Äntligen Juve, äntligen!
14 juli 2006, var ett datum då världen vändes upp och ned för alla juventini. Ett datum då hjärtan krossades, tårar föll, och hoppets brinnande lågor släcktes helt och hållet. Juventus till Serie B. Det ofattbara var ett faktum. Det som inte fick hända hade hänt. Och klubben stod vid ruinens brant, på väg att tippa över och falla ned i det oändliga mörkret.
Kaoset bröt ut. Spelare efter spelare satte sig på första bästa plan och lämnade helvetet i Turin. Lämnade det brinnande infernot och sökte lyckan på lugnare platser. Thuram till Barcelona. Cannavaro till Real Madrid. Ibrahimovic till Inter. Listan är lång. Den gamla damen gick mot en framtid mörkare än det mörkaste hål. En framtid vars ankomst närmade sig med stormkliv.
Det är dock i de svåraste av motgångar som den sanna kärleken lyser igenom på riktigt. Den sanna kärleken som denna gång personifierades i ett par stolta herrar. Ett par gentlemän som hade bestämt sig för att aldrig lämna sin dam. En grupp svartvita riddare, som i och med detta beslut förevigade sina namn i samtliga juventinska historieböcker. När den gamla damen störtade mot sin död kom de och räddade henne. Och steg för steg påbörjades vägen tillbaka från den hopplösa avgrunden. Steg för steg klättrade den gamla damen ut ur det evighetsmörker hon fallit ner i, och mötte återigen solens ljus.
Och nu, snart sex år efter det som inte fick hända, är den gamla damen tillbaka där hon hör hemma. Juventus är tillbaka där vi hör hemma. I toppen, i finrummet, i rampljuset. Kärlekssagan som såg ut att gå mot sitt slut, har reparerats, förlängts och återupptagits. Fram till denna säsong var det tack vare hjältarna från 2006. Men i år var det dags att ta det till ytterligare en nivå. För det krävdes en legend, en före detta kapten som tjänat den gamla damen, för att leda henne tillbaka till fornstora dagar. Det krävdes en Antonio Conte.
Med sin vinnarmentalitet och sitt svartvita blod tog han Italien med storm, och formade ett mäktigt, svårslaget lag. Ett lag värdigt den gamla damens namn - Juventus. Han skapade ett försvarsspel av yttersta världsklass, och gav oss ett monstruöst mittfält som sätter skräck i motståndarna. Men viktigast av allt så återinförde han det som alltid varit signifikativt för Juventus, vinnarmentaliteten. I Juve är det inte viktigt att vinna, det är det absolut enda som räknas. Det vet Antonio Conte. Det vet hans spelare.
Och det är just därför som den gamla damen har gått obesegrad i 37 matcher i följd. Det är just därför hon har släppt in allra minst mål bland samtliga lag i Europas toppligor, och det är just därför som Juventus är la capolista i Serie A med ynka sex omgångar kvar av ligan. Det är Contes verk, och nu är det upp till hela Juve att slutföra verket. Upp till Conte, upp till spelarna, till kaptenen och till fansen. Det som inför säsongen var en långsökt dröm, är nu väldigt nära att bli verklighet.
Vi juventini har genomgått en lång resa. Vi föll ner från ruinens brant, men reste oss sakta men säkert. Tack vare hjältar som stannade, och en legend som senare återkom har vi nu äntligen kämpat oss tillbaka till denna punkt. Med en underbar kapten inne på sin sista månad i Serie A, med en mäktig tränare som fullkomligen lyser av grinta, och med en trupp bestående av hungriga zebror har vi nu allt i egna händer.
Misären är över, mina damer och herrar. Helvetet är äntligen slut, all skit är bakom oss, och framtiden är, oavsett om scudetton hamnar i Turin eller inte, svartvit. Den gamla damen är inte bara tillbaka för att kämpa i toppen, hon är tillbaka för att erövra sin tron i den italienska fotbollen. Hon är tillbaka för att ta över Serie A såsom hon alltid har gjort. De mesta mästarna Juventus kommer att ta sin trettionde titel, om inte i år så nästa år, var så säkra. Framtiden tillhör oss.
Sex matcher kvar, allt är i våra egna händer. Fino alla fine, fram till slutet, forza Juventus!
