Årskrönika 2003, del 2
Mikael Mårtensson ser tillbaka på året som gått. Ett år som bäst kan liknas vid en hiss; upp och ner.
Thuram nickade bort sitt 378e inlägg i matchen, men strax utanför straffområdet kom Xavi i hög fart och sköt på halvvolley, bollen smet in i Buffons vänstra hörn. Skulle vår catenaccio- inspirerade fotboll åter få oss utslagna ur Champions League? Ja inte var det långt borta. Kluivert missade i slutminuterna ett friläge. Innan dess hade ex-bianconerin (reds. nu i barcelona) fått sitt andra gula kort och blivit utvisad. Med tio man, och totalt noll ambitioner att avgöra matchen innan straffläggning lyckades Birrindelli få bollen på högerkanten och slå ett grandiost inlägg till en ensam Zalayeta som gör mål och skickar Juventus till semifinal! Zalayeta av alla människor, spelaren som av många betecknas som en snigel helt utan teknik och spelförståelse. I semifinal var vi i alla fall och oavsett hur det gick till, kunde ingen ändra på det. Om folk vid den tidpunkten kallade oss för defensiva, tråkiga, catenaccio-dyrkare, fuskare, skulle de snart ändra åsikt.
I semifinal var det ytterligare ett spanskt storlag som stod för motståndet, Real Madrid. Spanjorerna hade på förhand tippats som segrare i turneringen och vårt kära Juventus skulle mer eller mindre köras över av "världens bästa lag". Den första semin spelades på Santiago Bernabéu och trots en riktigt bra match av Juve lyckades Real Madrid vinna med 2-1 efter att Robert Carlos tryckt in en riktig stänkare och avgjort matchen. 2-1 underläge men favör av hemmaplan var förutsättningarna inför den andra semifinalen hemma på Stadio Delle Alpi.
Matchen spelades den 14e maj, och frågan är om Juventus någonsin har spelat bättre? Inter under min livstid i alla fall. Redan i den 12:e minuten tog Juventus ledningen genom Trezeguet. Trez sköt distinkt bollen i mål från tre meter efter att Del Piero nickat ner ett inlägg från Pavel Nedved rakt på fötterna på fransosen. Strax innan halvtid kom dock matchens stora behållning. Tudor slår en långboll ner mot Real Madrids straffområde där Del Piero suger in bollen med en touch som bara han har, dribblar höger, dribblar vänster, höger igen och vips så är Salgado och Hierro borta och bollen i nät bakom en ställd Casillas. Världsklass!
Tre minuter efter målet kommer jag ihåg att ett SMS från en kompis som löd:
" Real Madrid har Raúl, Ronaldo, Zidane, Figo, Carlos men vi har Del Piero. Det räcker! Vilket j*vla mååååål!!"
I den 73:e minuten sprang sedan Pavel Nedved igenom Real Madrids försvar och punkterade matchen med ett distinkt skott strax intill Casillas högra stolpe. Glenn Hysén trodde att Real kunde vända, hans kommentatorkollega kontrade med "det nog bara är Gunde Svan som tror att det går, Juventus är alldeles för bra". Visserligen missade Figo en straff och Real fick in en reducering på slutet (Zidane) men det var aldrig nåt snack om saken, Juventus fullkomligt krossade "världens bästa lag" inför flera miljoner tv-tittare. Tyvärr avtog glädjen ett par minuter före slutet då Nedved helt onödigt drog på sig sin tredje varning i turnering, och var därmed avstängd i finalen. Gråtandes avslutade Pavel matchen och än idag frågar jag mig, varför? v.a.r.f.ö.r?
Finalen spelades på ett sedan länge utsålt Old Trafford i Manchester. Snacket i tidningarna handlade mycket om Juventus otroliga uppvisning mot Real Madrid samt avsaknaden av Pavel Nedved som varit motorn i maskineriet under lagets väg till final. Själv var jag mest irriterad över alla skribenter som vänder kappan efter vinden. Innan matchen mot Real Madrid var Juventus ett tråkigt italienskt lag som i det stora hela inte skulle ha någon chans att vinna bucklan men efter "Madrid-förnedringen" var vi nu världens bästa lag och samtidigt ett av de roligaste lagen att titta på.
Finalen blev dock, tyvärr, väldigt tillknäppt och chansfattig och åter fick Serie A kritiker kött på benen. I spansk media ville man förbjuda italienska lag i Champions League och kollade den italienska fotbollen för "ett steg tillbaka".
Hur gick finalen då? Jo givetvis förlorade vi efter att ha vandrat en fantastisk väg för att nå fram. Matchen slutade 0-0 och avgjordes på straffar där Milan drog det längsta strået. Mer vill jag inte orda om debaclet. Förutom att ställa frågan, varför valde Lippi, Zalayeta och Montero som straffskyttar?!?
Givetvis ett tråkigt slut på en fantastisk säsong. Veckorna innan hade "La Vecchia Signora" vunnit sin 27 Scudetto efter att ha tagit hem ligan med 7 poäng. Ligans två sista matcher spelades mot Reggina och Chievo och guldfesten på Delle Alpi tycktes aldrig ta slut. På bilderna (de få som Canal Plus sände) visade lyckliga Juve-spelare som sprang ärevarv runt Delle Alpi givetvis framför firande åskådade. Undertecknad ryser än idag av bilderna. Har lovat mig själv att nästa gång Juventus kan avgöra ligan på hemmaplan så ska jag vara på plats!
När ligaspelet var avslutat och Champions League- finalen spelad väntade en intressant period. Mercato 2003.
På forumet diskuterades eventuella förstärkningar och det som framförallt skulle prioriteras var en föryngring av försvaret samt avlastning till Nedved och Trezeguet. Stam tillsammans med Bonera var de hetaste kandidaterna till backlinjen (Stam dock för sina prestationer, inte åldern) men än idag lyser de båda med sin frånvaro. Till försvaret värvades istället Nicola Legrottaglie från Chievo. Landslagsbacken kostade 7,1 miljoner euro och dessutom delat ägarskap av Paro, Gastaldello och Sculli. På mittfältat tillkom Stephan Appiah som ägdes av Parma. Som avlastning till Nedved kallades Enzo Maresca hem från Piacenza. Även Blasi kallades tillbaka till Juve men lånades otroligt nog ut igen (delbetalning för köpet av Appiah). Stackars Blasi har nu presenterats som Juve-spelare två gånger och sedan blivit utlånad i sista stund. En personlig favorit, Andrea Gasbarroni, gick till Palermo för 3 miljoner Euro. Vi har dock efter pågående säsongs slut option på att köpa tillbaka honom för samma summa. Till anfallet plockades Miccoli hem. Ingen prima punta anslöt trots rapporter om förhandlingar kring Lazios Corradi.
Efter en sommar som vanligt fylld av längtan och förhoppningar drog åter ligan igång. Efter förlusten mot Milan i Champions League så var målsättningen att ta revansch för strafförlusten. Revansch nummer ett utspelade sig på Giants Stadium i New York, USA. Super Cupen skulle vinnas och för motståndet stod Milan. Även denna gång skulle matchen avgöras på straffar (1-1 i fulltid efter mål av Pirlo och Trezeguet) men den här gången var det andra straffskyttar som stod vid punkten. Di Vaio, Trezeguet, Birrindelli, Camoranesi och Ferrara satte alla sin straffar och Super Cupen stannade i Turin.
Matchen inledde säsong 2003/2004 och under hösten har Juventus fortsatt sitt fina spel. Det blev idel segrar under september-oktober med undantaget 2-2 hemma på Roma.
Läs fortsättningen..