En sjuhelvetes resa - Del 2
Vissa dagar minns man med känslor av ångest, skräck, förtvivlan och obehag. Andra minns man med lycka, glädje, förtjusning och rysningar. Dagen då jag och Visone klev av tåget i Milano, tidig morgon den 3 december, det kom att bli en dag fylld av, alla dessa känslor. En dag kan inte bli mer minnesvärd än så här, det har jag svårt att tro och Derby d'Italia, vilken jävla match.
Snart är vi där, håll ut... Vi var nu ett med vardagen i Perugia. Ett himmelrike på jorden, så kände jag. Maten, människorna, utsikterna, festerna och allt annat som omgivningen erbjöd alla sinnen. Det är med viss ångest jag nu ska beskriva helgerna, om det är möjligt så toppade de vardagen, grädden på moset eller mer rättvist, glassen i rånet. Varför bor man inte kvar där? Det kan man ju fråga sig.
De mest minnesvärda händelserna plockar jag ur resorna vi gjorde till Rom, Neapel och Milano men visst stannade vi även i Perugia för en och annan Serie A-match på Stadio Renato Curi. Detta var året då Liverani och Materazzi slog igenom ordentligt. Bland annat såg vi Serie A-premiären här. Den var speciell på sitt sätt, en premiär är ju alltid speciell. Vi såg Perugia mot Parma. Dofter från eldar, snabbmaten utanför arenan och atmosfären innanför, det minns man för livet. 3-1 till Perugia slutade matchen. Savo Milosevic som då spelade i Parma blev utvisad, alla fans måttade petplaskor efter honom. En dag som han säkert har förträngt.
Första helgen utanför Perugia var då vi satte oss på tåget mot Rom för att se Lazio möta Sampdoria i Italienska Cupen. Normalt sett är det ingen märkvärdig match, inte framför tv:n hemma i soffan. Men. Nu skulle vi kolla live, på Italiensk fotboll, på Stadio Olimpico och matchen, den var som ett lyckopiller, 5-2! Lazio briljerade.
När vi reste till Neapel så visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Att det skulle vara lite oroligt och en annan typ av upplevelse trodde vi, så blev det. Väl vid centralstationen i Maradonaland så kändes det speciellt, grått och ärligt på något vis. Man fick känslan av att detta var en stad med stolthet, en stad som kämpar och det är nog inte långt ifrån sanningen. På vägen till matchen var man likt en feg och osäker svensk väldigt noga med att hålla koll på värdesakerna i fickorna, folk såg ju farliga ut. På vägen till arenan stannade vi till och njöt av en sagolik pizza. Jag minns inte var min hette, kompisen beställde en Diego Armando Maradona. Den bakades som en boll med ögon, näsa och mun, hyfsat likt originalet, det var grande!
Matchen, ja den går inte till historien som en underbar tillställning precis. 0-0 mot Atalanta med ett par skott på mål under hela matchen. Atmosfären runt den däremot, det var obehagligt, elektriskt och adrenalinet pumpade. Poliser hade fullt upp med tifosis som i rent djävulskap klättrade upp på utsidan av Stadion för att kasta flaskor och annat de fått tag i, mot just poliser. Gäng med huvor och i vissa fall rånarluvor protesterade, mot vad vet jag inte. Vi satte i alla fall på oss springalättskorna när matchen var slut, så vi kunde komma undan den värsta massan och söka efter hotell. Vi var precis som under första Italiendygnet inte direkt framgångsrika, men hittade ett till slut, ett 4-stjärnigt, såklart.
Efter nyladdade batterier i Perugia var det dags för en ny Romresa. Oh, en sån resa det blev. När vi klev av tåget i Rom möttes vi av en överförfriskad herre som sökte nattgäster till ett rum. Ja vad fan tänkte vi, vi hade såklart inte bokat något i förväg så. Han förde oss några hundra meter från centralstationen, in i en skum, jävligt sliten byggnad. Flera trappor upp i den gråsunkiga gången öppnade han dörren till lägenheten, rakt framför oss såg vi en gubbe med brynja som spelade gitarr med en till synes nerdrogad flicka i sitt knä, det kändes sådär. Vi blev invisade till rummet till höger, där fanns två enkel och två våningssängar, de enkla var upptagna av två till synes helt frånvarande tjejer med asiatiskt utseende. Okej, ska vi springa eller gilla läget? Vi tog det. Snabbt efter att ha dealat fram en bra summa för rummet så stack vi ut på stan, mot matchen. Det var stormatch på gång, Lazio vs Milan.
När vi kom till Stadio Olimpico en halvtimma före matchstart så var den i stort sett fylld, 75000 sjungande tifosis gav mig gåshud, det var magiskt. Matchen slutade 1-1. Efter matchen tog vi oss tillbaka till boendet, lyriska av upplevelsen men skeptiska till vad som väntade. Inne i lägenheten var det bäcksvart. Vi tassade fram till våningssängarna, lade oss på alla värdesaker, i fall om att. Det dröjde några minuter innan dörren till vårat rum öppnades. Mot mig kom en tant, hon frågade om jag ville betala för att, a ni fattar. Kompisens skratt, trots att han höll inne det så gott han kunde, gjorde tanten irriterad. Hon frågade mig igen, jag såg förmodligen ut som en peng i ansiktet, frågande till vad fan som hände och sade nej, lite försiktigt. Hon vände på klacken och stängde dörren. Vi somnade till slut, efter mycket snack och många skratt men även en del obehagliga läten från de thailändska tjejerna i rummet...
Nu till höjdpunkten, den 3 december. Mot Derby d'Italia! Behöver jag skriva att jag var nervös hela veckan före matchen? Nej, klart som fan jag var nervös, spänd, förväntansfull och helt lyrisk över att få se Juventus, kära La Vecchia Signora med Zidane, Davids, Trezeguet och inte minst Del Piero. Håret reser sig när jag tänker på det. Vi klev av i Milano, utan biljetter. Vi jagade fatt på biljettförsäljare per omgående. Klev av efter en tur i tunnelbanan och fick syn på en snubbe som såg aningen suspekt ut, a på alla sätt faktiskt. Men. Han hade biljetter och då spelade det ingen roll vem fan han var. Det regnade också vårdslöst så vi passade på att inhandla ett par paraplyer, de gräsligaste man kan tänka sig. Porr. Det var det första ordet jag tänkte på när jag fällde ut det. Leopardliknande mönster, lite läckert på sitt sätt faktiskt. Nu började vi traska emot San Siro.
Hungern kom ifatt oss så vi studsade in på ett hamburgerhak, ja vi hoppade pizza och pasta för en gång skull. Här hände något som satte skräck i oss. Vi satt vid ett bord med en gubbe någon stol bort på ena sidan och ett par grabbar i vår ålder på andra sidan. Jag minns inte hur men vi kom i alla fall in på matchen vi skulle se, det blev en het diskussion mellan alla runt bordet om vilka som är störst och vackrast, Bella Juve eller Pazza Inter? Svårt, historieböckerna talar sitt tydliga språk! När vi sedan skulle berätta vart på stadion vi skulle sitta plockade vi fram våra biljetter, ett problem uppstod. Tre olika typer av biljetter låg nu på bordet, våra två av en kvalité, gubbens av en annan och grabbarna hade av ytterligare en kvalité. Vilka hade rätt biljetter?
Jag blev orolig men kompisen gjorde det ännu värre. Han började genast måla upp en bild av att vi åkt till Milano för att se Derby d'Italia, bli lurade på biljetterna, gå runt i regnet och till slut bli hånade en centimeter från entrén, god natt! Hans paranoia gjorde mig inte lugnare precis. Vi kunde nu bara hoppas. Vi kom fram till Stadion, benen var som gelé och när vi väl kom fram till en snubbe vid insläppet så vågade vi knappt titta honom i ögonen. Aaahh.. Han släppte in oss! Jean-pierre jävla fittossa så gött! Vi var inne, på San Siro! Jag minns inte hur det gick till men plötsligt satt vi där, två dumma svenskar, med blickar mot uppvärmningen och 22, eller rättare sagt 11 underbara stjärnor som lös på planen. Där sprang han, Il Pinturicchio, han dansade med bollen, skojade med Zidane och taktikpratade med Davids. De gick in i omklädningsrummet för att förbereda sig och jag kom på mig själv med att ha ögon stora som tennisbollar.
Tifosis sjöng, eldar kastades in på arenan och stämningen gick nästan att ta på. Det som varit nära vid tidigare tillfällen blev nu ett faktum, tårar föll. Detta var stort. Lagen kom in, Del Piero gled in med vimpeln i hand och med en uppsyn av ett lugn jag sällan skådat, själv skakade jag. Matchinledningen var sjuk, sinnessjuk! Efter sju minuter gjorde Trezegol 0-1, jag tjöt av lycka, det exploderade. Interfans mördande blickar mötte mig från höger, bäst att passa sig. 3 minuter senare gjorde Zidane 0-2 och hade jag inte suttit nära Interfans så hade jag hoppat högt, nu bet jag mig i läppen, blev blå och inombords skrek jag mer än någonsin tidigare, sinnes! Ytterligare 2 minuter senare så kom repliken, Blanc reducerade. Halvleken dominerades av främst en figur, Zidane, han lekte fotboll. Ändå hade jag knappt tid att titta på honom eftersom Del Piero sprang omkring på samma gröna matta, han gjorde inte heller bort sig direkt. De, tillsammans med Davids imponerade mest.
Resultatet stod sig halvleken ut och när andra halvlek blåstes igång vågade man knappt hoppas på en liknande fotboll som den första halvleken erbjöd. Den blev inte heller lika bra men väl en av de bättre halvlekar man skådat. Tyvärr kvitterade Di Biagio på en fräck frispark medan muren höll på att ställas upp. För sämjan mellan oss kompisars skull var det ett bra resultat och jag hade får se Del Piero, Juventus och så här i efterhand vet vi, att matchen blev utsedd till Serie A:s bästa den säsongen, det var magiskt! Jag kände mig som ett barn som precis testat något nytt, jag tänkte bara; jag vill igen, jag vill, jag vill, snälla, en gång till, snälla!
Som minne fick man köpt sig en souvenir, kanske två. Men. Det starkaste sitter i kvar i huvudet, alla bilder från matchen och i sinnena kommer för alltid atmosfären, doften, ljuden och den magiska fotbollen sitta kvar. Visst, de andra matcherna vi såg live; Lazio-Sampdoria, Napoli-Atalanta, Perugia-Parma, Perugia-Napoli, Lazio-Milan, med flera, dessa i all ära. De får ursäkta men det går inte att jämföra med, Derby d'Italia! Det måste upplevas, jag ska dit igen, var så säkra.
