Söderström synar: Juves anfallare
Juventus är en hyfsad match från sin 27:e scudetto och två bragdmatcher från final i Champions League. Detta har man på något finurligt sett lyckats med utan fungerande anfallare.
Tidigare säsonger har truppen bestått av flertalet kvalitativa och någorlunda formstarka spelare i den mest offensiva regionen. I år är det annorlunda.
Den enda som varit riktigt, riktigt bra är Alex Del Piero, men han har inte varit så övernaturlig som man kräver av honom. Fram till den olyckliga matchen i Bergamo var han en av ligans allra vassaste anfallare, men efter skadan har han varit relativt medelmåttig. Vi kräver oerhört mycket av honom, han kommer alltid att jämföras med Del Piero från 97/98. Det är för mycket begärt, men sanningen är den att förutom de vackra och viktiga målen han gjort har han inte glatt oss särskilt mycket. Vid flera tillfällen har han inte varit bättre än kungen av formsvackor, alias Marco Di Vaio. Sett över hela säsongen har han varit strålande, men man är ju aldrig bättre än sin senaste match…
Di Vaio är ett eget kapitel. Juve-ledningen gjorde helt klart ett misstag när man plockade över honom från oststaden. Självklart kunde man inte veta att han skulle falla som en gråsten i en hamnbassäng, men att se honom som det bästa valet som ersättare till Trezeguet och som partner till Del Piero förstår jag inte. Hade situationen varit den omvända, att Del Piero skulle ersättas, hade Di Vaio varit utmärkt. Att dessa två är alldeles för lika för att spela tillsammans borde man ha sett, samtidigt som man borde sett att det behövdes en större, kraftigare spelare som kunde stångas lite i straffområdet. Det kan inte Di Vaio. Kanske ville man ha en mer flexibel spelare och därmed ett mer flexibelt spel, men det blev som sagt en missräkning.
Det leder oss inte helt osökt vidare in på Trezeguet. Att göra 24 mål i Serie A utan att slå straffar är oerhört stort. Troligtvis gör han aldrig om den bedriften men runt tjugo mål ska han säkert kunna skrapa ihop, om han får vara skadefri. Skadorna ja… De har ju som bekant pajat hans säsong totalt. Det finns det inget att säga om. Däremot har jag vissa synpunkter på hans insatser de gånger han kunnat spela. Han har gjort ett par mål, men attityden därute på banan gillar jag inte. Eftersom han varit borta verkar han anse sig ha rätten att kräva full assistans från de övriga spelarna. Som om han satt på en flashig restaurang där Davids och Tacchinardi är kockarna och Nedved, Del Piero och Camoranesi står för serveringen. Istället för att röra sig i sidled och djupled har han stått som en fågelunge och gapat efter nåt att bita i. Jag är väl medveten om att spelare som Trez kan vara helt osynliga och oinvolverade i spelet en hel match för att sedan avgöra i 86:e minuten, men det är inte det det handlar om. Andra spetsar som t.ex. Shevchenko, Adriano, Corradi, Ronaldo (ja faktiskt), Van Nistelrooy och Makaay står inte fastspikade i halvmånen utanför straffområdet och smågullar med mittbackarna. Matchovanan spelar säker in och det kanske är att dra det hela till sin spets men poängen är förhoppningsvis förståelig. Jag hoppas innerligt att jag är ute och cyklar och att Trez vinner skytteligan i Italien och Europa nästa säsong.
Nästa man för granskning är hjälten för en dag, Marcelo Zalayeta. Målet på Nou Camp är det man kommer att minnas när man ser tillbaka på Zalayetas säsong i Juve. Att han i övrigt spelat som en elefant i gummistövlar lär inte många minnas. Och om sanningen ska fram så hade han knappt ett rätt på de dryga sjuttio minuter han varit på banan i Barcelona. Hade det inte varit han som skickat Juve till semifinal hade han aldrig kunnat kvittera ut mer än en femma i betyg dagen efter. Några spår efter fjolårets tillfälliga blixtar har vi inte sett i år, det har varit en ständigt mörker runt Zalayeta.
Sist, och minst i flera olika avseenden, i den här sammanställningen har vi Marcelo Salas. Dealen Moggi gjorde med Lazio måste vara en av de sämsta han gjort med facit i hand. För att få Matadoren till Lippis förfogande gav Moggi välvilligt bort Darko Kovacevic och en rejäl bunt lire till Lazio. Idag är Salas knappt ens en skugga av sitt forna jag och han tillhör tyvärr en av de sämsta spelarna i årets spelartrupp. Kovacevic däremot öser in mål i Spanien och har stor del i Sociedads topposition.
Säsongen före denna affär hade Juventus haft en av de starkaste anfallsbesättningarna ligan skådat på senare tid. Del Piero, Inzaghi, Trezeguet och Kovacevic tillhörde alla eliten, lägg därtill Daniel Fonseca som fortfarande hade hyfsad koll på fötter och boll. När Pippo sedan såldes trodde väl vi alla att man skulle köpa in en fullgod ersättare, det fattades ju trots allt en forward. Vad gör Juve? Jo, man skaffar en ersättare, men man ger bort Kovacevic, mannen som aldrig svikit och som alltid levererat. Ändå vann man ligan även den gången…
Vi ska inte glömma att Salas faktiskt gett oss tre poäng den här säsongen, han gjorde ju matchens enda mål hemma mot Udinese i höstas. Grazie Marcelo, e arrivederci.
Läs fortsättningen här
