Vägen till final - slutspelet
Juves väg till final, det härliga slutspelet. Barca och Real slogs ut, Juventus visade klassen.
Slutspelet
Obesegrade Barcelona väntade i kvarten, svårast möjliga motstånd. Vanns denna match så var det antingen Världens bästa lag, Real Madrid eller laget som hade slagit oss två gånger om redan, Manchester United som skulle tas an i semin. Vägen till final såg väldigt svår ut.
2003-04-09 kvartsfinal nr1, Juventus 1-1 Barcelona.
Efter en lite trevande start fick våra svartvita krigare full kontroll på matchen, belöningen kom i den 16:e minuten genom Montero. Nedved slår en kort hörna som Camo möter, tillbaks till Nedved som slår ett lång inlägg mot bortre stolpen, Montero vinner nickduellen med Reiziger, Del Piero försöker sig på en konstspark som målvakten räddar, bollen rullar ut till Montero som drar till direkt, bollen borrar sig in i målvaktens vänstra hörn. Jublet är totalt.
Matchen hölls under kontroll fram till den 78:e min, Barca var totalt utmanövrerade när den lilla kanin****** slog in 1-1. Ett hopslag med Montero lurade Buffon och bollen letade sig sakta in över mållinjen. Saviola hade återigen visat sin målfarlighet och kanske sänkt vårt Juve redan nu. Bortamålsregeln gav Barca ett rejält övertag inför returen. Di vaio hade chansen att återigen ge Juventus övertaget på övertid men ensam med Bonano slog han bollen ett par meter utanför, precis som vanligt.
2003-04-22 kvartsfinal nr2, Barcelona 1-2 Juventus.
Om någon hade sagt att Marcelo ”Jag kan inte göra mål” Zalayeta skulle bli matchhjälte mot Barca så skulle jag nog närmast skrattat åt idioten. Det scenariot fanns inte, vem som helst men inte Zalayeta.
Men tji fick jag: Nedved drar i den 25:e övertidsminuten upp ett anfall mitt i Barcelonapressen, spelar över bollen på Zalayeta som direkt slår bollen ut på kanten till en framstormande Birindelli. Birindelli driver bollen ett par sekunder och slår sedan ett helt underbart inlägg i rena Beckhamklassen rätt på foten för Zalayeta och denne Zalayeta, som gång på gång visat att han inte kan göra mål hur bra läget än är, smeker enkelt in bollen förbi en stillastående Bonano. Barcelona 1-2 Juventus. Ett Juventus med 10 man, jaja Thuram spelade som om han var 5 man, har besegrat ett Barcelona som gått fram som en ångvält tidigare i turneringen.
Det som tidigare har hänt i matchen är att Nedved flutit förbi en trögvänd Patrik Andersson i den 53:e minuten och slagit in 0-1 med sedvanlig kyla samt att Xavi kapitaliserat på Barcas spelövertag i den 66:e minuten genom att slå in Thurams undannick på halvvolley, bollen hamnade i det vänstra hörnet utan chans för Buffon.
Davids gav oss lite otrevliga flashbacks när han i den 79:e minuten ännu en gång visade att hans humör är svårtkontrollerat, gult kort nr2 och tack & adjö semifinalen var tanken som direkt dök upp i undertecknads huvud.
Jag hade dock fel och vi klarade oss på något sätt vidare, en större kämpainsats har jag aldrig bevittnat från vårt Juve. Vi var i semifinal i Champions League!
Undertecknad var dock lite konfunderad angående till vilken del vi förtjänade denna framgång. Det var som om laget hörde mina klagomål och vilket svar de gav.
Det blev Real Madrid som tog sig till semi och vi stod öga mot öga med världens bästa lag. Vi vek sannerligen inte ner blicken.
Efter en finfin match på Santiago Bernabéu så låg vi ändå på något sätt under med 1-2 efter att Roberto Carlos till slut fått träff på ett av sina skott i den 73:e minuten. Övertag Madrid inför returen med andra ord.
Den 14:e maj 2003 spelades matchen som jag minns som den bästa prestationen jag någonsin bevittnat av laget i mitt hjärta. Det var inget snack om saken, vi vann fullkomligt rättvist och var i final i Champions League. Lippi hade lyckats igen, precis som Emir maniskt upprepat för allt och alla inför varje match i slutspelet: Lippi har alltid tagit sig till final i Champions League om han väl har lett laget till slutspel. Någonting säger mig att han kan konsten att motivera sina spelare.
Tillbaks till matchen, det tog 12 minuter tills Trezeguet gav Juve ledningen med en fint avslut från 2m ut efter ett inlägg av Nedved och en nick av Del Piero. Denne Del Piero gjorde 2-0 och som han gjorde det. Tudor bryter/sparkar iväg bollen, Del Piero tar ner bollen med en underbar touch, dribblar en gång, två gånger, Hierro och Salgado uppe på läktaren och bollen i fel hörn för målvakten Casillas. Världsklass duger inte för att beskriva hur underbart det här målet var. Vi snackar Del Piero-klass. När sedan Nedved spelades fram av Zambrotta i den 73:e minuten så var det hela över. Jag visste direkt när han fick läget att bollen skulle hamna i mål, en Nedved i trans går inte att stoppa. 3-0.
Juventus 3 Real ”Världens bästa lag” Madrid 0. Zidane fick in en reducering i den 89:e minuten men det blev aldrig riktigt farligt. Ronaldo hade långt innan dess kommit in och skaffat sig en straff när Montero klumpigt fällt honom. Figo klarade inte av pressen och Buffon klarade den enkelt. En situation som till stor del avgjorde matchen, hade man gjort mål där så hade Juventus spelmässiga utklassning inte längre haft någon betydelse. Buffon räddade som sagt dagen och Juve lekte vidare in i natten, utspelandes världens mest spelande lag. Det var en underbar kväll.
Nästan i alla fall, Nedved drog på sig sitt 3:e gula kort i matchminut 82 och spelar inte i finalen. Man får hoppas att vi överlever, Madrid överlevde inte Juventus hur som helst.
Magnus Holmstam skäms inte längre för finalplatsen, vi är här fullt välförtjänt och nu ska vi ta hem rubbet. Milan kan inte hejda oss om vi spelar som vi gjorde mot Real, det finns det inte ett lag på denna planet som kan.
