Ciro Ferrara – Bättre back, mindre bra tränare
Ciro Ferrara var en legend som spelare, en av dem som klarat av den tunga börda att bära upp den svartvita tröjan. Tyvärr skulle det visa sig vara för svårt att bära upp den svartvita kostymen.
När Ciro Ferrara tog över Juventus den 18e maj drog jag extra på smilbanden, även om det bara var temporärt. Den femte juni var jag som ett litet barn som precis fått den finaste julklappen man kan tänka sig på julafton, jag gick runt med ett stort leende på läpparna i en hel vecka. Allt kändes bra…
Det är lätt att vara efterklok, men varför frågade jag aldrig mig själv vad han egentligen gjort för att få mig att bli så glad? Ja, han hade som assisterande tränare under en av Italiens, om inte världens, största tränare; vunnit VM-guld och lett ett förvirrat Juventus till segrar mot Siena och Lazio, två lag som inte hade mycket att spela för. Tillräckligt stora bedrifter för att göra mig så glad? Nä, inte egentligen.
Men det som gjorde mig glad var hans elva helt lysande säsonger i Juventus. Sexton olika pokaler lyfte Neapelsonen som Bianconero. Spelare med samma ledaregenskaper, vinnarskalle och lugn får man leta länge efter, jag hoppades att Ferrara skulle besitta de egenskaperna som tränare också. Men Ferrara har under pågående säsong visat att han inte besitter kvalitéerna som gör att man vinner de viktiga matcherna, eller rättare sagt, matcher över huvud taget.
Nu är Ciro Ferrara borta från rollen som tränare för den största italienska klubben genom tiderna (inhemskt sett), men jag kan inte dra på smilbanden, inte det minsta. Hans, rent ut sagt, usla insats som tränare kan inte få mig att ändra uppfattning. Ciro Ferrara är en legend i Juventus.
Som spelare: Elva lysande år. Sex scudetti, en Champions League-seger, segrar i Interkontinentalcupen, Europeiska Supercupen, Coppa Italia, italienska Supercupen och Intertotocupen.
Som tränare: Nio månader. En andraplats i Serie A, spelmässigt underkänt.
Vad kommer ni att minnas om tio år när ni hör Ciro Ferraras namn?
