Summering av Juventus 00-tal: Del 2
I del 1 avhandlade jag Juventus framfart t.o.m. säsong 2002/2003. Nu väntar andra delen, hoppas ni får en trevlig läsning.
2003-2004
Juventus var tillbaks där man hör hemma, i den absoluta toppen. Äntligen hade man visat att man höll måttet i Europa igen. Det här var året när klubben skulle lyfta Cl-bucklan och vinna ligan under samma säsong. Truppen hade rustats med två namn som verkligen visat framfötterna föregående säsong. Mittbacken Nicola Legrottaglie hämtades från Chievo Det åldersstigna försvaret behövde fräschas upp och till det ansågs ingen bättre lämpad än Legro! Från Brescia hämtades Stephen Appiah, med en enormt stark säsong bakom sig var han eftertraktad på marknaden. Ghanesen spåddes bli en ny Vieira och förmodades bli Juventus nye motor på mitten. Sist men inte minst hämtades Fabrizio Miccoli, tidigare utlånad till Perugia, hem.
Med en mycket uppfräschad trupp inledde Juventus säsongen på bästa sätt. Efter åtta omgångar hade man sex segrar och två oavgjorda (mot antagonisterna Roma och Milan). Säsongen kunde knappast starta bättre, Juventus hade nu skaffat sig lite av poleposition i titelracet. Det blev en smakstart även i Champions League. En grupp som får betraktas som relativt enkel vanns utan bekymmer. Sociedad, Galatasaray och Olympiakos svarade för motståndet. Minnesvärt är hur ett reservbetonat Juventus slog Olympiakos med 7-0 i sista omgången, en segermarginal som än idag tillhör turneringens största.
Trots den minnesvärda inledningen så skulle det tids nog stå klart att allt inte stod rätt till. Försvaret började läcka betänkligt, Ferrara/Montero var naggade av tidens tand och förvärvet Legrottaglie levde inte alls upp till förväntningarna. Holländaren Davids vägrade förlänga sitt kontrakt och hamnade i Lippis frysbox. I hans frånvaro lyckades inte alls Stephen Appiah övertyga. Framåt var Del Piero åter i en formsvacka men gavs outtröttligt med speltid. Miccoli fick inte det utrymme många hoppades på. Till råga på allt hade Nedved, som utsågs till Europas bäste i december, svårt att leva upp till förväntningarna efter detta.
Vårsäsongen blev en trist historia. Juventus åkte ur Champions League i åttondelen mot Deportivo (denna säsong skrotades upplägget med två gruppspel) och i ligan gick det allt sämre. En försmädlig förlust mot Roma med 0-4 inledde en räcka med flera undermåliga insatser. Vid säsongsslutet var man tretton poäng efter mästarna Milan. Som lök på laxen så hade Juventus släppt in hela fyrtiotvå (!) mål Ingenting man brukar förknippa Juventus med.
Bästa målskytt: David Trezeguet 16 mål
2004-2005
Den svaga vårsäsongen fick Lippi att kliva åt sidan. I hans ställe kom något överraskande Fabio Capello. Efter Appiahs dåliga säsong och utan den (i januari) till Barcelona flyktade Davids, var klubben i stora behov utav en mittfältsmotor. Valet föll på brassen Emerson och efter långdragna förhandlingar så blev brassen svartvit i slutet av juli. Även försvaret var i behov av restaurering då ej heller Legrottaglie blev vad man hoppats på. Länge såg Juve ut att gå lottlösa men den absolut sista transferdagen slog Moggi till. Landslagskaptenen Cannavaro inhandlades från Inter. Som extra krydda köptes även svenske Zlatan Ibrahimovic samtidigt.
De sena värvningarna gav Juventus luft under vingarna. Defensivt strikte Capello visste vad som krävdes för att täta bakåt och parade ihop Thuram med Cannavaro i mittförsvaret. Duon kände varandra väl efter tiden i Parma och blev omedelbart lyckosamma. Offensivt så visade Ibrahimovic direkt framfötterna, målskytt i premiären mot Brescia. Svenskens framfart gav Del Piero stora problem att ta plats i laget. Åsidosättandet av Alex gjorde relationen mellan kaptenen och Capello frostig. Capellos Juventus spelade strikt 4-4-2, som brukligt i de lag han ansvarat för. Försvaret var avsevärt stärkt och Juventus vann ofta utan att glänsa offensivt. Många belackare klagade över att fotbollen som spelades var tråkig.
Till Champions league var man tvungna att kvala efter tredjeplatsen i ligan säsongen före. Efter att ha slagit ut Djurgården så väntade åter Europas finaste turnering. Man hamnade i en grupp med Bayern München, Ajax och Maccabi Tel Aviv. I gruppspelet imponerade italienarna med bara en tappad poäng, detta i Israel mot Maccabi. Anmärkningsvärt var att alla vunna matcher slutade 1-0.
Höstsäsongen var en enda lång triumffärd för Capello och hans mannar, klar ledning i ligan och tunga prestationer i Europa. I åttondelen i Cl väntade Real Madrid och återigen skulle Juventus bjuda på minnesvärda insatser mot spanjorerna. Real vann första matchen i Madrid med 1-0 och efter full tid i Turin så ledde Juventus med samma siffror. Förlängning vidtog och i den så avgjorde inhoppande Zalayeta (liksom mot Barcelona två år tidigare). Värt att minnas är även Trezeguets 1-0 (sök på Youtube), det mål som kanske mer än andra visar prov på hans suveränitet i boxen. Tyvärr skulle det inte bli fler framgångar i Europa för den gamla damen. I kvarten väntade Liverpool. Liverpool vann första mötet och ett fantasilöst Juventus kunde inte få hål på de försvarsinriktade britterna i returen.
I ligan fortsatte framgångarna och segrarna radades upp. Milan var länge med i kampen om scudetton. Med fyra omgångar kvar står jättarna på sjuttiosex poäng vardera och möttes i en direkt final om guldet på San Siro. Juventus fick klara sig utan sin nye päläggskalv Zlatan Ibrahimovic, svensken skallade både Mihajlovic och Recoba i en match mot Inter och stängdes av tre matcher. I hans ställe kliver ”gamle” Del Piero in och blir viktig för avgörandet. Mötet blir ganska signifkativt för Juventus 04/05, man är ramstarka bakåt och låter Milan svara för anfallsspelet. Matchens enda mål gör David Trezeguet på nick, framspelad via en cykelspark av Alessandro del Piero. När ligan några veckor senare är slut så står den gamla damen som segrare,differensen till Milan slutar på sju poäng. Ligatitel tjugoåtta tog plats i prisskåpet.
Bästa målskytt: Zlatan Ibrahimovic 16 mål
2005/2006
Regerande mästare igen och med Patrick Vieira i laget. Med honom trodde Moggi att han gjort ännu ett kap på spelarmarknaden. Framtiden skulle dock utvisa att Arsenal gjort en bättre affär vid försäljningen av fransmannen. Hur som helst så var, utöver Vieira, även rumänen Adrian Mutu redo att visa sin klass. Efter sin omtalade kokain-avstängning hade han gjort comeback redan i våras, nu var han redo på riktigt! Capello påstod med dessa nytillskott att Juventus förfogade över den bästa trupp han tränat. Målet för säsongen var givetvis att försvara ligan och slåss om bucklan i Champions League.
Säsongen inleddes också i suverän stil. Man vann de nio första omgångarna, innan Milan blev för svåra i omgång tio. Europaspelet inleddes även det med bravur. Man vann sin grupp där motståndarna var Bayern München, Club Brügge och Rapid Wien. Återigen spelade man gediget och stabilt, fast utan att glänsa. I åttondelsfinal väntade tyska Werder Bremen, ett på förhand ganska tacksamt motstånd. Nu blev det inte fullt så enkelt som man räknat med innan. Tyskarna vann första mötet hemma mot ett håglöst Juventus. Returen i Turin blev inte heller någon solskenshistoria. En tendens hos laget under Capellos ledning hade börjat visa sig tydligt. Man hade väldiga problem att föra matcherna, hamnade Juventus i underläge hade man oerhörda problem! Mötena med Bremen är ett tydligt exempel på detta, man tog sig vidare men föga välförtjänt. Efter ett oförsvarligt misstag av tyske keepern Wiese lyckades Juventus, genom Emerson, avgöra i slutskedet. Man nådde kvartsfinal via minsta möjliga marginal, fler gjorda bortamål (resultat 4-4) än Bremen. I kvartsfinalen väntade för andra året i rad engelskt motstånd. Denna gång var det Arsenal som gällde, ett Arsenal som enkelt betvingade och skickade hem Juve till Italien.
I ligan höll man ställningarna hyggligt även under våren. Dock kunde man ana att det inte riktigt fungerade som man ville offensivt. Adrian Mutu användes i en, för honom, ovanlig roll som högermittfältare. Alessandro Del Piero fick oftast starta på bänken, trots att konkurrenten Zlatan hade stora problem med målskyttet. En annan spelare som inte riktigt gavs en ärlig chans var Mauro Camoranesi. Han åkte ut och in i laget som en jojo, vid ett par tillfällen blev han t.o.m. inbytt och utbytt i samma match. Trots de spelmässiga skönhetsfläckarna och trots att Capello inte drog jämnt med samtliga spelare i truppen lyckades Juve hålla undan i ligan. När man i sista omgången besegrade Reggina med 2-0 så kunde man koras till mästare för tjugonionde gången, detta med Milan som närmsta konkurrent tre poäng bakom. I samband med säsongsavslutningen så uppdagades emellertid den trista calciopolin. Då det redan skrivits oändligt om detta så tänker jag inte fördjupa mig, nöjer mig med att kortfattat konstatera att Juventus fråntogs scudetton och degraderades till Serie B. Efter många turer utsågs Inter till mästare istället.
Bästa målskytt: David Trezeguet 23 mål
Fortsättning följer!
