Knock-out
Lecce svarade för en första klassens praktsmäll och nu är allt hopp om en andraplats ute.
Tre mål i en hemmamatch har tidigare så gott som alltid inneburit seger för ett lag som Juve, men den här matchen känns på något sätt signifikativ för hela säsongen. Ett steg i rätt riktning har hela tidens följts av två steg åt andra hållet. Tre gjorda mål följs av fyra insläppta.
Men låt oss ta det från början - det började på bästa sätt ur Juventus-synvinkel med mål redan i andra minuten. Den här säsongens främsta (så gott som enda...) målproduktionsmodell, dvs målskytten Trezeguet och grovjobbare Zambrotta, hölls sig framme och fransmannen satte dit 1-0 efter en snygg löpning längs vänster kanten av Zambrotta. Och man tänkte att det här kanske kan bli något. Trez hade dessutom en vass nick efter ett underbart inlägg från Miccoli, och Miccoli själv träffade virket med ett snitsigt skott.
Juventus synnerligen offensiva uppställning, med Trezeguet, Nedved, DiVaio och Miccoli på plan från start skulle dock straffa sig. Och straffa sig rejält. Lecces kontringsspel var redan från början farligt och när Buffon misslyckades med en utboxning blev det öppet mål för Franceschini som inte gjorde något misstag. Misstag gjorde däremot Buffon även vid mål nummer två för bortalaget. Unge afrikanen Konan fick visserligen en bra träff, men det såg inte alldeles omöjligt ut. Jag tyckte inte det i alla fall. Men annars kan man ju alltid bolla över frågan till några åskådare på plats, t ex Juliano och Legrottaglie.
Efter 1-2 och många vassa kontra-attacker från bortalaget valde Lippi att plocka ut DiVaio och sätta in Pessotto på plan. (kul med omväxling för Pessotto som vanligtvis spelar de inledande 60 minuterna och inte de avslutande...) Och givetvis tog Pessotto över vänsterbacksrollen från Zambrotta som flyttade upp i plan för att på så sätt höja trycket. Resultatet blev ett nytt baklängesmål signerat Konan. Och vilket mål! Snacka om att snurra upp en backlinje. Legrottaglie som redan tidigare i matchen blivit rejält förbisprungen befann sig någonstans i närheten av avbytarbänken. Han kände antagligen att det var där han hörde hemma, efter att svarat för en av sina sämsta insatser den här säsongen, vilket inte säger lite...
Således var det ett ganska sargat Juve som gick till pausvila med 1-3 trots att det uppenbarligen beordrats full fart framåt. Försöken att komma till rätta med Lecces anfallskraft genom att stärka defensiven hade misslyckats och när andra halvlek inleddes hade Lego bytts ut (hurra!) mot Maresca och Miccoli bytts ut (tyvärr!) mot Del Piero som gjorde en efterlängtad come-back. Och Zambrotta fick finna sig att spela innerback. Men att byta position sisådär en tre-fyra gånger varje match börjar ju bli mer regel än undantag för den mannen.
Den s k rullgardinen drogs ner ganska omgående i andra halvlek när Lecces stora stjärna Chevanton utnyttjade en misslyckad offsidefälla och lirkade in ännu ett mål för gästerna. All heder åt Lecce som svarade för en pigg, smart och helhjärtad insats. Största hjälten för dagen var förstås tvåmålskytten Konan, men även Chevanton gjorde en riktigt bra match. Liksom Ledesma och Franceschini och i princip hela laget.
Juventus lyckades reducera två gånger i andra halvlek, genom Maresca och Del Piero. Och visst fanns det chanser för bägge laget mot slutet av matchen, men att påstå att segern inte var välförtjänt är att ljuga. Ljuger gör man även om man tror att Juve fortfarande har chansen att gå ikapp Roma. Totti och c/o kommer inte att rasa ihop även om man förlorar nästa omgångs jättematch mot Milan. Däremot kommer antagligen våra spelares motivation och kämpakraft att reduceras ytterligare. Sannolikheten att vi tvingas att kämpa med ett Rom-lag om fjärdeplatsen är nog betydligt större än att vi kommer att kämpa med ett Rom-lag om andraplatsen. För när vi möter lag som har mycket att kämpa för så kan det gå hur illa som helst. Något som Lecce bevisade på ett synnerligen imponerande sätt i söndags.
