Non ti dimenticheró, Camo
En av Juventus viktigaste spelare det senaste decenniet lämnade idag klubben för spel i Tyskland och Stuttgart. Personligen önskar jag nog att han fick ett värdigare slut.
Själva essensen i fotboll har alltid varit och kommer alltid att vara att underhålla. Både åskådare och spelare håller med mig. Calcio Moderno må försöka ändra på saker och ting, men kärnan kommer att förbli densamma. Det vackra spelet. The beautiful game. Joga bonito. Somliga spelare har någonting extra, någon form av aura som tillåter dem att få varenda rörelse att bli till ett mindre konstverk.
En sådan spelare har funnits i Juventus i åtta år. Idag tog han farväl. Mauro Germán Camoranesi Serra skrev idag på för VfB Stuttgart och tar således sin resväska och lämnar Torino för gott. Destinationen var oväntad, beslutet desto mindre. Efter åtta års tjänst i Piemonte är en personlig saga slut. Ännu en favorit försvinner – denna känns dock mer än väntat.
Presentationen
Camoranesi gick direkt in i Juventus när han anslöt från Verona. Värvningen hamnade i skymundan av två ”större” värvningar – Marco Di Vaio anslöt från Bologna, precis som uruguyanen som enligt ryktet var bättre än Kaká; Rubén Oliveira. Trots detta var Mauro en startman på en gång. Debuten skedde den 15 september 2002 och Atalanta stod för motståndet. Facit för den nye nummer 16? Ett gult kort. Inte helt förvånande, så här, åtta år senare. I min bok var det aldrig debuten. I mitt minne, där jag styr och ställer med järnhand, blev den svartvita världen introducerad till den lille trollkarlen en dryg månad senare i derby d'Italia. Var det bara jag som häpnades blir jag förvånad. En av de enklaste finterna jag kan komma på fick en ny innebörd för mig när Marco Materazzi sparkade hål i luften. Camos sulfint tog honom två små steg åt vänster och ett stort steg i ledet över mina favoriter – troligen var det fler bianconeri som fick göra lite extra rum i sina hjärtan här.
Säsongen 2002/2003 var och är Juventus bästa säsong sedan Champions Leaguefinalerna på 90-talet, och högermittfältaren var numer ett självklart namn i startelvan. Efter ett ligaguld och en strafförlust i CL-finalen mot Milan (vår huvudperson blev utbytt i halvtid efter en medioker insats) köpte Juventus loss den halva av kontraktet som fortfarande ägdes av Verona. Det sammanlagda priset på Camo blev således €8,5 miljoner (€4M -02 + €4,5M -03).
Titlarna
Efter ett mellanår anlände så Fabio Capello med allt vad det innebar. För Camoranesis del kan det tolkas som ett ännu bredare spel – något som vi alla såg tillfredsställde spelaren. Som en ren högerbreddare löpte han de kommande två åren upp och ned längs sin långlinje, trollband Delle Alpis publik och tog en välförtjänt plats i Gli Azzurri (återkommer till det senare). Undertecknad njöt i fulla drag över den nyblivne italienarens finess. Joga bonito? I sina stunder – själva definitionen. Den tidigare ojämnheten som kritiker poängterat började sakta men säkert suddas ut, och en större målskytt växte fram i takt med en hästsvans i den lilla kroppen. Otaliga målvakter lär ha muttrat bittra ord efter att den argentinska skallen dykt upp i straffområdet från tomma intet och skarvat in ett inlägg – för att inte tala om alla de gånger indianen skar in från högerkanten och gick på avslut. Francesco Toldo vet vad jag pratar om, fråga honom om ni tvivlar. Är Balotelli Juventusdödaren är Mauro snarare Charles Manson hos de blåsvarta.
Calciopoli knackade på Juventus dörr och stjärna efter stjärna tackade för sina lönepaket och lämnade det sjunkande skeppet. Vi får inte sticka under stol med att Camos agent poängterade hur oacceptabelt det var att man inte släppte hans klient till Lyon. Själv replikerade spelaren att han var OK med att stanna - legenden tar form.
Toppen
Efter ett VM-guld och ett år i Serie B inleddes den bästa säsongen i karriären. 4-4-2 var fortsatt melodin och nu intog världsmästaren Camo en större roll. Inte taktiskt sett – men med en förändrad attityd och ett initiativrikare register blev han gubben-i-lådan i Juventus annars så cyniska spel. En mot en-situationer med den nu 31-årige Camoranesi kunde mer eller mindre bara sluta på ett sätt. Frekvensen på lyckade utmaningar var skrämmande hög. Ni tar inte mitt ord? Guerin d'Oro 2008 – Mauro Germán Camoranesi.
Hastighet eller acceleration var inga adjektiv som applicerades väl längre. Vad gjorde det? En mer flexibel spelare var svår att hitta, lösningar fanns på alla situationer. Tyvärr inleddes i samma veva början på slutet. Efter år av hårt matchande på högsta nivå började hans kropp säga ifrån. När 07/08 summerades plitade vi ned ynka 23 matcher på papperet – ändock stoltserar spalten intill med fem mål från en mittfältsposition. De senaste två åren har han mer och mer fått finna sig i att vara reserv – till stor del på grund av hans sargade kropp.
Psykbryten
Idag är inte en dag för att dölja fakta. Camoranesi är ingen ängel. Långtifrån. Det känns befogat att påstå att den större av hans två nackdelar, utöver skadorna, är hans hetlevrade temperament. Arsenalmatchen -06, Fiorentina borta kring samma period, Peléincidenten för två år sedan... Många är antalet gånger vi noterat att kitteln i hans hjärna lätt kokar över. Efterslängar, avsiktliga sparkar och skallningar är några av de mindre kritikerrosade scenerna i filmen ”Camoranesi – The beauty and the beast”. Nog om det tråkiga. Avanti.
L'oriundo
Den 12 februari 2003 blev argentinaren Mauro italienare. Han var inte den förste utlänningen som kom att spela för Gli Azzurri, men situationen bedömdes oavsett som kontroversiell. Under sju år har 55 landskamper och fem mål tillskrivits honom. Det viktigaste kapitlet är av naturliga skäl VM 2006 där han spelade fem matcher (inklusive kvart-, semi- och final).
Komikern
Ni säger Carolina Klüft. Min replik är given. Exemplen likaså. Exakt vilken match det var tycks jag inte kunna erinra mig. Ingen kan dock glömma vad som hände. En kamera lyckas fånga upp Clownoranesi som hittat en från publiken inkastad tändare. Upprörs han över inkastade objekt? Ger han den till domaren? Sparkar han bort den och fortsätter spela? Nej, nej och nej. Naturligtvis plockar han upp tändaren, håller fast sin fiktiva cigarett och försöker få eld på den med sin nya tändare. Försöket misslyckas.
VM-guldet -06 firades givetvis med att klippa av fotbollsvärldens näst coolaste hästsvans (efter Baggio) i direktsändning inför tre miljoner tittare. I en match mot Viola lärde vi oss även att Camoranesi är en sjuhelsikes luftgitarrspelare - se ovan. Fler är gångerna vi sett honom spexa. Väck gärna mitt minne till liv.
Nu
Är det rätt att släppa Camoranesi efter åtta års trogen tjänst? Kanske. Jag är en supporter. I det paketet ingår rätten att tänka med hjärtat utan att ägna en sekunds tanke åt någon realitet. För mig är det acceptabelt att anse att vissa saker är viktigare än pengar då bokföring, negativt slutresultat och nettovinst betyder jack sh-t för mig. En av de sakerna är att ge legender ett värdigt avslut. Tysklandsflytten följer upp en sommar där det inte rått några tvivel om att Vinovo inte tillhörde Mauros framtida hem.
Några tårar av blod kommer inte att rinna från dessa ögon. Däremot hoppas jag innerligt att allas vår indian är medveten om hur älskad han alltid kommer att vara i Torino, i Italien och hos alla oss utländska fans. Att han förstår vilken tacksamhet jag hade visat om jag så bara kunde. Han tog elegansen i fotbollen till den allra högsta nivån, och bibehöll den under så många år utan att knappt någonsin åtnjuta någon stjärnglans från världen. Vi juventini vet dock, och vi glömmer inte. Det är inte tal om världens bästa fotbollsspelare, varpå denna krönika kan kännas aningen omotiverad och dramatiserad. Spelar det någon roll? Nä. Inte när det kommer till Mauro Germán Camoranesi.
Grattis, Stuttgart.
Buona fortuna e grazie, Camo. Non ti dimenticheró.
