Dubbel seger trots halvdant spel
Juventus vann med 2-1 mot tabelljumbon Atalanta och drygade ut avståndet till Milan med ytterligare tre trevliga poäng.
Förhandssnacket inför den här matchen handlade mycket om skador och hur Capello skulle formera mittfältet, men när det väl var dags för avspark var inte förändringarna särskilt stora. Backlinjen var den vanliga med Zambrotta tillbaka på vänsterkanten och på mittfältet tog Olivera över Nedveds position och Tacchinardi ersatte Blasi. En försvagning förvisso, men inte värre än att det borde gå att hantera. Speciellt eftersom motståndarna, tabelljumbon Atalanta, hade ett betydligt sämre utgångsläge med skador på flera nyckelspelare och dessutom just förlorat en av mina favoritspelare genom alla tider - Demetrio Albertini - till Barcelona.
Atalanta, ja. Det var inte länge sedan sist och vi hade revansch att utkräva efter cupförlusten. Och den spelare som man hade all anledning att ställa upp ett tiotal varningstrianglar för var förstås Lazzari. Denne Lazzari som ju lyckades med bedriften att göra fem mål på två matcher mot våra älskade zebror. Det måste vara någon form utav rekord och ett rekord som kan få stå sig...
Matchen inleddes i ett tämligen lojt tempo och första egentliga farligheten kom efter en snygg rusch från Zambrotta som följdes av en elegant klack från Camoranesi och avslutades med en genomusel nick från Trezeguet. Därefter händer det... ingenting. Atalanta tilläts ta tag i taktpinnen och hade några semi-semi-chanser. Ett par inlägg som blåstes av för offside och några misslyckade rensningar från Zambrotta. Juventus uppträdde lojt. Försvaret verkade vimsigt och mittfältet dominerades faktiskt av Atalanta.
Så kom 0-1 målet i tjugoandra minuten som en blixt från klar himmel. Emerson fångade upp en boll och slog en genomskärare som var vassare än vassast och Olivera avslutade kontringen med en perfekt lobb över en chanslös Atalantamålvakt. Rättvist, nej. Effektivt, ja. Och dessutom på väg att upprepas fem minuter senare när Emerson så när lyckades leverera ytterligare en smörpass. Camoranesi matade inlägg och Trezeguet nickade och Juventus visade musklerna i säkert fem minuter.
Resten av halvleken blev lam. Atalanta var det lag som stod för kämpainsatserna, men skapade inte mycket. Några farliga frisparkar från Marcolini hotade en smula, men mer var det inte. Och för Juventus var det inte "en dag på jobbet" utan snarare "en dag på semester". Det var med andra ord precis en sån där match som man kunde förvänta sig att vi skulle sjabbla bort i slutminuterna av andra halvlek efter att motståndare successivt tjänat ihop till sin kvittering.
Andra halvlek inleddes också enligt precis samma mönster. Atalanta tog över mer och mer, Juventus försvarade sig skickligt och avvärjde alla tendenser till målchanser. Thuram var en jätte i försvaret och Emerson fältherre på mitten. Efter en kvart byttes Zlatan ut och Del Piero gjorde entré till fansens jubel. Del Piero, ja. Sportbladet hävdar idag i en tämligen sanslöst överdriven artikel att Del Piero står på randen till någon slags sammanbrott p g a att han inte får spela från start. Tro´t den som vill. Moggi hävdade att om man skulle få ett riktigt bra bud på Alex så skulle man... tacka nej. Sak samma där - tro´t den som vill. Moggi är i alla fall betydligt mera insatt i vad som händer kring Juventus än vad sportbladet är.
Rent objektivt kan man också konstatera att just idag mot just Atalanta spelade det ingen roll huruvida Alex eller Zlatan spelade eftersom vi inte hade något anfallsspel att tala om. Den ende forward som möjligtvis utmärkte sig var Trezeguet och han utmärkte sig genom att sumpa ett par målchanser och att passa Del Piero i ett läge när han borde skjutit själv. I stället tvingades Alex då göra en Zlatan - dvs försöka dribbla bort hela motståndarlagets samlade backlinje på en yta av två kvadratmeter. Och i likhet med Zlatan misslyckades han.
Tjugo minuter senare var det dock dags för Del Piero att avgöra eftermiddagens match efter att Camoranesi filmat(?) sig till en straff. (Åtminstone såg det ut som en filmning på reprisbilderna, men det var inte alldeles lätt av avgöra). Alex stegade fram och gjorde inget misstag. 2-0 till Juve. Och nu, tänkte man, ska vi väl inte behöva tappa det här i slutminuterna. Och det behövde vi inte heller. Atalanta pressade på och slet och sprang och försökte, men det hände inte mycket. Man ansträngde sig tre gånger så mycket som Juventusspelarna och fick ut en tredjedel så mycket av sitt spel. Det var med andra ord LUGNT. Visst Zambrotta och Zebina avslutade sina insatser med att dra på sig fullständigt onödiga kort, men ingenting kunde hota en Juventus seger med två minuter kvar att spela. Eller?
Buffone betyder "pajas" på italienska. Buffon, däremot, betyder "världens bästa målvakt". En målvakt att lita på. "Som är mycket duktig också med fötterna", brukar kommentatorerna säga. Det kommer de inte att säga på ett tag nu. Atalantas reducering tillkom på så sätt att Thuram spelar en boll bakåt som Buffon ska slå bort, vilket inte förefaller vara någon övermäktig uppgift eller ens någon uppgift alls, men på något sätt missar han helt och hållet och i stället hamnar bolljävelen i nätmaskorna. Det såg oerhört komiskt ut. Och det kan hända precis alla utom Buffon trodde man. Ja, ja. När man leder med två mål och det är två minuter kvar kan man inte annat än skratta. Inte ens Buffon(e) själv kunde låta bli att dra på munnen åt eländet.
Noterbart 1 : Milan förlorade och vi rycker i toppen.
Noterbart 2 : Vinner vi såna här matcher vinner vi serien.
Noterbart 3 : Collina gör en usel insats.
Noterbart 4 : Det var en ganska småful match.
Bäst i Atalanta : Marcolini och Makinwa
Bäst i Juventus : Emerson och Thuram
Bäst i största allmänhet : Bologna
