Chievo - Juventus: Hopplöst
Inför varje match växer en känsla av hopp fram. Efter varje match infinner sig en känsla av ilska och hopplöshet som bara tycks växa. Vad händer?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva längre. Jag vet inte vad jag ska tro om dagens Juventus, jag vet inte vad jag ska tycka om dagens spelare och jag vet inte om jag kan tycka om dagens tränare. Det är kluvna känslor. Besvikelse, hopplöshet, oro, ilska - det är många ord som beskriver min relation till Juventus för tillfället. Mest av allt kanske det beskrivs som något av en icke-relation.
Kanske har jag blivit en sådan där supporter som bara tycker om att följa ett lag så länge det går bra. Kanske har jag helt sonika tröttnat på fotboll. Kanske befinner jag mig i en livskris och undrar var jag egentligen hör hemma.
Jag kommer dock fram till att det gör allt för ont i mig att se Juventus spela så fruktansvärt dåligt för att kunna säga något annat än att Juventus betyder alldeles för mycket för mig. Om jag vore en sådan där supporter som bara tittar då det går bra, varför tittar jag fortfarande? Varför infinner sig alltid en känsla av hopp inför varje match? Jag vill så otroligt gärna att det ska gå bra för Juventus igen. När det går bra för Juventus går det bra för mig. Ett liv i symbios - det är så det ska vara.
Visst, laget tampas ständigt med en massa skador och antalet matcher då Ferrara har kunnat ställa upp med ett något så när ordinarie lag kan räknas på en hand. Det räcker dock inte med den typen av undanflykter. Juventus ska alltid slå Chievo, och i de fall när man tyvärr misslyckas med det ska det ändå alltid bli oavgjort. Juventus förlorar inte mot ett gäng åsnor. Det händer bara inte.
Det hände. 1-0 Chievo.
Juventus är inte det gamla Juventus längre. Det finns inga säkra 1-0-segrar på bortaplan mot lagen som befinner sig längre ned i tabellen. 1-0 i mitten av den första halvleken och därefter fullkomlig kontroll är ett minne blott. Det Nya Juventus skulle bli något helt annat. Det skulle charma Italien med en offensiv och vacker fotboll. Först skulle en grund byggas och därefter skulle truppen spetsas till för att på allvar kunna utmana i både Serie A och Champions League. Tanken på att Juventus eventuellt inte kommer att kunna spela i CL nästa säsong börjar vinna skrämmande stort erkännande i min skalle. Det gör också ont.
Än är det dock inte kört. Än finns det många poäng att spela om och än kan Juventus absolut hamna på en CL-plats och visst kan man starta i den finaste av klubblagsturneringar utan att behöva kvala sig in. Det är dock dags att vända på skutan nu. Att ständigt gå ut med uttalanden och säga att laget nu är på rätt väg, att det är nu det vänder, det håller inte så länge man gång på gång går på ännu en mina.
För den mentala hälsan vore det kanske bäst om man kunde "stänga av och sätta på" sin passion för den gamla damen. Det går dock inte, det är inte något som är skoj så länge det går bra för att sedan vara något man inte bryr sig om när det går dåligt. Det gör ont när Juventus spelar som de gör just nu, det gör ont att se spelarna uppträda som de gör, det gör ont att se Ferrara misslyckas så katastrofalt som han gör just nu - det gör helt enkelt ont, just nu.
