Talangslakten
Den gamla damen kommer inte överens med ungdomar.
Trenden är glasklar. För inte särskilt många år sedan sålde Juventus sina stjärnor och ersatte dem med billigare, oetablerade spelare. Det fungerade nästan prickfritt. Vieri ersatte Vialli, Zidane ersatte Paulo Sousa, Iuliano ersatte Carrera.
De senaste åren har man valt att göra precis tvärtom - talangerna kastas iväg för att växa till sig för att kanske kunna komma tillbaka om ett par år. Listan på talangfulla spelare som Juventus inte tagit vara på är lång. Skrämmande lång.
På målvaktssidan har Sydamerikas största talang, en av de bästa unga målvakterna i Europa just nu och en nära på italiensk landslagsmålvakt kommit och gått.
Fabian Carini var kanske sin kontinents bästa målvakt och trots sin ringa ålder var han etablerad i det uruguayanska landslaget. Han togs in för att utmana Van der Sar och på sikt skulle han ta över. Sedan blev Buffon tillgänglig och Carinis framtid i Juventus var lika med noll. Ingen har dock någonsin ångrat köpet av Buffon.
Andreas Isaksson var en fantom i Trelleborg och skulle förmodligen få visa sina kvaliteter i mindre italienska klubbar innan Juve kunde bli aktuellt på allvar. Så blev det inte och det är väl Isaksson, Djurgården, svenska landslaget och Rennes mest glada för.
Morgan De Sanctis var under flera år tredjeval bakom Peruzzi och Rampulla innan han skickades till Udinese. Där tog han efter en tid över från Luigi Turci och är idag en av ligans klart bästa målvakter. Undertecknad tror att Lippi tar ut honom i sin första landslagstrupp.
Hade vi idag stått utan den oftast omänsklige Buffon och istället haft problem mellan stolparna hade minnena av dessa tre i Juvetröjan varit mycket obekväma.
Försvarslinjen som idag är lagets stora oroshärd har varit förhållandevis skonat från bortkastade storspelare. Tur det kanske, mer frustration hade inte varit hälsosamt.
Marco Zanchi skulle bli den nye Franco Baresi men klubben litade inte fullt ut på honom. Man valde att låna ut honom och han är nu inne på sin sjätte klubb på lika många säsonger. Den som tror att Zanchi har en framtid i Juventus räcker upp en hand...
Emiliano Moretti köptes mest för att rädda Fiorentina och inte för att han verkligen var en spelare man trodde på. Ironiskt nog kastade Juve pengar i sjön sedan de lila inte gick att rädda, samtidigt som man välvilligt gav Moretti till Parma. Med en ordinarie tröja i Valencia kan han bli lösningen på landslagets breddproblem på vänsterbackspositionen.
Cristian Zenoni var kanske landets mest lovande ytterback när Atalanta som nykomling tog en plats på övre halvan för några år sedan. Milan köpte, gav bort honom för Inzaghi och Juve fördärvade honom.
Ett specialfall är Athirson. Exakt vad som gick fel får vi aldrig veta, förmodligen visste Moggi att han gjort umma umma och vågade inte använda gasellen. Skador och hemlängtan hade väl sitt med i det hela också. Hade varit kul att se hur det set ut idag om allt gått rätt till.
Marco Zamboni var under nittiotalet en stor försvarstalang men slog aldrig igenom. Juve använde honom dock aldrig själv utan lät andra klubbar förstöra honom. Nu har man insett att man som 26-åring kanske inte längre är lovande och har klippt banden.
Ett stort mysterium är Cesar Pellegrin. Han kom tillsammans med Zalayeta efter ett lyckat U-VM, var i Turin ett halvår innan han lånades ut till Ternana. Sedan försvann han. Nu spelar han för Deportivo Maldonado i hemlandet. Till råga på allt är han vänsterback, det som vi haft så lätt att hitta de senaste åren...
På mittfältet hittar vi många förspillda förmågor, både färska och lite mer ingrodda.
Den man brukar nämna för att påtala Juves impotenta ungdomsfilosofi är Matteo Brighi. Det är ofattbart. Han gör en kanonsäsong i Bologna, gör landslagsdebut och vägen ligger öppen för succé i ett Juve som saknar en konstruktiv mittfältare. Juve skickar honom istället till Parma vilket blir starten på hans förfall. Undertecknad är övertygad om att han aldrig kommer tillbaka utan avslutar sin karriär i någon park hemma i Rimini. Tragiskt.
De mest aktuella exemplet är förstås Enzo Maresca. Han gjorde vad som helst för att få vara kvar men ledningen gjorde allt för att motarbeta honom. Han må ha saknat vissa kvaliteter men behandlingen han fick utstå är horribel. Hoppas han lyckas i Viola. Inte alls för klubbens skull, endast för hans egen,
Manuele Blasi blev lite av ett startskott på skepsismen mot Juves strategi. Han presenterades i Juvetröjan bara för att även han skickas till Parma. Nu är han tillbaka och verkar inte ha tagit någon större skada av året i Parma. Bortsett från en traumatisk avstängning, förstås.
Simone Perrotta spelade i Juve. Hela fem matcher. Sen försvann han som 22-åring till Bari och ersattes av den då fyra år äldre...
...Sunday Oliseh. Ett bra Frankrike-VM, en flytt till Roma var nära innan Juve snodde honom. Roma tackade nog för det...
Alberto Zaccheroni utvecklade en högerfotad vänstermittfältare i Udine som vi gladeligen köpte över. Han hann göra debut i Gli Azzurri innan Juve utnyttjade hans kapacitet i hela tretton matcher på två säsonger. Jonathan Bachini är hans namn.
Ingen minns väl Ronnie O'Brien? Kom som Bosmanfall från Middlesbrough och skeppades ner i Serie C1 i väntan på genombrottet. Det har ännu inte kommit, ens i Dallas Burn i MLS. Ur den kroppen hade nog inte ens Prandelli fått fram något matnyttigt.
Raffaele Ametrano är ett annat exempel på en spelare som varit talangfull hela karriären utan att blomma ut. Vet inte om det är Juves fel, en bortslarvad talang är han i alla fall. Det är lätt hänt när man byter klubb nio gånger på åtta år.
Nästa namn att sålla sig till skaran kan mycket väl bli Ruben Olivera, men vi ska inte måla fan på väggen förrän det verkligen är befogat. "Sydamerikas största talang", enligt Moggi. Det motsvarar tydligen Primaveranivå i Italien.
Läs fortsättningen här...
