Matchanalys, varför blev det så här?
Var det Nedveds frånvaro, slumpen eller något helt annat som avgjorde finalen.
De senaste dagarna har varit tuffa, sömnen har störts av en stor nervositet och det har pirrat i magen konstant. Matchen med stort M var efterlängtad, Juventus hade inte varit i final på fem år och någonting sa mig att det var dags nu.
När matchen sparkades igång fick Milan ett övertag direkt, något som inte direkt kändes betryggande. Camoranesi var riktigt blek på sin kant och han var uppbåd till massor av chanser för Milanesarna.
Jag tror inte att Nedved saknades som hemskt mycket, Milan tog ett enormt djup i backlinjen och tillät inte Juve att spela så mycket i djupled så mycket som man kunde ha önskat. Zambrotta och Davids var pigga men det blev aldrig någon stormatch.
Många hade befarat Catenaccio fotboll och ställningskrig, de första tio minuterna i vardera halvlek blev inte det men resten var inget roligt att titta på. Juventus och Milan tog det säkra för det de osäkra och när det blev förlängning så kändes det verkligen som om det skulle gå till straffar. I det läget trodde jag på Juve, det kändes som om Milan hade bytt ut sina säkra straffskyttar medan Juve hade några med fina fötter kvar på planen. Men helt oförklarligt valde Lippi Zalayeta och Montero som straffskyttar. Båda slog riktigt tama straffar och ingen av dem är väl direkt känd för att vara någon virtuos med fötterna, det är dock lätt att vara efterklok. Men med lite bättre skärpa så hade det slutat helt annorlunda, alla slogs på samma sätt och Dida behövde verkligen inte röra på sig.
Jag trodde att jag skulle deppa ihop totalt efter den här matchen, min första känsla var att världen hade rasat samman men det gick över rätt snabbt. Säsongen är över och även om slutet blev bittert så tycker jag att man som Juvefan har en hel del fina stunder att se tillbaks på, Ligan spelades hem och segern mot Real tystade hela fotbollseuropa.
Jag var inställd på att Davids och Tacchinardi skulle avgöra matchen genom att helt och hållet äga mittfältet men så blev inte fallet. Milan tilläts alldeles för fria tyglar, dock var det slumpen som avgjorde matchen och det känns lite trist. Men straffar tillhör spelet och man måste visa framfötterna i det momentet för att vinna stora titlar, Juve slog förfärliga straffar. Det får vi lida för i ett år nu, för nästa år hoppas jag att vi är tillbaks i finalen med Pavel på planen, då tror jag att det slutar annorlunda.
Nu väntar semester för spelarna, välbehövligt men lita på att flera svartvita kommer att gräma sig. Det kommer jag också men livet går vidare och allt kan inte gå ens väg, Juventus kommer igen, det vet jag. Bitterheten lägger sig och den starkaste reser sig på nytt, pokalen är i alla fall hemma i rätt land och skulle jag fått välja ett italiensk lag att förlora en final mot så hade det utan tvekan varit Milan, det är bara att gratulera.
Champagnen får väl ligga på kylning till nästa år.
