bestämt 4 december, så kom nästa smäll. En riktig stjärnsmäll som jag faktiskt njöt av. Vi är tillbaka till den där matchen som pappa spelade in. Jag satt i min fåtölj fylld av förväntningar, utan att kunna föreställa mig en liknande avslutning som verkligheten erbjöd. Juventus mötte Fiorentina, på Artemio Franchi, då konstnären presenterade sig på allvar. Inte Baggio. Vi låg under med 2-0 och jag slet sönder saker omkring mig i vrede. Men. Så reducerade Vialli till 2-1, han satte även 2-2 och ilskan i kroppen var som bortblåst. När jag satt och som bäst intalade mig att kryss i Florens är bra, då drar vänsterbacken iväg en långboll från halva plan, över försvaret och där möter en fot på volley, guds fot, jesus fot, en konstnärs fot, ja, Del Pieros fot. Ett volleyskott så svårt, så snyggt och så sagolikt fint som smeker upp bollen i närmsta kryss, utan chans för målvakten. Del Piero hade knuffat ner Baggio från tronen, jag fattade direkt, jag insåg att han är den stora framtiden i La Vecchia Signora. Som jag jublade. Tack för att videon fanns, att pappa inte glömde spela in och tack för att Del Piero föddes. Jag skrek så hela huset skakade. Men. Jag glömmer dig aldrig Baggio, du har alltid en VIP-plats i mitt hjärta.
Alessandro Del Piero, ja vad ska man säga. Finns väl inget som är osagt egentligen, han är kung! Han har varit det i 15 år och lite till. Han är älskad utan gränser, det finns ingen större juvelegend, inte i mina ögon. Han har gjort flest mål i klubbens historia, han har vunnit allt man kan vinna med ett klubblag och han har till och med varit med hjärtats klubb och vänt i serie b, det är stort, ja större än många fattar. Den känslan Del Piero fyller min kropp med när han stegar upp till bollen vid frispark, när han hjälper en med och motspelare upp från backen, när han smeker in straffar, när han dunkar upp den i krysset, när han gör entré och stegar ut med bindeln runt armen och vimpeln i handen. Det räcker så. Som jag brukar tänka, jag är tacksam för att jag fått leva samtidigt som Del Piero. Jag kan skriva mig till skrivkramp om Del Piero, utan problem. Så jag blir faktiskt lite nedstämd när jag inser att allt har sitt slut, även för Il Pinturicchio. Mannen som tar över, vem är han? Jo, jag tror ni vet vem jag syftar på. Han är inte anfallare, inte heller någon vanlig mittfältare, han är en strateg som kommer avgöra många matcher åt oss i framtiden, det har han redan gjort, mot Roma med två underbara mål. Hans namn är Diego.
I söndags hände det alltså, kroppen fylldes av känslor som talade om för mig att Juventus nu fått sin framtida guldkalv, en ny hjälte. Precis som 4 december 1994. Det kan tyckas lite tidigt att måla ut Diego som ”den nye”, eller? Nej, jag är säker. Diego är början på Del Pieros slut, alltså början och slutet på två obeskrivliga sagor, sagor som vi kommer att minnas, så länge vi lever. Nu får vi se till att njuta ordentligt den här säsongen, av de båda, tillsammans, snart är det bara en kvar..
Text: Jonas Larsson (larsson2jonas(snabel-a)hotmail.com)
