Summering av Juventus 00-tal: Del 3
Resan genom Juventus 00-tal har burit fram till 2006 och degraderingen. Nu återstår sista delen där jag lotsar er fram tills idag.
2006-2007
Sommaren 2006 var otroligt händelserik ur ett Italienskt perspektiv. Azzurri blev världsmästare samtidigt som Calciopolin uppdagades och fyllde tidningarna med ”smaskigheter”. Ni kan den här eländiga historien redan, jag ska bara kortfattat återge lite detaljer. Juventus fråntogs sina två senaste ligatitlar, dessutom degraderades klubben till spel i Serie B. Som om inte detta vore nog så dömdes man att starta Serie B med 30 minuspoäng. Något som efter många turer slutligen reducerades till 9 minuspoäng. Mitt i röran så försökte trotjänaren Pessotto ta sitt liv.
Dessa omständigheter gav givetvis förändringar på spelarfronten. Omedelbart efter degraderingen så offentliggjorde Thuram och Emerson att spel i Serie B inte var aktuellt. Vieira, Ibrahimovic och Zambrotta var också ovilliga till en fortsättning i Juventus. Del Piero, Nedved och Buffon var de enda stjärnorna som direkt visade vilja att stanna, även om Cannavaro till en början också lät positiv. Nog om det, ni vet vilka som stack och vart. Vid Seriestarten var Buffon, Camoranesi, Nedved, Del Piero och Trezeguet kvar i truppen. Den här kvintetten i kompletterades med landslagsmeriterade killar som Cristiano Zanetti från Inter och Marco Marchionni från Parma. Gamle hjälten Didier Deschamps utsågs till tränare och fick den ansvarsfulla uppgiften att föra tillbaks Juventus. Bianconeri var alltså välpreparerat för ett direkt återtåg till Serie A!
När serien väl drog igång var det ingenting som kunde stoppa klubben. Trots mindre glamorösa motståndare som Spezia, Crotone och Frosinone så var motivationen på topp. Lagkapten Alessandro Del Piero briljerade extra mycket den här säsongen. Den sämre kvalitén på motståndet fick Alex individuella skicklighet att lysa extra. Ett kvitto på Del Pieros lycka är skytteligavinsten, vilken han erövrade i kamp med globetrottern Bellucci (vid tillfället i Bologna). Roligt också att Deschamps luftade flera av de unga löftena som knackat på dörren en tid. De Ceglie, Marchisio och Giovinco fick samtliga speltid. I juni stod så klart att Juventus bara behövt ett år på sig att vara tillbaks. Med minuspoängen inkluderade så vann man serien sex poäng före Napoli. Tredje lag att nå Serie A var Genoa, även det ett lag med fina anor.
Bästa målskytt: Alessandro Del Piero 20 mål (skyttekung)
2007-2008
Det tunga hindret Serie B var passerat. Glädjen och lättnaden var oerhört stor. Nu hoppades alla fans på spelarförstärkningar så att man kunde mönstra ett slagkraftigt lag vid återkomsten. Tyvärr så skar det sig mellan Didier Deschamps och ledningen. Fransmannen ansåg inte att hans önskningar om nyförvärv stod i paritet med ledningens. Som ersättare kallades rutinerade Claudio Ranieri in. Ett beslut som knappast försatte oss supportrar i glädjerus men som kändes helt ok. Man var också aktiv på spelarmarknaden. Efter misslyckade försök att värva Gabriel Millito så riktades blickarna mot Depoertivo och Portugals lagkapten Jorge Andrade. Mittfältet förstärktes utav Sergio Almiron och Tiago. Den förstnämnde var en relativt ooprövad argentinare som varit stark i Empoli föregående säsong. Tiago var mer välkänd från åren i Lyon. Med denna duo trodde man sig ha ett slagkraftigt centralt mittfältspar. Slutligen så kompletterades anfallet med världsmästaren Vicenzo
Iaquinta.
Juventus ledning var mycket nöjd med truppen. Hos fansen var det inte lika positivt, många var tveksamma till Almiron? Var han ett namn för Juventus? Inte heller Ranieri verkade 100 % ense med ledningen. Tiago, som ledningen hoppades skulle bli lite av fixstjärna, bänkades redan under försäsongen av tränare Ranieri. Under säsongen skulle det framgå att det var de gamla trotjänarna som skulle bära Juventus och inte nyförvärven. Inte minst skulle det bli Kapten Del Pieros säsong. Fullproppad med självförtroende efter skytteligavinsten i andraligan och bättre tränade än någonsin presterade han bättre än på tio år. Vad gäller nyförvärven så är det ingen munter läsning. Tiago var oftast bänkad och hade problem att hävda sig när han väl fick speltid. Almiron visade sig vara en one-hit wonder och floppade kraftigt från första början. Tredje köpet Andrade spelade fyra matcher innan en fatal knäskada stoppade honom, snacka om misslyckade förvärv! Iaquinta var den ende som höll måttet som utmärkt komplement till Alex och Trez.
Trots det floppande och skadedrabbade nytillskotten så skulle säsongen bli en bra omstart för Juve. Vid skadan på tilltänkte försvarschef Jorge Andrade så klev vänsterbacken Chiellini in centralt. Det blev en formidabel lösning på problemet. Betänk att Chiellini var väldigt nära att köpas av Manchester City under sommaren. På centrala mittfältet klev stabile Cristiano Zanetti fram och visade att floppvärvningarna Tiago/Almiron inte blev kännbara. Buffon var stabil som alltid och Nedved kämpade på outtröttligt på sin vänsterkant. Framåt öste topparna, Alex och Trez, in mål. Det var som ni förstått ovan, det gamla gardet som man kunde lita på. Hösten var stabil för Juventus del, exempelvis så spelade man oavgjort mot Milan, Inter och Roma. Något som vittnade om att man var att räkna med!
På vårsäsongen så var, den under hösten, skadedrabbade Mauro Camoranesi kurant. Den lille indinanen blev som ett nyförvärv och var Juventus kanske bäste spelare under våren. Dessutom passade man på att stärka truppen i januari med maliern Mohamed Sissoko från Liverpool. Momo blev med sin vilja och fruktade närkampsspel en ny favorit i Turin. Floppen Almiron lånades i sin tur ut till Monaco. Juventus fortsatte under våren att spela bra mot storlagen, Milan, Inter och Roma gick samtliga förlorande från möten med svartvitt. Paradoxalt nog så svarade man ibland för svaga insatser och tappade mycket poäng mot lagen i ligans bottenregion. Detta var orsaken till att Juventus aldrig riktigt utmanade om ligatiteln på allvar. Dock får en tredjeplats och kvalspel till Champions League ses som en klar framgång för en nykomling. Säsongen 08/09 skulle Juventus på allvar slåss om titlarna!
Bästa målskytt: Del Piero 21 mål (skyttekung)
2008-2009
Ny säsong och ännu större steg mot toppen skulle tas. Redan i januari hade Olof Mellberg hämtats från Aston Villa och var nu redo att bredda försvaret. Ett och annat ögonbryn höjdes, Mellberg skulle nog bli en hygglig backup men skulle inte klubben sträva högre? Mittfältet skulle stärkas och länge såg man ut att sikta in sig på Xabi Alonso. Spanjoren kändes som klippt och skuren för rollen som regista. Emellertid så föll Xabi inte alls Claudio Ranieri i smaken. Han ansåg spanjoren för långsam, fruktansvärt märkligt. Xabi Alonso hade höll i den betydligt tempostarkare Premier League, så varför inte i Serie A? Blickarna riktades med Ranieris överblick mot Spanien och danske Chrsitian Poulsen. Förvisso en duktig bollvinnare, men dansken var inte alls någon regista. På anfallssidan var man från början ute efter brassen Amauri. Efter en stark säsong i Palermo var han het på marknaden, förutom Juventus så var även Milan med i jakten. Men Juventus drog det längsta strået och för runt 20 miljoner så var han i klubbens ägor.
Inför säsongen så var det vissa tveksamheter utifrån över truppen. Inga nya ytterbackar och bara Mellberg som förstärkning i försvaret? Många var missnöjda med dansken Poulsen och tyckte att en mer kreativ spelare skulle köpas istället. Helt och hållet tillfreds var man inte över Amauri heller. Visserligen en klasspelare, men brassen var på tok för dyr! Vad som däremot fick fans att andas optimism var ungdomarna som var tillbaks från lång. De Ceglie, Marchisio och Giovinco, var trion mogen redan? Skulle De Ceglie bli lösningen på vänsterbackspositionen? Skulle lille Giovinco bli den där fixstjärnan man trott? Visst anade man bitterhet, men Juventus trupp såg ändå väldigt slagkraftig ut. Med Amauri såg anfallssidan ruskigt stark ut och med några av Italiens mest lovande killar så tycktes framtiden ljus.
Turin-klubben inledde säsongen med kval till Champions Leauge. I kvalet ställdes man mot slovakiska Artmedia. Med tanke på att man kunnat få betydligt tuffare motstånd så var det en gynnsam lottning. Som det flesta trodde så blev det heller inga bekymmer. Italienskt avancemang blev det, via 5-1 totalt, och en efterlängtad entré i Champions League. Real Madrid, ryska Zenit och vitryska Bate var lagen som hamnade i Juventus grupp. I ligan fick man en svag start. Bara två segrar på de inledande sju omgångarna och två raka förluster mot Palermo och Napoli. Så var scenariot när man ställdes inför den första prövningen i Europa, hemmamatch mot Real Madrid. Det påstods i media att Ranieris framtid hängde på en skör tråd och att Madrid-bataljen var avgörande för honom. Juventus tog sig smått mirakulöst samman besegrade Madrid. Slutresultatet blev 2-1 efter mål av Del Piero och nyförvärvet Amauri. Särskilt Del Pieros mål är värt att minnas, ett magiskt skott i krysset.
Skalpen mot Real Madrid gav precis den boost för självförtroendet som man behövde. En stark period följde, t.ex. så vann man fem raka i ligan och vann även returen mot Real i Madrid. Matchen slutade 2-0 efter två mål av Alex Del Piero. Ett av målen var en grandios frispark och kaptenen hyllades med en stående ovation på Bernabeu . En sådan hyllning är det bara Del Piero och Ronaldinho som fått i modern tid. Efter den tröga starten så vaknade Juventus rejält och slutet av hösten blev positiv. Spelare, förutom Del Piero, som förtjänade beröm var Chiellini och Amauri. Chiellini som agerat med pondus i en för övrigt darrig backlinje och Amauri som spelade ett nära nog komplett centerspel. För övrigt kan nämnas att Giovinco fick väldigt begränsat med speltid och Nedveds ålder började ta ut sin rätt.
Trots att spelet varit ojämnt så fanns en del positivt under hösten. Man vann sin grupp i Champions League och var redo för åttondel i turneringen, mot Chelsea. I ligan var det nu upp till bevis att inte tappa poäng mot de lite sämre lagen om man skulle hänga med. Det blev inte riktigt som man hoppats på. Man åkte ur Cl mot Chelsea, men man höll rätt så jämna steg. Klivet till de bästa lagen var kanske inte så stort ändå? I ligan var vårsäsongen en ojämn historia för Juventus del. Bra insatser följdes av sämre. Den gamla stabilitet som Juventus tidigare alltid uppvisat syntes inte till längre. Man tappade flertalet matcher trots klara ledningar och försvaret klaffade inte överhuvudtaget. Ranieri svarade för otaligt med obegripliga taktiska insatser och tappade greppet om laget. Läget var så allvarligt att Ranieri sparkades i slutskedet av säsongen och ersattes av Ciro Ferrara.
Tvåa i ligan och slutspel i Champions League, det kan tyckas som ett bra facit för en nykomling. Nu är Juventus inte vilken nykomling som helst och kraven naturligtvis extra stora. Det blev alldeles för många svaga insatser i ligan för att helt tillfredställa oss fans. Med det lag man hade hoppades många på att Juventus skulle kunna utmana Inter på riktigt och inte vara avhängda så tidigt. För dåliga ytterbackar och brist på kreativitet på mitten är förklaringar till varför det inte gick som man hoppats. Vad gäller spelare så var Amauris svaga vår något att fundera över. Ska man hitta något positivt så får det bli unge Marchisio som visade sig vara en framtidsman av stora mått. Slutligen så blev säsongen den sista för Pavel Nedved.
Bästa målskytt: Alessandro Del Piero 13 mål
Hösten 2009
Juventus rustade rejält inför säsongen. Gamle Cannavaro kom åter från Real Madrid och stärkte försvaret. Mitten fick uppfräschning utav brassen Felipe Melo. Som ny fixstjärna köptes en annan brasse, Diego från Werder Bremen. Detta, spetsat med sista minuten värvningen av Fabio Grosso, gjorde Juventus till ett av de främsta lagen vad gäller värvningar. Nu skulle man väl inte bara utmana Inter, utan rentav vara favorit till scudetton? Till att leda detta, på papperet, starka lag valdes Ciro Ferrara. Han hade redan prövat på jobbet vid avskedandet av Ranieri, nu skulle han få uppdraget på permanent basis. Orutinerade Ferrara var en chansning, som spelare har han vunnit allt, men som tränare är han en novis. Inspirerade av Barcelonas framgångar med unge och tillika orutinerade Guarfiola blev nog valet enklare. Kan han så kan väl Ferrara.
Ni vet alla hur det har gått. En lovande inledning har förbytts till en rent miserabel höst. Juventus ligger redan långt efter i ligan slogs ut ur cl redan i gruppspelet. Man har radat upp undermåliga insatser som nästan får en att sakna Ranieri! Tränare Ferrara står handfallen vid sidan om, med ett lag i spillror.
Sammanfattning
Det decennium som inleddes den 1:a januari 2000 och avslutas om drygt 24 timmar har varit händelserikt. För oss juvefans har det varit tämligen ambivalent att följa sitt lag de här åren. Vi har jublat över ligatitlar, gråtit över att vi degraderats till Serie B och återigen jublat när Juventus tagit sig tillbaka. Vi har känt en maktös frustration när vi känner att vårt lag inte riktigt nått dit vi trott och hoppats. När decenniet var ungt så kunde vi skryta över att ha Zinedine Zidane, fotbollsvärldens störste, i laget. När det nu lider mot sitt slut förbryllas vi över att mediokra killar som Molinaro bär den svartvita tröjan! Snart vidtar ett nytt decennium och vi hoppas att det börjar bättre än vad nuvarande årtionde slutar. Vem vet kanske är det Guus Hiddink som tränar laget när 2009, blivit 2010?!
Gott nytt år!
