Vilsenhet och vilja
Juve lyckade kriga sig till ett oavgjort mot ett kontringsstarkt Parma. 2-2 kändes som ett logiskt och rättvist resultat i en märklig, men underhållande match, där de eviga inhopparna Miccoli och DiVaio blev de svartvitas främsta offensiva fältherrar.
Vi har vant oss vid att ingen startelva är sig lik i årets upplaga av Juventus - så även denna dag. Camoranesi saknades och platsen som offensiva högerytter togs av Maresca. Som offensiv vänstermitt spelade Zambrotta medan Pessotto tog hand om vänsterbacken. Det blev en hel del lite ovana positioner, vilket märktes. Första halvlek präglades av mycket slarv och det var inte bara Appiah som slog sina sedvanliga felpass. Situationen förvärrades ytterligare när Tacchinardi så gott som omgående skadades och ersattes av Tudor.
Men även om spelet var hafsigt och rörigt var det ändå en underhållande halvlek. Parma iscensatte mängder av giftiga kontringar och den offensiva treenigheten med Gilardino i mitten skapade stor oreda i Juventus-försvaret vid ett flertal tillfällen. Mer än halvchanser blev det dock inte, men Parma imponerade med ett högt bolltempo. Och deras aggressiva försvarsspel med Ferrari i spetsen höll riktigt hög kvalité.
Men även vårt älskade Juventus skapade en hel del. Zambrotta bjöd (som alltid) på flera fina löpningar och prestationer. Maresca slog eleganta passningar (Trezeguet borde ha förvaltat åtminstone en av dessa lite bättre). Det fanns också flera situationer där det var på gränsen till hands på Parmaspelare. Precis innan hemmalagets ledningsmål föll borde vi även fått en frispark i ett giftigt läge när Maresca drogs ner precis vid straffområdskanten.
I stället följde då en patenterad Parma-kontring där Carbone var sist på bollen. Ett mycket elegant anfall, men också ett lite lojt agerande av Buffon. Inte så att han kanske nödvändigtvis borde kunna ha löst situation, men ingripandet var aningen tveksamt. Tveksamt var även Trezeguets avslut efter Nedveds fina passning i slutet av halvleken. Ett sådant läge ska innebära mål. Speciellt från spelare som Trez. Men icke. I stället gick vi till pausvila med 0-1 och en känsla av att vi inte riktigt hade marginalerna med oss. Detta skulle dock komma att ändras...
I andra halvlek fick vi se ett betydligt mer taggat Juve. Di Vaio hade gjort entré och var på bästa spelhumör. Ut gick Pessotto (som vanligt) vilket fick till följd att Appiah backade lite i banan och Zambrotta övergick till sin vanliga vänsterbacksplats. Genast ökade säkerheten i spelet. Och intensiteten. Nedved och Maresca började hitta varandra och tjecken kom med allt mer i anfallet.
Men fortfarande blixtrade Parma till i giftiga kontra-attacker och matchen stod och vägde. Det kändes som om det lika gärna kunde bli 1-1 som 0-2. Det som slutligen fällde avgörandet var faktiskt Lippis coachning. Miccoli kom in som ersättare för en tröttkörd Maresca vilket gav mer fart. Zambrotta bytte kant och övertog Thurams plats vilket gav ännu mer fart. Och Thuram blev mittback med uppgift att hålla bättre koll på Gilardino än vad Legrottaglie lyckats med. Och Thuram tackade för förtroendet genom att spela lysande (till skillnad från den stackars Legrottaglie). Trycket på Parma ökade och hemmalaget pressades allt längre ner på egen planhalva.
Och logiskt nog så kom slutligen kvitteringen, skickligt inprickad av, ja, givetvis, f d Parmahjälten DiVaio. Och när väl kvitteringen kom kände man att nu har vi nog goda chanser att ta hem det här. Vi var ikapp. Vi var på gång. Och två minuter senare låg vi under igen. Efter ännu en briljant kontring. Den helt nyligen inbytte Donadel slog en fullständigt briljant passning till Gilardino som inte gjorde något misstag. Matchens lirare skadade dock sig i samband med sitt mål och blev tyvärr utbytt därefter.
Med tio minuter kvar av matchen var läget tillbaka i det där gungbrädes-liknande tillståndet igen. Juve tryckte på med mycket folk. Zambrotta slog inlägg från höger, Nedved från vänster och såväl Miccoli som DiVaio sprang, sprang och sprang. Och Juventus anfall avlöstes av Parmas kontringar.
Till slut, två minuter in på övertid, lyckades så Miccoli klacka med sig bollen till sig själv och därefter avlossa ett ruggit skott som tog i ribban. Returen hamnade rakt i gapet på Tudor som nickade in kvitteringen i öppet mål. Vi var ifatt igen. Efter en fantastisk kämpainsats och en gnutta flax. De avslutande minuterna avverkades med ytterligare höjd intensitet. Båda lagen ville verkligen vinna och flera spelare "tokrusade". Parma vaskade fram en klar chans och DiVaio avslutade med att nicka i burgaveln.
Sammanfattningsvis ; en händelserik och sevärd match, präglad av hög intensitet, lite slarvigt passningsspel och flera fina individuella prestationer. Som Juventusanhängare hoppas jag få stifta bekantskap med flera av aftonens motståndare igen. Ska man tro alla rykten så mötte vi ju i princip oss själva idag. Det finns gott om f d Parmaspelare i vår trupp och det fanns kanske gott om blivande Bianconeri i dagens Parma. Blasi, Bonera, Ferrari och Gilardino - alla förknippas de med Juventus inför kommande säsong. Så jag avslutar väl med att hylla både nutidens och framtidens Juventus. Såväl i svartvit som blågul skepnad. Det här var en trivsam tillställning!
