Att förverkliga sina barndomsdrömmar

När jag var yngre brukade jag stundtals fantisera om att någon dag få uppfylla den dröm jag haft sedan barnsben, nämligen att besöka staden Turin samt se Juventus på plats. Jag ville för engångsskull vara omgiven av tusentals människor som delar samma passion samt följer samma lag som jag gör. Samtidigt som jag så gärna ville dit, så kändes det dock som att den rätta tiden inte riktigt var kommen.

Jag ville inte flyga dit för att se ett relativt svagt Juventus spela på en arena som egentligen tillhörde stadsrivalerna, utan jag ville skåda en stark dam spela på den nybyggda och mäktiga arenan. Av den anledningen letade jag efter den lämpliga tidpunkten för att resa dit och det slutgiltiga valet föll på söndagen den artonde december.

Det var i ärlighetens namn inte enkelt att få tillåtelsen av mina föräldrar att få resa till Italien utan dem. Att deras yngste son på arton år, alldeles ensam, skulle åka till ett främmande land, var inget annat än ett mardrömsscenario för dem. Så blev heller inte fallet, eftersom det var omöjligt att få deras övertygelse. Jag gick dock heller inte ur den tuffa striden som en förlorare. Jag fick resa till Italien men däremot inte ensam, utan jag fick sällskap av min storasyster. Något som snarare var en vinst än en förlust. Så ur ett helhetsperspektiv vann jag kampen mot mina oroliga föräldrar.

Min syster är inte som jag. Hon är långtifrån fotbollsintresserad och jag vet innerst inne att hon reste med mig för min egen skull, även om hon själv inte vill medge det. Men å andra sidan var denna resan något intresseväckande för henne med. Hon hade precis som jag inte tidigare besökt Italien och inte heller sett en italiensk fotbollsmatch på riktigt, så för henne var detta också en upplevelse. För övrigt var hon det bästa tänkbara sällskapet. Hon har ett grymt lokalsinne, men är dessvärre en dålig matematiker. I mitt fall är det tvärtom, och av den anledningen kompletterade vi varandra och visade upp ett bra samarbete under resans gång.

Resan dit
Tur och returresan var inget annat än ett helvete. Bortsett från tiden i Turin, så gick vi igenom ett flertals olyckliga moment under resan, vilket lyckligtvis slutade bra till sist. Det går egentligen att skriva en hel bok om allt som uppkom under resans gång, men jag ska försöka göra hela berättelsen så kort som möjligt.

Eftersom jag bor i Örebro och min syster i Eskilstuna, så kändes det som en smart idé att jag först åker till henne för att därefter tillsammans ta tåget till Flens tågstation, för att sedan åka vidare till Nyköping och Skavsta flygplats. När jag väl var framme i Eskilstuna, fick jag först se en orolig syster som dolde något. När jag frågade henne vad som hade hänt, så berättade hon att hon var nära på att lämna kvar passet i biblioteket. Anledningen till att hon gick dit, var för att vår mor hade tjatat på henne om att skicka en kopia av hennes pass, så att den skulle komma till användning ifall hon skulle tappa bort den i Italien. Fråga mig inte varför, men ni vet antagligen själva hur vi iranier fungerar. När hon hade tagit ett antal kopior, så gick hon till posten för att skicka dem. Då upptäckte hon helt plötsligt att originalet hade försvunnit. Enligt henne var det inget annat än traumatiskt att uppleva något sådant och något som urartade situationen var att allt detta skedde under den tiden jag satt i bussen till Eskilstuna. En bussfärd som vanligtvis varar i drygt en timma. Panikslagen som hon var, lyckades hon ta sig till biblioteket, där hon anade att passet skulle vara. När hon gick till kopiatorn, så märkte hon att den inte var där. Ögonblicket tog kål på henne och hon började därefter att skrika efter sitt pass. Då kom frälsaren i nöden, nämligen en bibliotekarie och gav henne det eftertraktade passet. Något som gjorde syrran lyckligare än någonsin. Nu kunde väl inget förstöra vår resa tänkte hon för sig själv. Eller?

Efter att vi hade träffat varandra, så tog vi tåget mot Flen för att därefter åka till Nyköping och slutligen ta bussen till Skavsta. Olyckligtvis var tåget försenad, vilket ledde till att vi även missade bytet till Nyköping och även bussen mot Skavsta. Som tur var så var det en tågvärd som agerade hjälte den här gången. Hon ringde upp en taxi som kunde skjutsade oss direkt till Skavsta flygplats. Där tillbringade jag och min syster sex sömnlösa timmar i ett ganska så tom, tyst och dyster flygplats. Timmarna tillbringades dock med skratt och roliga historier, vilket gjorde att klockan tickade förbi fortare än vanligt. Vi tog sedan flyget mot Bergamo flygplats. Anledningen till att vi landade där och inte i Turin, var att vi valde att flyga med flygbolaget Ryanair, som sorgligt nog ofta landar på en plats emellan två storstäder. Det var dock vårt val och vi kunde därför bara bita i det sura äpplet och skylla oss själva för det. När vi var framme i Bergamo, så bestämde vi oss att åka och besöka den omtalade storstaden Milano. Avståndet var kort och vi hade dessutom gott om tid på oss att se andra sevärdheter än bara matchen. Det var i alla fall tanken.

Milano
När vi klev av bussen, så fick vi inte ett direkt gott intryck av Milano. Staden var smutsig, människorna var stressade, trafiken var livsfarlig och vi blev ganska så snabbt de största passiva rökarna i staden. Det kan verka som att jag skriver detta på grund av att jag inte gillar stadens två största fotbollslag, men så är det inte. Vi var ganska så hungriga, så vi bestämde oss för att käka den omtalade pizzan som tillagas i landet. Vi gick till den närmsta restaurangen och avnjöt en varsin god pizza. Å andra sidan, blev vi blåsta av italienarna som tog tillfället i akt att tjäna några extra stålar på turister. Vilket var något som vi förutspådde och självfallet föll vi även frivilligt i deras fälla. Vem vill i hela friden tjafsa med italienare?

Efter måltiden ville vi förstås åka och se den välkända katedralen som ligger i stadens centrala punkt. När vi dock frågade folk efter bussar, så påstod dem att det var strejk. Alla bussar och tunnelbanetåg var därför avstängda. Hade vi valt att gå till fots, så skulle det ha tagit drygt två timmar. Av den anledningen valde vi att spendera de resterande timmarna genom att gå runt stadens tågstation innan vi beger oss mot Turin. Vilket var långtifrån roligt. När timmarna var slösade, gick vi återigen till tågstationen för att boka det första tåget till Turin, men det dröjde inte länge innan vi ytterligare en gång fick genomlida en prövning. Tågen var även de avstängda och inte nog med det, nästa tåg till Turin, var tillgänglig efter fem hela timmar. Vi hade med andra ord inget annat val än att vänta.

Turin
Tågfärden till Turin tog drygt två timmar och vi var framme sent på natten. Vi var båda mycket trötta och hade inte fått ett bra intryck av resan. Milano är säkerligen en vacker stad, men tyvärr fick vi inte uppleva något bra av den. Detta förde oss till en gemensam tanke, nämligen att den här resan bara kunde bli bättre, vilket den lyckligtvis blev. Som tur var så var vårt hotell belägen vid tågstationen, vilket underlättade en hel del för oss. Vi checkade in oss på hotellet och fick äntligen den efterlängtade sömnen som vi sannerligen var i behov av. Samtidigt som vi var trötta, så var vi även oerhört exalterade över att se stadens sevärdheter. Så all denna längtan resulterade inte till någon anmärkningsvärd sömn, utan det ledde till att vår övertrötthet gjorde oss oerhört pigga dagen därpå.

När vi vaknade åt vi snabbt frukost och gick mot nya äventyr. Först och främst gick vi till en tobaksaffär för att ta ut våra matchbiljetter och därefter vandrade vi runt staden, i jakt efter att se något påfallande. Turin var en härlig, ren samt fin stad som vi båda snabbt blev förälskade i. Stadens människor var trevliga och man kunde fort känna sig som en italienare. Visserligen var trafiken lika hemsk och den bristande engelskan lika stor som den var i Milano. Men stadens atmosfär samt turistattraktioner kompenserade allt. Den var heller inte lika proppfull med människor, vilket var ett extra plus i kanten. Vi besökte allt från stadens välkända nationalmuseum till de två inflytelserika slotten. Det var med andra ord en fröjd att gå igenom allt som staden hade att bjuda på, något som även fick oss att glömma de tråkiga händelserna som vi tidigare hade gått igenom. Nöjda och belåtna som vi var, återvände vi till sist till hotellrummet för att runda av dagen samt göra oss redo för morgondagen. Vilket förvisso inte var vilken dag som helst. Det var dagen som onekligen skulle bli den största i mitt liv och det var den som skulle ge mig en verklighetsbild av vad Juventus som jag följt sedan barnsben, verkligen står för. Men först slog jag på tv:n för att se hur det gick för antagonisterna Milan. De besegrade ett tämligen motståndskraftigt Siena med 2-0 och målen gjorde de två förre detta Juvespelarna Nocerino och Ibrahimovic. Detta gjorde mig förstås besviken, men samtidigt lite glad för att jag var fullkomligt medveten om att resultatet skulle göra Juventus extra hungriga mot Novara. Syrran visade däremot återigen sitt intresse för fotboll, då hon låg och sov under hela matchen. Det var dock något som inte oroade mig, så länge hon inte gjorde det på Juventus Stadium, för då skulle det bli andra bullar.

Matchen
För att få en tidig titt på arenan, så bestämde vi oss att bege oss mot den tidigare än tänkt. Det var avspark 15.00, men vi var där tre timmar tidigare. Många andra gjorde precis som vi, och valde att eskortera oss med bussen. Bussresan tog drygt en halvtimma och bussen var alldeles full med människor som hade svårt att hålla balansen. Själv brydde jag mig inte det minsta om omgivningen, utan det enda jag ville var att få syn på den länge efterlängtade arenan. Jag tittade desperat ut ur fönstret, mestadels på grund av att jag inte visste exakt när vi skulle vara framme, men även för att jag ville vara den första som just får syn på arenan. När jag äntligen fick syn på den, blev jag helt lyrisk. Ungefär som ett barn som får syn på julklapparna under granen på julafton.

När vi klev av bussen, gick vi tillsammans med ett par andra hemmasupportrar till den vackra, fräscha och mäktiga arenan. Vi fick inte träda in i arenan direkt, eftersom vi var alldeles för tidiga. Så vi fick helt enkelt göra något som vi hade blivit proffs på, närmare bestämt att vänta. Väntetiden passerade fort och innan dess hade vi sett mycket. Vi hade gått runt arenan, talat med ett antal fans och även sett Drughis långa vandring till arenan. Det första vi gjorde när vi fick tillåtelsen att gå in, var att besöka klubbens egna affär, nämligen Juventus store. Där gick vi även efter matchen för att köpa ett antal tillbehör. Därefter gick vi till alla stjärnor som var placerade runt själva byggnaden. De var så pass fina att man nästan inte ville kliva på dem, men de var väldigt kompaktplacerade så det var i stort sätt omöjligt att undgå det. Efter det gick vi in till själva byggnaden. När jag väl trädde in i arenan och fick syn på allt den innehöll, så kändes det som att jag blev blåst av en vind av lycka. Känslan är i stort sätt obeskrivlig och stunden var så emotionell samt overklig att jag knappt kunde hålla mig från tårar. Glädjetårarna forsade ner från mina kinder och det kändes som att jag hade åstadkommit något som jag aldrig någonsin trodde skulle inträffa. Den länge utopiska drömmen, hade blivit till en verklighet och jag är min familj evigt tacksam för att jag fick uppleva den.

Arenan fylldes sakta men säkert med supportrar och drygt en halvtimma innan matchstart var den i stort sätt fylld. Stämningen var magisk och spelarna verkade motiverade under uppvärmningen. Trots att jag var övertygad om att Juventus skulle knipa en seger, så var jag även livrädd för en eventuell skräll. Vi hade stött på så många problem under resans gång, så inget var i stort sätt omöjligt. Något som fortfarande glädjer mig oerhört mycket var att jag hade förmånen att se min allra främsta idol Del Piero starta i just den matchen. Visserligen spelade han kanske inte hans bästa match just då, men att just få se honom på planen var inget annat än rafflande samt sensationellt. Det var förstås speciellt att få se vår käre målvakt Buffon som var lika lugn som vanligt. Och även prinsen som ännu en gång visade prov på sin otroliga kämpaglöd. Och dessutom tränaren Conte förstås, som gav tydliga direktiv till spelarna. Ja, listan kan göras lång.

När spelarpresentationen och inmarschlåten hade ägt rum, hade jag redan tappat rösten men det kvittade. Jag hade andra hemmasupportrar på min sida som tydligt överröstade mig. Juve inledde matchen med en storm. Inledningsmålet kom redan i den tredje minuten, då månadens bästa spelare Simone Pepe spräckte nollan för dagen. Det var då alla negativa tankar lossnade och det var då segern började kännas som en självklarhet. Juventus hade sannerligen ett klart övertag i matchen, trots att Novara lyckades skrapa några enstaka lägen. När Quagliarella slutligen satte punkt för matchen genom att utöka ledningen till 2-0, så var saken klar. Juventus tog tre oerhört väsentliga poäng och vår resa blev precis som vi hade hoppats på. Vinsten gjorde med andra ord vår helg. Vi kom, vi såg, vi segrade!

Eftertankarna om matchen var många. Allt kändes så himla overkligt. Det var inte förens man kom hem och lade upp alla bilder och videoklipp från resan, man först insåg vad man hade gått igenom. Detta var onekligen den bästa resan jag har gjort i mitt liv. Inte enbart på grund av resultatet, men även för att ha upplevt en sådan höjdpunkt i livet. Det går inte att beskriva med ord hur tacksam och stolt jag är på grund av detta. För mig var denna resa lika helig, som det är för en muslim att besöka Mecka, en katolik att besöka Vatikanstaten och för en Bahai att besöka Haifa. Jag kände mig med andra ord som en helig person när jag väl återvände till hemmanationen.

Resan tillbaka
Tyvärr så fick vi återigen problem på vägen tillbaka. Vi fick förstås följa samma procedur på vägen tillbaka som vi hade följt på vägen till Turin. Vi började med att ta tåget till Milano, för att därefter ta bussen till Bergamo. Det var då någon gudomlig kraft jävlades med oss igen. I Milano gick vi igenom ytterligare en misär. Tågstationen såg inte ut som den gjorde när vi var där för första gången. Det berodde främst på att vi var där relativt sent på kvällen. Alla butiker var stängda, det var få som var där, övervåningen och toaletterna var spärrade och det var väldigt kallt. Tågstationen var även omringad av poliser som höll koll på inbrottstjuvar som brukar härja i de närliggande butikerna på kvällarna. Två polismän kom till och med fram till oss och påminde oss om att stanna kvar där vi är och hålla koll på våra väskor samt annat tillbehör så att de inte blir stulna. Vi var ganska så skrämda och rastlösa, samtidigt som vi frös. Vi spenderade hela sex långsamma timmar på tågstationen. Det hela var som en psykisk påfrestning, men vi gjorde vårt bästa och gav aldrig upp. Jag tror att vi dessutom hörde speakern säga ordet ”Attentione” minst tusen gånger innan vi tog vår buss till Bergamo flygplats. För att få tiden att gå fortare sjöng vi olika låtar av Bruce Springsteen, Michael Jackson, Depeche Mode och andra underhållande sångare/band som kunde bedriva tiden. Vi bjöd även på hemmagjorda ”moonwalks” vilket fick de flesta på flygplatsen att betrakta oss som två dårar.

Bussfärden till Bergamo flygplats kändes som en stor seger. Vi var lika trötta som vanligt, men vi kämpade igenom hela resan vilket jag tycker vi båda ska ha en eloge för. När vi väl var framme i flygplatsen sov vi sittandes tills det var dags att lyfta. Vi gick igenom säkerhetskontrollen och checkade in oss som vanligt. Det hela slutade eventuellt lyckligt och vi klev av planet oskadda. När vi satte våra fötter i det kalla Sverige, så tänkte vi att ingenting därefter skulle kunna gå snett. Men ack så fel vi hade.

Vi tog precis som planerat bussen till Eskilstuna, men den stannade av någon konstig anledning inte i tågstationen som det var tänkt, utan någon annanstans. Så vi fick helt enkelt vandra mot tågstationen, i det otäcka vintervädret. Detta ledde till att jag i grevens tid även missade tåget till Örebro och fick därför vänta i tågstationen i en timma. Istället för att sitta och tjura, så tog vi tillfället i akt och fikade en stund. Under tiden som vi fikade, reflekterade vi kring resan och allt vi hade genomgått. Och det dröjde inte länge innan vi hittade den gemensam nämnaren som symboliserade vår resa, närmare bestämt den förtrollande matchen.

Sammanfattningsvis
Trots alla motgångar så var detta otvivelaktigt den bästa resan i mitt liv. Detta är något som jag rekommenderar till alla fotbollsälskare att någon gång göra i sina liv. Det är en stor skillnad mellan att se en match från en tv-ruta än att se samma match från en arena. Speciellt från en mäktig och hederlig arena som Juventus stadium. Å andra sidan har jag även lärt mig ett par saker, som jag inte kommer att upprepa nästa gång jag reser på det här viset och jag tänkte dela med mig av några punkter så att ni heller inte drabbas av det.

Flyg aldrig med Ryanair. Man försöker alltid som resenär välja det billigaste alternativet, men jag föredrar att betala en extra slant än att lida igenom hela resan. Och ur ett ekonomiskt perspektiv så blir det i längden nästan lika dyrt som att flyga med andra flygbolag, om inte dyrare.
Välj rätt bolag att köpa fotbollsresor av. Det är svårt att hitta ett bolag som anordnar ett paket som innehåller flyg, matchbiljetter samt hotell, speciellt om man ska se Juventus. Men försök välja ett bolag som vet vad de talar om. Bolaget ”nöjesresan” som vi använde oss utav hävdade att det tog tio minuter att gå till arenan från hotellet. De trodde att Juve fortfarande spelade på Stadio Olimpico och inte på Juventus Stadium, så vi kunde lika gärna ha missat matchen om vi inte hade kollat upp det på egen hand. Det visade sig till slut att det tog en halvtimme med buss från hotellet till arenan, eftersom arenan ligger lite utanför staden.
Förberedd er på det värsta. Italien är ett stort land och inget man ska ta med en nypa salt. Var rädda om era saker, för det sker många tragiska händelser där och med tanke på landets tillfälliga ekonomiska situation, så är stölder något som förekommer regelbundet.
Lär er italienska. Det kan låta absurd och patetiskt när jag skriver detta, men italienarna har förvisso fördomar när det gäller engelskan och de flesta skolelever lär sig inte det i skolan som vi gör. Av den anledningen är den bristande kommunikationen ett dillemma. Däremot är italienarna ofta solidariska och hjälpsamma oavsett vad.

För övrigt önskar jag inte enbart alla Juventini, utan även alla andra fotbollsälskare runt hela världen, en fortsatt god jul och ett gott nytt år!