Det är nu vi sätts på prov
Att inte vinna är en sak. Att inte vara i närheten av det är en annan. Det viktigaste kommer alltid vara att försöka. Det är därför förlusten mot Bayern är så svårsmält. Det var inte ens någon som försökte.
Sidan 300 på SVT-text varje morgon är ett måste om man inte är intresserad av att skaffa sig morgontidning. Det är alltid en speciell känsla när det gått som man hoppats kvällen inte. Det är också en speciell känsla när det gått helt åt helvete. Det tar emot att läsa hur usla Juventus var, vilket de de facto var. Jag blir inte upprörd. Det är ju sant.
En timme senare hör jag den alltid eminente Richard Henriksson snabbreferera matchen i Radiosporten. Jag går därifrån, det gör bara ont. Jag orkar inte höra.
Det är inte ofta jag skäms som Juve-supporter. Extremt sällan faktiskt. Förluster går att ta, det är så det funkar. Håller man inte på någon av kontinentens största klubbar är det vardagsmat. Man vinner ibland, förlorar ibland. En del förlorar nästan alltid.
Att Juve åker ur Champions League mot ett fantastiskt Bayern kan jag ta. Det är faktiskt helt välförtjänt att Juve inte går vidare. Sättet däremot... Det var pinsamt att se. Genant, ovärdigt. I säsongens hittills viktigaste match (jodå, viktigare än den i lördags) gör man den sämsta insats jag sett sedan vi åkte ur samma turnering efter förlust borta mot Olympiakos för en massa år sedan.
Frustration räcker inte. Det blev snabbt ilska. Jag visste inte att det var fysiskt möjligt att slå bort eller tappa så många bollar på egen planhalva som mot Bayern. I första halvlek tillkom samtliga farligheter för bortalaget efter att Juve gett bort bollen. Diego slår en indianare, Legrottaglie tappat kontrollen totalt och Melo tycker det är en bra idé att klacka en meter utanför eget straffområde, trots att han redan varit vittne till misären fram till dess.
Jag vet inte vad Ferrara sa i halvtid men jag räknar med att han slog sönder en betongvägg för att få igenom vad han menade. Tyvärr hjälpte det inte. Misären fortsatte. Det var hemskt. Som en diskret skräckfilm man inte vill se.
Det är i de svåra stunderna man ska stå upp. Jag har aldrig förstått dem som går ut på stan i sitt lags matchtröja efter en stor seger. Vad vill man bevisa med det? Det häftiga är ju att göra det när man torskat ordentlig, när folk garvar åt en. Det är mod. Det är på riktigt.
Det lätta är att gnälla och tycka att alla ska få sparken. I dagsläget är det svårt att argumentera mot det. Man kan välja att ha tålamod. Rom byggdes inte på en dag, inte Juventus II heller. Mycket talar för att Lippi kliver in som sportchef i sommar. Annars ser jag inte hur man, med hans totala brist på erfarenhet, kunde utse Ferrara som tränare. Lippi och Ferrara har jobbat länge ihop och bör ha ungefär samma syn på hur saker ska göras. Det är det som är målet, att skapa ett nytt Lippi-Juve, med en ny Lippi och en äldre Ferrara. Därför är den här säsongen bara en mellansäsong.
Det jobbiga med den tesen är ju att Ferraras Juve börjar bli oroande likt Lippis landslag. Är det åt det hållet vi är på väg är det lika bra att kliva av redan nu.
Secco är tydligen Serie A:s sämsta sportchef, enligt Kristian Borell i Euro Talk. Det är fullt möjligt att det är så. Det intressanta är ju hur man kan vara så säker på det. Hur har Secco granskats? Har alla andra sportchefer också granskats? I så fall av vem?
Om Secco är mannen bakom Melo-dealen kan han inte sova gott just nu. Så många miljoner för en just nu så overkligt usel spelare. Grattis Corvino, spendera dem smart. Ingen i laget bryr sig så lite om vad som händer som Felipe Melo. Han skiter i allt. Vad ska man annars tro om klacksparken och Cinderella-svängen när Bayern kontrade? Att plötsligt börja mana på publiken är bara löjligt. Gör ditt jobb människa, och gör det ordentligt!
Med Lippi som sportchef kommer vi aldrig mer se några one-season-wonder-värvningar, det garanterar jag. Vi kan lika gärna köpa skraplotter för pengarna.
Men - vi ska komma ihåg, som centerpartisten säger, att Melo var vår klart bästa spelare under de inledande omgångarna. Han var en kolonn, en mix av allt de bästa från de bästa. Melo var tillsammans med Buffon lagets främsta i september. Han kan, uppenbarligen. Tiden talar för Melo. Frågan är bara hur långt tålamod Ferrara och Secco har. För dryga 20 miljoner euro bör det sträcka sig några år in på 10-talet.
Någon skrev att Juve gör sina bästa matcher med Giovinco på planen. En väldigt enkel analys, samtidigt väldigt sann. Sett till resultaten har jag ingen aning, sett till spelet som presterats är det glasklart - Giovinco tillför allt det som saknas. Tröga gubbar har vi för många. Vi kommer inte vinna alla matcher, det är omöjligt. Det viktiga är att det åtminstone är kul att kolla, att man får något tillbaka. Ingen av oss blir en bättre människa av att Juve vinner en match eller två, även om man lätt vill inbilla sig det.
Buffon ska tydligen spela mot Bari. Eventuellt. Av alla konstiga beslut som tagits den senaste veckan tenderar det här att vara det märkligaste. Killen måste lagas, det är ju uppenbart. En match till och han måste ansöka om dispens för att få spela i rullstol. Kör Manninger ett tag, han håller i alla lägen. Som en oförstörbar plastgubbe håller han vad förpackningen lovar.
Hur kan vi gottgöras för tisdagen? Seger mot Bari, naturligtvis. Och med mycket hjärta. Juve kommer vinna mot Bari, något annat är otänkbart i rådande läge. Annars kan jag tänka mig fri entré mot Catania. Eller frivilligt tomma läktare, i en bojkott från fansen. Det vore häftigt. Men då återkommer vi bara till att det är när det är som svårast man ska visa var man står.
Vi får inte glömma att det är mindre än en vecka sedan vi besegrade Inter. Läget är inte hopplöst den här gången heller. Det är det aldrig. Utan Champions League kan vi tjäna några extrapoäng i ligan och ha trevligt i den lite mjukare Europaligan. Det blir till och med lite spännande med omväxling. Som när vi lirade i Intertotocupen 1999. Mot Rostselmash Rostov och andra härligheter.
Vi hade ändå ingen chans att vinna Champions League. Nu kan vi glömma det. Ju förr desto bättre.
