Otur, otur, otur och Paolo Montero...
1-1 mot Parma och ytterligare tappad mark mot Milan var knappast något bra resultat, men det fanns trots allt gott om glädjeämnen i trettondagsmörkret...
Det var med spänd förväntan och svår serie-a-abstinens som man bänkade sig framför eftermiddagens bortamatch mot Parma. Efter en närmast helgjuten höstsäsong fanns det tydliga tecken på trötthet i truppen strax före jul och matchen mot Milan hade lite grand utav "nightmare before christmas" över sig. Snacka om att vi kom undan med blotta förskräckelsen. Så nog fanns det en del att oroa sig för.
Desto skönare därför att det direkt syntes att juluppehållet gjort vår älskade Juventus mycket gott. Första halvlek bjöd på ett massivt spelövertag även om antalet skott på mål var tämligen få. Det första svarade Camoranesi för redan i sjunde minuten när han fångade upp en förlorad boll från Zlatan och avlossade en mäktig bössa klockrent i stolpen. Snacka om skott PÅ mål. Och sedan vimlade det av såväl stora som små chanser. Flera spelare svarade för fina insatser och Zambrotta deltog återigen mer aktivt i anfallsspelet vilket kanske var det som gladde allra mest.
I 20:e minuten fick hade Nedved en giftig chans efter snyggt förarbete av just Zambrotta och Del Piero. Skottet blev dock ovanligt tamt för att vara från vår lille björn. Minuten senare var det dags för Zlatan att testa skottlyckan och efter ett fiffigt inlägg från Zebina, men enhands-räddningen från Parmamålvakten Frey var närmast övermänsklig och noll-noll stod sig till allas förvåning.
Och efter dryga halvtimmen inte bara borde utan skulle vi fått en straff när Parmaförsvararet avvärjde en nick från Del Piero med hjälp av lite handboll. Att domaren inte såg det är fullt förståligt, men med hjälp av repriser från olika vinklar såg man att det otvivelaktigt var straff. Och på den vägen fortsatte det, men under första halvlek hade vi som framgått inte de berömda marginalerna med oss.
Parma då? Jo, man anföll framför allt mycket längs sin vänsterkanten och Zebina hamnade i en och annan svettig situation, men direkt farligt blev det aldrig. Två frisparkar signerade Bovo var vad offensivt godis man hade att bjuda hemmapubliken på. Fighten mellan Gilardino och Cannavaro pågick dock oavbrutet och var ett ständigt orosmoment även om mästerlige Cannavaro kändes genomstabil.
Efter paus bjöds vi samma scenario förutom att vår andre mittback, den för Thuram vikarierande mr Montero började komma igång. En närmast sinnessjuk tackling som absolut borde belönats med ett gult kort följdes upp av en mer klassisk kapning som för att liksom testa lyckan igen. Tackling nr 2 renderade i ett kort men Montero fick åtminstone vara kvar på banan. Tyvärr, skulle det visa sig.
Kvar på banan fick dock inte vår kapten vara utan efter dryga timmen kom det nu obligatoriska bytet ; DelPiero ut och Zalayeta in. Pressen på Alex att prestera är gigantisk och det märks. Med Trezeguet stampande i korridorerna så inser Del Piero förstås att hans tid i startelvan är utmätt om det inte sker en smärre revolution i hans spel. Och någon sådan revolution syntes inte till idag heller...
Starten på andra halvlek bjöd dock på en succesivt ökande intensitet och Parma arbetade sig, även rent fysiskt, allt mer in i matchen. I 60:e minuten vaskade man t o m fram en dubbelmålchans (efter att Cannavaro för en gångs skull gått vilse mot Gilardino) och Montero tvingades täcka upp och rensa till hörna. En hörna som ledde till en giftig nick och som tvingade Buffon till dagens första ingripande.
Men även om Parma kämpade friskt var det hela tiden Juve som höll i taktpinnen och i 64:e minuten kom så äntligen det förlösandet 0-1 målet när Zlatan lyckades nicka in bollen efter ett inlägg från Camoranesi. Det var helt rättvist sett till hela matchen, men det kom psykologisk oväntat och tungt för Parma som precis haft sin bästa period i matchen. Det kändes att hemmalaget tappade sugen och här trodde nog de flesta att matchen var avgjord. Perioden som följde bjöd heller inte på någon tung Parma-press utan tvärtom fortsatte Juventus att trumma på. Nedved hade ytterligare ett vasst skott från sin favoritposition och man kände att den här matchen var i hamn.
Men då var det dags för Montero igen. Min kompis i soffan sa apropå Montero att "han har faktiskt klarat sig helt okej idag" (vilket var åtminstone ganska sant) men fem sekunder senare så misslyckas karlstackaren med en enkel rensning. Och när han sen ska reparera sitt misstag så blir han bortgjord av Parmas inhoppare, den comebackande Marchionni, innan han slutligen själv fäller Zambrotta för att verkligen tillfoga vårt försvar största möjliga skada. Buffon lyckas frejda sig mot Marchionnis första skott men returen pangar Parmaiten elegant rätt upp i nättaket.
Och så slutade aftonen i moll trots att den sett till varje form utav rim och reson borde ha slutat i dur. Inte ens fem tilläggsminuter (vilket var åt pepparn för mycket) kunde rädda oss. Men låt oss icke misströsta. Vi borde och kunde ha vunnit den här matchen på knock-out och det kan möjligen visa sig förödande att vi inte gjorde det när säsongen summeras, men jag tror ändå att vi går en munter vår tillmötes. För vi fick faktiskt se massor av pigga ben på plan idag. Och en klumpfot...
Bäst i Juve : Zambrotta och Cannavaro och hela mittfältet
Bäst i Parma : Frey, Frey, Frey, Morfeo och Marchinnoi.
