Varför Diego lämnar
För ett drygt år sen sprang jag runt i ren glädjeyra på tomten. Mina grannar står utanför som två storögda frågetecken. Den ena av dem frågar nyfiket vad som står på. Jag hoppar runt och beter mig som ett dagisbarn en kort stund till innan svaret kommer: ”Diego har skrivit på för Juventus!” En av fotbollsvärldens mest lovande spelare har presenterats som Juventino och allt är som upplagt för succé. Ett år senare har historien tagit en ny vändning. Diego säljs för kaffeslantar efter en misslyckad säsong i klubben. Vad var det som gick snett och gör Marotta verkligen rätt i att sälja honom?
Det första kapitlet började strålande. I bortamatchen mot Roma håller Diego i taktpinnen och dirigerar laget till seger efter en strålande insats. Två mål och uppoffrande spel får fansen att hoppas på en ny storhetstid med brasilianaren som maestro. Som alla vet blir det inte så. Fjolåret är ett fiasko för alla inblandade där Diego inte är något undantag. För långsam bolldistribution, för många onödiga finter och en förmåga att falla ur matcherna sammanfattar säsongsbetyget på ett utmärkt sätt.
Zaccheroni lämnar rodret och Luigi Del Neri blir vår nya taktiker. Det står tidigt klart att han tänker formatera om laget och lämpa sig av samma taktik som i Sampdoria. Ett välstrukturerat 4-4-2 med attackerande ytterbackar- och mittfältare. Det står tidigt klart att Diego inte kommer att få en skräddarsydd roll i laget, någonting som han fått både i Werder Bremen och Juventus. Trots lovande spel på försäsongen som anfallare väljer Marotta att acceptera anbudet på 15.5 miljoner € från Wolfsburg. Diego tar med sig flyttlasset tillbaka till Tyskland efter endast ett år i Italien och försäljningen är ett faktum.
Det har debatterats flitigt kring varför man valde att sälja honom, framför allt till ett så billigt pris. Även om Diego inte levde upp till förväntningarna ifjol bör hans marknadsvärde inte ha sjunkit med 9 miljoner € på ett år. En möjlighet är att Marotta ordnat fram förköpsrätt på Džeko nästa år. Bosniern var klubbens högsta prioritet på transfermarknaden under sommaren. En astronomisk prislapp och köpet av Krasic innebär att nya förhandlingar med anfallaren får vänta till nästa år. Džeko kommer med största sannolikhet att säljas då och en förköpsrätt känns inte helt orealistisk.
En annan möjlighet är att Marotta helt enkelt inte anser att Diego håller måttet. På forumet har folk påstått att han höll samma klass som Sneijder ifjol tack vare ett högre målsnitt i ligan. Att ens påstå det är ett skämt. Utöver det faktum att Sneijder är nominerad till titeln världens bästa spelare, hade betydligt högre snittbetyg, ledde Inter till Serie A- och Champions League seger klev han dessutom fram när det var som viktigast. Han assisterade Eto'o borta mot Chelsea, var helt fantastisk hemma mot Barcelona och spelade inspirerat mot Bayern München. Diego hängde mest med huvudet i de stora matcherna och gjorde saker för svårt för sig. Hur mycket det än smärtar att säga visar det tydligt att de båda spelarna var på två helt olika nivåer ifjol. Statistik kan vara vilseledande.
Vidare har det givetvis också att göra med positionsbytet. Även om Diego visat upp att han kan användas som anfallare under försäsongen är han en trequartista i grund och botten. Hans förmåga att ligga rätt mellan motståndarlagens mittfält och backlinje personifierar den spelare han var i Werder Bremen. Han älskar att komma rättvänd med boll i hög fart mot motståndarlagens mål. Som anfallare skulle han få söka sig ut mot kanten eller ta emot bollen felvänd för att passa in i det traditionsenliga 4-4-2. Han skulle definitivt behärska rollen men jag tvivlar på att han skulle få ut sin fulla kapacitet på en position där hans främsta styrkor inte har lika lätt att göra sig rättvisa.
Om någon under förra sommaren sagt att Diego skulle säljas redan efter ett år skulle jag ha blivit förtvivlad. Skillnaden mellan då och nu är att jag trott att det skulle bli till Chelsea eller Real Madrid för det dubbla priset. Istället blev det till Wolfsburg med en förlust på en tredjedel av det som betalades. Men trots att succén uteblev och det inte blev som vi hade hoppats på finns besvikelsen över försäljningen kvar. Jag gråter inga tårar över att Diego lämnar men hade hoppats på att han skulle få en chans till. Han hade viljan, glöden och mentaliteten som flera av de andra spelarna i truppen saknar och det känns tråkigt att han tvingas iväg trots att han ville stanna kvar.
Vi tackar dig för allt och önskar dig lycka till i karriären Diego.
”Olé, Olé, Olé, Olé. Diego! Diego!”
