Champions League-illamåendet
Världens bästa ångest!
Det brukar börja kvällen innan match. Gnagande oro. Svårt att sova.
Bayern... De vinner nästan alltid hemma.
Kollar i min CL-guide:
De har en jävulsk offensiv.
Ribery är lätt en av världens två-tre bästa spelare.
Speklerar alltmer hejdlöst:
Visst sa Mou sa att Robben kunde bli världens bästa spelare när han var i Chelsea...
I Juventus är det precis som vanligt. Halva truppen är på väg tillbaka från skador. Vi har aldrig mer än en anfallare i form åt gången, våra ytterförsvarare är nervöst lagda individer utan bollkänsla, Cannavaro är borta, Melo kan vara knäckt efter missen mot Bologna och Ferrara är - let's face it - väldigt oerfaren. Vid det här laget framstår motståndaren alltid som oslagbar och min enda förhoppning är att vi ska kunna hålla förlustsiffrorna på en anständig nivå.
Under matchdagen fungerar jag någorlunda normalt fram till eftermiddagen. Sedan kommer det: Champions League-illamåendet. Undan för undan blir det svårare att koncentrera sig. Jag dricker oförsvarliga mängder kaffe och avslutar sedan dagens arbete - som i ärlighetens namn kunde utförts med större skärpa - lite i förtid. Väl hemma döljer jag listigt hur ofokuserad jag är genom att konsekvent svara "hmmm" när jag blir tilltalad.
Har du haft det bra på jobbet?
Hmmm.
Tar du disken?
Hmmm.
Pappa, får jag vara vaken en stund till?
Hmmm.
När matchen sedan börjar är jag nervös och forcerad, och beslutar mig förnuftigt för att dämpa min oro med sprit. I ett halvhjärtat försök att vara trevlig erbjuder jag min fru en drink, och oavsett svar häller jag upp en åt mig själv också, som jag sedan förtär under spelminut 12-14. Sedan hel- och halvskriker jag åt TV:n fram till paus, dricker en till drink och skriker sedan ännu mer och ännu högre åt TV:n under den andra halvleken, alltmedan min fru uppmanar mig att "tänka på grannarna" (vars livssituation jag är fullständigt likgiltig inför). Efter matchen är jag sedan för uppspelt eller deprimerad för att kunna prata eller sova, och för ouppmärksam för att önska min bättre hälft god natt. Någon gång efter midnatt slår det mig: Champions League gör mig till en sämre människa.
En trevlig detalj med Champions League är att det strikt matematiskt går att nå finalspelet genom att bara ta fyra poäng på sex matcher. Det mindre trevliga är att det går precis lika bra att ta 12 poäng och bli utslagen. Underprestera en match, ha otur eller bli bortdömd nästa match, och sen kan det vara kört. Dessutom är det skitsvårt att vinna Champions League. Även för en storklubb som Juve kan det dröja ett årtionde innan ens en realistisk chans dyker upp (fråga gärna Monacos anhängare när de tror att klubben ska få revanch för finalförlusten 2004...). Konkurrensen är stenhård, utrymmet för misstag är minimalt, riskerna att misslyckas är oändligt större än möjligheterna att lyckas, och jag vet att om vi blir utslagna kan det ta två-tre veckor innan jag hämtar mig.
Den här veckan är det återigen dags för oro, sömnbrist, dysfunktionellt beteende och ångest - och jag älskar det. I wouldn't miss it for the world!
