Supercupen stannar i Turin, fortsättning
Världens två just nu bästa klubblag fortsatte sin eviga inbördes kamp, den här gången var det Juventus tur att vinna och kamma hem säsongens första titel.
Även den andra halvleken innehöll diskutabla situationer, bland annat så kapade Ambrosini Nedved bakifrån i straffområdet. Han träffade visserligen bollen men innan dess bragde han Nedved om balansen genom att sparka undan dennes högerfot. Det gick dock fort och Collina befann sig rakt bakom, jag tyckte dock att straffen var solklar.
Juventus tog över igen i den första förlängningskvarten och började hitta de luckor i Milanförsvaret som man inte lyckades med att hitta i den andra halvleken. Efter ett par minuter skapade Camoranesi en hörna efter en strålande prestation på högerkanten. Nedved slog hörnan som tillslut hamnade hos en fristående Zambrotta utanför straffområdet. Han bröstade ner bollen och skickade upp den i ribban, först såg studsen ut att vara innanför mållinjen men reprisen visade att bollen studsade på linjen och ut.
Till skillnad från Manchester så blev det aldrig något riktigt ställningskrig i förlängningen, de klara målchanserna uteblev dock. En pigg Ferrara kom in och stadgade upp försvaret. I slutet av den första förlängningskvarten började showen som amerikanarna så gärna ville se. En Milanfrispark resulterade tillslut i en hörna, Camoranesi tyckte det var lämpligt att dra i sin Milanspelare lite extra och orsakade en straff. På övertid slog Pirlo iskallt in straffen sedan Buffon mycket tidigt börjat röra sig åt höger från Pirlos håll sett. Då trodde nog många att det var över, inklusive en av våra kära Milanskrbenter som jag pratade med genom hela matchen. Han skrattade gott åt mig, bara en halvminut senare fick jag dock nöjet att påpeka att den som skrattar sist skrattar bäst.
Direkt efter avspark störtade Juve framåt, det återstod max en minut på den första förlängningskvarten. Camoranesi tumlade Serginho och fick fram bollen till Nedved. Nedved slog ett perfekt inlägg på bortre stolpen där en helt omarkerade Legrottaglie hade smugit med upp. Han språngnickade men Abbiatti klarade, dock inte bättre än att Trezeguet på returen kunde kvittera. Cafu som inte hade någon större dag missade markeringen på Legrottaglie helt och hållet. Direkt på avspark blåste Collina av.
Den andra halvan av förlängningen var inte lika bra spelmässigt, många spelare var rejält trötta av värmen. Inzaghi petade in en boll i målet men både han och Shevchenko stod solklart offside framför Buffon. De två skulle alltså igen skiljas åt genom straffläggning.
Det märktes direkt att Juve har pratat igenom detta scenario både en och två gånger, det var bombsäkra, självsäkra straffar över hela linjen. Di Vaio började genom att efter kort ansats slå upp bollen i Abbiattis vänstra kryss. Pirlo satte sedan sin andra straff för dagen till vänster om Buffon. Trezeguet var nästa man till rakning, hans tama straff från Manchester var ett minne blott när han med all kraft i världen dunkade in bollen via en ribba som skakar ännu. Serginhio kvitterade med en säker placering i Buffons vänstra hörn.
Birindelli var sedan säkerheten själv i omgång tre, högt upp i nättaket och otagbart för Abbiatti. Inhopparen Brocchi såg sedan nervös ut och hans straff blev nog inte vad han tänkt sig, hård men inte så välplacerad och Buffon kunde med en snygg reflexräddning. Camoranesi och Nesta satte säkert sina straffar i omgång fyra innan Ciro Ferrara gjorde vad en lagkapten ska göra i omgång fem. Nämligen använda all sin rutin och sparka in segerbollen.
Jag har sagt det innan och jag säkert det igen, den här matchen var en försäsongsmatch med allt vad det innebör. Det får vi inte glömma bort, båda lagen är troligen ganska så långt från sin formtopp men imponerade bitvis ändå. Juventus trupp ser starkare ut än på mycket länge, och det skulle inte förvåna mig om dessa båda lag gör upp om både ligaguld och Champions Leaguetiteln även under kommande säsong.
Juve kunde ha startat säsongen på ett sämre sätt, det är alltid skönt att vinna mot Milan. Det är heller inte fel att börja säsongen med en titel. Jag avslutar dock med att instämma i Ancelottis ord, Juventus mot Milan, kampen är evig.
