Åren går - passionen består!
Juventus är ett lag jag följt (i den mån man nu kunde följa ett lag före Uno Kryss Dues dagar) och stöttat sedan slutet av 80-talet. Det har nu gått tjugo år sedan jag blev Juventino och allt i mitt liv ser annorlunda ut nu mot då – utom just känslorna för Juventus.
Jag är nu 29 år och väldigt snart pappa till ett litet barn. Mitt liv har blivit så att det på många vis skulle kunna beskrivas som vuxet. Jag rullar välfyllda kundvagnar på Ica Maxi, har större koll på tiderna i tvättstugan än vilka som leder trackslistan - dessutom har korsordslösning blivit en rätt vanlig sysselsättning. Jag har alltid burit på en rädsla att jag skulle bli en sån där hemsk Svensson, nu fattas bara en hund och en Volvo innan det är just det jag är! Ni som är betydligt yngre kommer i framtiden hamna i en liknande situation som jag, hur coola ni än känner er idag. När ni närmar er trettio griper ”Svensson-sjukan” tag i er!
Det är dock en sak som håller en evigt ung, intresset för fotboll och passionen till ens favoritlag. På gott och ont är det lika idag som igår. Jag kan fortfarande känna samma magiska känsla när det är söndag - klockan närmar sig 15:00 och Juventus har match. Det är fortfarande samma euforiska glädje när Juventus gör mål och fortfarande samma vrede vid ett eventuellt baklängesmål. I detta sammanhang fungerar jag likadant nu som exempelvis 1995. Finnar och musik på hög volym har bytts mot aktiefonder, manglade lakan och en ”trevlig” söndagspromenad. Jag följer numera matcherna i en skinnsoffa och inte i en obäddad säng i tonårsrummet, men jag följer dem med lika stor glöd nu som då!
Det är märkligt att min relation till fotbollen förändrats så lite, särskilt i förhållande till hur jag i övrigt så radikalt förändrats. Ett tydligt exempel: om jag som finnig 14-åring mött en något mindre finnig och aningen äldre kille körande på en högljudd, trimmad moped - så skulle denna kille uppnå en slags idolstatus i mitt tragiska ”fjortisliv”. Det är naturligtvis otänkbart att jag idag skulle reagera på samma vis i mötet med en ung mopedist. I så fall skulle jag antagligen vara i ganska akuta behov av vård!
Däremot reagerar jag på samma vis idag som för femton år sedan när jag ser Juventus spela. Jag kan spontant resa mig ur skinnsoffan och jublande skrika ut min glädje över ett snyggt och viktigt mål utav Diego. Likadant var det i pojkrummet när exempelvis Gianluca Vialli gjorde en snygg balja i mitten av 90-talet. I detta avseende har inte mycket hänt, min sambo kan bara häpet se på och skaka på huvudet åt mitt barnsliga beteende i TV-soffan. Så är det med fotbollen, den väcker instinkter i oss vi trodde var bortflugna sedan länge. Vid det här laget är det bara att konstatera, som passionerad supporter blir man aldrig riktigt vuxen!
