Mauro Camoranesi: Svart eller vitt
Han är som en strängt begränsad restaurangmeny - det finns bara fågel och fisk.
Vi minns alla hur det såg ut i början, bara någon månad efter att flytten från Verona blev klar. Camoranesi visade upp ett spel vi inte ens vågat drömma om. Han lekte fotboll ute på högerkanten, det var bara den höga hatten och den vita kaninen som fattades. Killen var magisk. Han skulle vara backup för Zambrotta men tog hela handen när lillfingret gavs. Zambrotta fick aldrig tillbaka sin plats, och med facit i hand var det det bästa som kunde hända.
Sen kom verkligheten ikapp. Formen dalade, magin försvann och han blev en högst ordinär spelare. Han glimtade förstås till då och då men den nivån vi såg under de första månaderna skulle vi sälan se igen. Där står vi än i dag. Vi har sett Camoranesi kapacitet, det är maxprestationerna vi ständigt jämför med. Precis på samma sätt som vi alltid jämför Del Piero med 97/98, trots att det bevisligen var ett fantastiskt undantag. Några kanske vill skylla på Marco Zanchi men det är en annan diskussion.
Mauro Camoranesi är utom alla tvivel den som passar bäst i Juventus svartvita tröja. Inte för att han är bäst, inte för att han vunnit flest titlar och inte för att hans förfäder alla spelat för klubben. Han passar bäst av den banala anledningen att ingen motsvarar kontrasterna i tröjan såsom Camoranesi.
Ena dagen funkar allt, han glider förbi sina motståndare trots att det inte ens ser ut som att han springer. Med Piemontes kortaste ben trippar han omkring med bollen magnetiserad vid högerfoten. Han plockar ner höga långbollar som om de vore soffkuddar. Inläggen och inspelen kommer i en strid ström mot både första- och bortre stolpen. Det är en fröjd att skåda honom.
Nästa dag funkar ingenting. Han går omkring och duttar med huvudet i knähöjd på sig själv. Medspelarna springer och springer men Camoranesi försöker dribbla bort sin back istället. Han lyckas aldrig. Framspelningarna han försöker sig på fastnar på en försvarare som läste om passningen i gårdagens Gazzetta. Bollen tappas till undantagslöst till motståndarlaget. Man blir galen.
Camoranesi har ingen mellannivå. Antingen funkar allt (bländande vitt) eller så funkar inget (nattsvart). Att han håller på högsta nivå vet vi, vi hoppas bara att han vaknat på rätt sida varje matchmorgon. Ska jag älska eller hata honom på söndag eftermiddag?
:::: :::: ::::
Intressant att höra Glenn Hyséns analys av Camoranesi. Analys är kanske fel ordval, gissning passar klart bättre. I korta drag beskrevs han som "en grovjobbare som inte är särskilt kreativ". Helt rätt, förutom att det var totalt fel! Visst, Camoranesi klarar sig fint försvarsmässigt när han är i rätt position, men är man en grovjobbare när man går och drar benen efter sig i offensivt straffområde när spelet vänder? Är man okreativ när man ständigt utmanar sin back och då och då kommer förbi, allt för att skapa målchanser åt laget? Om så är fallet, vad är då kreativitet?
:::: :::: ::::
Mauro Camoranesi står sannerligen ut ur truppen. Han ser inte särskilt prydlig ut i sin matchmundering, inte heller är han så stilig i sin välvuxna indianfrissa. Han platsar med andra ord inte i konceptet "stile Juve". Han kom för sent till förra årets träningsupptakt, även om det nog var en stor fjäder-till-höna-produktion av Moggi i slutändan. Camoranesi är i många avseenden helt tvärtom vad som förväntas av en Juvespelare. Härligt eller irriterande?
