Likgiltighetens tid
Ett Juve som totalt saknade motivation mot ett Perugia som var piskat att ta poäng. Slutet kändes givet. Och naturligtvis var det f d Juventus-hjälten Ravanelli som avgjorde för hemmalaget.
Det var ett Juventus i sjönöd som mötte Perugia. Efter kapten Lippis avgång och ett stendött läge i ligan kunde man misstänka att det var lite si och så med motivationen. Men å andra sidan hade man revansch att kräva efter förlusten mot Lecce förra helgen och givetvis någon slags allmän stolthet. Som alltid i Bianconeri. Trodde man...
I början fanns också tillstymmelse till ambition hos gästerna. Juventus etablerade ett kraftigt tryck, men avslutningarna var håglösa. Del Pieros ineffektivitet överglänstes enbart av Trezeguets likgiltighet. Den som tvivlat på att Trez är på väg att lämna Juve får tänka om. Fransmannen verkade redan vara bortrest.
Skarpaste chansen hade Nedved som avlossade en rejäl bössa vars projektil strök målramen. Matchinledningen bjöd också på en straffsituation lik den på San Siro, efter ännu ett skott signerat Nedved. Resultat ; ingen straff och en efterföljande nick utanför från Appiah. Trots att Juve pressade och vaskade fram både halv- och trekvartschanser så kändes det ändå som om hemmalaget hade kontroll. Perugias mittback Nastos svarade för en gedigen insats.
I takt med att klockan gick avtog Juventus anfallslusta och hemmalaget kunde ta över kontrollen. Buffon fick avvärja en och annan katastrofinsats från sin egen backlinje och gjorde en betydligt bättre match än senast mot Lecce. Båda målvakterna hade sin beskärda del i att man gick till pausvila med noll-noll.
I inledningen av andra halvlek var det dock dags att vittja nätet. Ravanelli, vem annars, snurrade upp Juliano och placerade elegant bollen vid bortre burgaveln. Snyggt som bara den. Och egentligen avgjorde nog "silverräven" hela tillställningen redan här. Att Juventus skulle ta fram stora kämpaglöden föreföll uteslutet. Men Lippi gjorde åtminstone ett försök. Tre snabba byten satte fart på Juve. Miccoli och Camoranesi ersatte Nedved och Maresca.
Men den verkliga vitamininjektionen svarade debutanten Boudianski för. Efter att Pessotto (givetvis...) efter ungefär en timmes spel (givetvis...) gick av plan så satte nykomligen full fart. Här hade vi åtminstone en spelare som ville visa framfötterna. Bland annat bjöd han på flera snitsiga passningskombinationer med evighetsmaskinen Zambrotta. Även hemmalaget bjöd på en spektakulär debut när Libyern Ghaddafi gjorde entré.
Men trots ökad kreativitet i Juve den sista halvtimmen så vaskades det aldrig fram några verkliga farligheter. Lika bra det kanske. Det fanns ändå ingen toppforward på plan i Juventus med siktet inställt på något annat än hemresan.
Det gjorde det däremot i Perugia. Ravanelli var ytterst nära att öka på ledningen. Sen gjorde naturligtvis Ferrara sitt också för att punktera matchen genom att dra på sig ett andra gult kort när kvarten återstod.
Resultatet, som var rakt igenom rättvist, visade med önskvärd tydlighet att motivation är ALLT i en sån här match. I grund och botten hade Juventus individuellt sett skickligare spelare på varje position, möjligen förutom mittbackarna, men inte fasen märktes det. Ungefär lika lite som man kunde ana närvaron av hjärnceller i Romaklacken på San Siro i söndags. När ingenting annat finns att glädjas åt kan man åtminstone tacka gudarna för att vi är förskonade från den typen av jävla idioter.
Det är för övrigt på sin plats att gratulera Milan till sin 17:e sköld. Bortsett från genomklappningen mot Deportivo har man visat att man är Europas jämnaste och starkaste lag den här säsongen. Och bättre lag än Milan har ju åkt ut mot Deportivo i C.L. en och annan gång. Sånt händer. Även ett lag som förfogar över ytterligare tio ligatitlar trillar dit då och då...
Bäst på plan i Juve : Zambrotta, Buffon och Boudianski
Bäst på plan i Perugia : Ravanelli, Di Francesco och Nastos