Årskrönika 2003
Mikael Mårtensson ser tillbaka på året som gått. Ett år som bäst kan liknas vid en hiss; upp och ner.
Det har sannerligen varit ett händelserikt år för oss Juve-fans, och det är med blandade känslor som jag minns tillbaka på det år då Miccoli slog igenom, Sean Paul toppade listorna, en ryss köpte Chelsea och Luciano Gaucci försökte värva en kvinna till Perugia.
2003 var året då Juventus åter skulle visa vilket lag som var bäst, inte bara i Italien, utan i hela Europa. Efter att inför säsongen 2002/2003 värvat Di Vaio, var laget laddat för spel på två fronter vilket ofta krävs för att man ska gå hela vägen. Året 2003 kunde dock börjat bättre. Redan under den första månaden förlamades hela Juventus organisation inklusive spelare och fans när nyheten om Giovanni Agnellis död nådde verkligheten. Att käre Agnelli en dag skulle försvinna visste alla men den stora frågan har alltid varit, när? "Det kommer en dag då jag inte längre kan följa mitt Juventus från läktaren" sade den charismatiske affärsmannen i samband med avslöjandet av sjukdomen som tog hans liv. Dagen kom tidigare än de flesta väntade sig.
Gianni Agnelli, även kallad L'Avvocato, var mer än bara medlem i styrelsen. Han var mannen som alltid fanns till hands, mannen som alltid ställde upp och framförallt mannen som älskade sitt Juventus, mer än någon annan. *Arrivederci Avvocato, ci mancherai!*
I samband med detta åkte Juventus ner till Renato Curi för att vända ett 2-1 underläge mot Perugia samt ge några av reserverna chansen. Kalaset slutade dock med en ny förlust (2-0) och återigen "svek" Miccoli sina framtida lagkamrater. Arrivederci Coppa Italia!
Den "svarta veckan" avslutades sedan med en hemma seger mot Piacenza med 2-0. Alessandro Del Piero ("Pinturicchio" som Agnelli kallade honom) klackade in 1-0 mål i bortre kryset och tillägnade målet till sin döde mentor. Att påstå att det är omöjligt att älska Juventus (som en viss krönikör på Aftonbladet vräkte ur sig under året) motbevisas i mitt tyckte här då man måste vara en riktigt känslokall person om man inte känner för Juventus när Del Piero sliter av sig tröjan efter sitt mål och med tårar i ögon springer fram till curva nord, kikar upp mot himlen och ber en bön. I mina ögon den vackraste målgest som någonsin gjorts.
Under våren radades stormatcherna upp och det svåraste mötet på förhand visade sig också bli den svåraste matchen. Juve-redaktionen bestående av Haidar, Tobias och mig själv begav sig ner till norra Italien, närmare bestämt Milano, för att bevittna giganternas kamp på ett fullsatt San Siro mellan AC Milan och mesta mästarna Juventus. Knappt hade vi och förmodligen alla tv-tittare runt om i världen hunnit sätta sig ner förrän Shevschenko satte 1-0 till Milan. Milanklacken jublade och skrek så att jag än idag tror att den kvällen fick jag ett tinnitus. Att gå på fotboll i Italien är som att gå på en Iron Maiden konsert. Vilket ljud och vilken passion! Oslagbart!
Jublet tystnade dock rätt fort sedan Nedved kvitterat i den elfte minuten efter en målvaktstabbe av Dida. Dock lyckades Milan få in ett seger mål registrerat av ex-bianconerin Filippo Inzaghi. Redaktionen åkte dock hem med härliga minnen i bagaget, och det skulle trots allt senare visa sig att den här förlusten trots allt inte gjorde så mycket.
Hemma på Delle Alpi var laget snudd på oslagbart och 12 hemma segrar talar sitt tydliga språk. Endast en hemma förlust noterades under guld-säsongen (hemma mot Lazio 1-2). Den största segern utspelade sig även den hemma då Reggina kom på besök. Hela 5-0 slutade den matchen, men den kanske mest imponerande var hemmasegern mot Inter med hela 3-0, efter bland annat ett jätteskott av Pavel Nedved. Under våren trummade sedan Juventus på som den maskin de är, trots debaclet i Coppa Italia var Juventus trots allt kvar i en cup, den största av dem alla, Champions League. Fast där skulle vi väl ändå aldrig ha någon chans? Alla världens "experter" var övertygade om att Real Madrid, Viasat sports stora kelgris, skulle leka hem turneringen utan större problem.
Gruppspelet (transsportsträckan) för vår del inleddes på De kuip, grytan, i Feyenoord. Camoranesi sköt 1-0 till Juve med ett maffigt skott på volley, men Feyenoord lyckades sedan kvittera efter att Pierre Van Hooijdonk gjorde mål på frispark, efter tre(!) försök. Gruppspelet rullade sedan på och den största segern under första gruppspelet var 5-0 vinsten hemma mot Dynamo Kiev.
Andra gruppspelsomgången visade sig bli en riktig nagelbitare. Juventus lottades mot Man Utd, Deportivo La Coruna och Basel. Matcherna på Man Utd kommer nog alla ihåg (sjukdom i hela laget!), men det som spikat sig fast i mitt minne är matcherna mot Deportivo. Underläge på borta plan med 2-0 som vändes till 2-2 och sedan på hemma plan avgjorde Juventus i 93 minuten! Jag citerar Magnus Holmstam i Juveredaktionen:
"Det avgörande beviset på att fotbollsfans är idioter. Varför utsätter vi oss själva för detta? Helt frivilligt dessutom?
1-0 Ferrara 12'. Jubel och utrop om en enkel seger.
1-1 Tristán 34'. Tystnad.
1-2 Makaay 52'. Huvudet begravt i händerna, inte igen, snälla inte igen.
2-2 Trezeguet 63'. Armar i skyn och ett varv genom huset jublandes.
3-2 Tudor 93'. Mål? Är det mål? Woohoooo!! Vi är vidare!!!!
"Slow motion-reprisen på Tudors volley är det vackraste jag sett i fotbollsväg den här säsongen. "
Även om denna "transsportsträcka" visade sig bli väldigt spännande så väntade de riktigt stora matcherna runt hörnet. Juventus lottades mot, i mina ögon, den svåraste motståndaren redan i kvartsfinalen, Barcelona. Katalanerna kokade av revanschlust efter en förstörd ligasäsong, och att åka ner till Camp Nou för en avgörande match i Uefa Champions League kändes inte allt så säkert. Det visade det sig inte bli heller.
Hemma på Stadio Delle Alpi kändes seger som ett måste för att vi skulle ha någon som helst chans att gå vidare. Och allt började bra också, redan i den 16e minuten gav Montero Juventus ledningen. En ledning som Juventus relativt enkelt bevarade tills den lilla kaninen, Javier Saviola, från ingenstans dök upp och satte dit kvitteringen. Tungt, mycket tungt. Det kändes snudd på omöjligt att åka ner till Barcelona för att vinna. Oavgjort skulle inte räcka.
Väl nere i Barcelona väntade ett fullsatt Camp Nou. Mediaintresset var stort för matchen, även i Sverige trots att lag som Celtic och Arsenal inte deltog. Anledningen stavas Patrik Andersson, svensken som slutat i landslaget och numera huserade i mittförsvaret i den katalanska storheten. Han var den som skulle få stopp på Juventus rosade anfall. Rätt eller fel? Fråga Pavel Nedved, som i den 54e minuten tunnlade svensken och satte 1-0 till Juventus. Efter målet fick vi se ett Juventus som fullständigt parkerade i eget straffområde. Barcelona anföll med allt och alla, men tack vare en för dagen helt lysande Liliam Thuram så tilläts inte spanjorerna skapa de riktigt heta chanserna. Kvitteringen skulle dock komma.
Läs fortsättningen..
