Gästkrönika: Tankar inför Serie A premiären
Juventus spelartrupp 2003/2004 känns på förhand som en av de mest kompletta årgångarna någonsin. Med hård konkurrens om varje plats har Lippi många alternativ till hur han kan formera sitt lag.
4-2-3-1 är den taktik som Lippi sägs vilja använda sig mest av den här säsongen. Redan nu på försäsongen har vi sett att det experimentet har fallit väl ut. Med de spelartyper Juventus förfogar över så känns det på sikt som ett vinnande koncept. Flexibilitet finns dock alltid inbakad i Mister Lippis fotbollsfilosofi och vi är inte bundna av något enskilt spelsystem. Annars är just disciplinen och positionsspelet något av ett signum för Juventus. Det är därför tryggheten nästan alltid finns där även om spelet skulle halta i någon match. Alla spelare vet sin självklara plats i systemet och vad som krävs av den enskilda individen. Att alla jobbar stenhårt för laget är en självklarhet och har även det på något sätt blivit en ledstjärna för Juventuskollektivet. "Inget resultat är hopplöst innan slutsignalen ljuder" och med den attityden har Juventus räddat otaliga matcher från att sluta med förlust.
Mycket av detta har vi vår eminenta coach Lippi att tacka för. Han och Juve har under nästan ett decennium (om man bortser från hans misslyckade sejour i Inter 99/00 samt Ancelottis tillfälliga inhopp) levt som i symbios. Ett varumärke (och kärleksförhållande) starkare och mer värdefullt än Nike och Fastweb tillsammans. Dock inte helt utan sprickor då han självmant avgick säsongen 98/99, förlusten mot Parma 4-2 blev till sist droppen på en mycket dålig säsong. Tillbaka i rodret känns han mer självklar än någonsin. Själv är jag mer rädd för vad som kommer hända den dag Lippi slutar, än om någon av våra stjärnor skulle säljas. Kanske överskattar jag hans roll en smula. Men om jag inte gör det så får man hoppas att spelarna under Lippis ledning fått en så god "utbildning" att de aldrig glömmer den vinnande formeln! Att Lippi skulle falla inom ramen för en "förlorare" med tanke på CL-final facitet (som vissa vill hävda), kan jag aldrig ställa upp på. I det stenhårda fotbollsklimat som råder, har Juventus enligt mig aldrig varit så framgångsrika som under Lippis ledning, vinsterna i ligan talar sitt tydliga språk (är fullt medveten om Trapattonis framgångar med klubben).
Trots en närmast perfekt blandning av spelarmaterial, unga som gamla, vinstrika och hungriga så kommer inte säsongen bli en promenadseger. Inter har förstärkt på de positioner man saknade kreativitet förra säsongen. Milan har skapat kontinuitet genom att i de närmaste behålla samma trupp plus någon enstaka förstärkning. Roma kommer naturligtvis inte göra ytterligare en katastrofsäsong. Lagen strax därefter; Parma, Lazio, Udine, Chievo vet man aldrig var man har. Ändå så känns det som om vi borde vara ännu mer svårslagna den här säsongen. I varje lagdel är vi starkare mot föregående säsong och också mindre känsliga för skador. Det mesta känns positivt inför Serie A premiären mot Empoli. Redan har vi segrat i Supercupen, Birra Moretti, Valle d'Aosta och ingenting talar egentligen för att det inte skulle fortsätta på den inslagna vägen. Med de mycket kloka spelarköp Moggi gjort under sommaren samt de spelare som kommit tillbaka från lån, står vi väldigt starkt rustade. Davids har redan fått det hett om öronen i form av konkurrensen från Appiah. Maresca kommer att bli en viktig avlastare för Nedved. Legrottaglie har förstärkt den något åldrade och stabbiga backlinjen, som med Iuliano och Montero i startelvan uppträdde en aning darrigt förra säsongen. Åldermannen och trotjänaren Ferrara verkar dock aldrig svikta och spelar mer övertygande än någonsin. I Tudor har vi ett sparkapital som heter duga och får han bara vara skadefri skulle han bilda ett mäktigt mittbackslås tillsammans med Legro. På forwardssidan innebär Miccolis ankomst att vi har ytterligare en kreativ forward förutom Del Piero som kan göra det magiska. Han kommer garanterat (liksom Del Piero) servera Trezeguet en och annan målpass. Di Vaios form verkar peka spikrakt uppåt och är den forward som övertygat mest på försäsongen. Det mesta tyder på att han kommer göra sin bästa säsong i Juventus. Om Trezeguet slipper en skadefylld säsong likt den han hade sist kommer han åter komma upp i sin normala målskörd.
4-2-3-1 systemet där han ligger "ensam" på topp med offensivt understöd tror jag kommer passa honom väldigt bra. Får han bara bra bollar att jobba på i straffområdet, så vet vi att han hugger som en kobra.
Med alla dessa positiva intryck känns det som den här säsongen kommer bjuda på ytterligare ett framgångskapitel i Juvehistorien.
Forza Juve!
