Juventus – Färgen fortfarande svartvit, men identiteten förlorad
Zaccheronis entré har inneburit en viss förbättring för Juventus, åtminstone sett till resultaten. Men det är fortfarande långtifrån bra. Insatsen mot Siena är det senaste av exemplen på det. Stabiliteten som tidigare varit ett signum för klubben känns numera som bortblåst.
Genom Juventus 103 år långa historia ser jag tre kännetecken mer markanta än andra. Det handlar färgen på tröjorna, värdigheten samt stabiliteten. Juventus har som klubb varit mån om att spelarna ska uppträda värdigt. Inget gnäll på med och motspelare, undvika klagomål på domaren och hindra dumdristiga utvisningar som förstör för klubben. Stabiliteten har yttrat sig i form av ramstarkt försvarsspel, förmågan att sällan tappa en ledning och att aldrig ge upp förrän matchen är över.
Juventus har verkligen levt upp till dessa kännetecken genom åren. I stabiliteten och värdigheten ligger grunden till Juventus exempellösa framgångar och meriter. Man har inte alltid varit klubben som spelat den mest attraktiva fotbollen men detta har kompenserats genom just dessa egenskaper. Det fanns en tid då Juventus var de allra tuffaste laget att slå i hela fotbollsvärlden. Tyvärr så är jag tveksam till hur mycket av den gamla värdigheten och stabiliteten som idag återstår?
Juventus färger är lika svartvita som någonsin, tyvärr är inte övriga kännetecken lika markanta längre. Den förr så signifikativa stabiliteten tycks skjuten i sank. Man tappar till synes omöjliga ledningar, den gamla järnviljan från förr tycks förlorad och försvarsspelet är mer än lovligt darrigt. Även värdigheten är påtagligt nedsatt, flertalet spelare beträder planen utan att ge 100 %, gnäll riktas mot flera håll och klantiga utvisningar har blivit allt vanligare.
Det smärtar faktiskt att se Juventus uppträda så radikalt annorlunda mot förut. Klubbens tafatta agerande för tankarna till en parkinsondrabbad Muhammed Ali och hans beklämmande insatser i boxningsringen på tidigt 80-tal. Den gamle oövervinnelige mästaren struttade runt som en tragisk spillra av sitt forna jag. Lite av samma vemodsfyllda känsla ser jag när gamla mästarlaget Juventus försöker leva upp till sin stolta historia, bara en tragisk spillra återstår!
Degraderingen för snart 4 år sedan var givetvis ett hårt slag för klubben. Att det skulle ta lite tid att åter bygga upp ett slagkraftigt lag var givet. Men följden att klubben förlorat sina främsta kännetecken känns så onödig. Med nya ledningens tillträde så var dock detta precis vad som hände. Utan stabilitet och värdighet har Juventus förlorat sin identitet! Får vi någonsin uppleva ett lika framgångsrikt Juventus som 80 och 90-talens upplagor?
