Att odla sina antipatier - en del av supporterskapet
Om Lazio, Real Madrid och svälten i Afrika.
Det återstår 15 sekunder av övertiden när Krasic får bollen. Mottagningen är perfekt, han tvingar sig förbi på utsidan av sin försvarare, löper mot mål längs kortlinjen, och chippar in bollen vid första stolpen, via Laziomålvakten Muslera. Jag faller på knä, sträcker armarna i vädret, ramlar baklänges (vilket kan ha renderat en lättare meniskskada) och ligger sedan på golvet med benen vilt sprattlande i luften, ungefär som en insekt som hamnat på rygg. Rörelseschemat är helt befriat från graciösa inslag. Det är vare sig snyggt eller värdigt en gift snart 40-årig tvåbarnsfar, men vem bryr sig om värdighet som glädjerusig supporter...?
När jag samlat mig och borstat dammet av kläderna försöker jag ändå samla tankarna. Ett segermål i sista sekunden är alltid en lyckoupplevelse, men den här gången fanns något extra, en stor lysande jordgubbe på toppen av min gräddbakelse till upplevelse - det var mot Lazio!
Inter är och förblir det lag jag helst vinner mot i Italien, men Lazio kommer på en god andraplats. Jag vet att det till viss del är orättvist (en mycket välskriven artikel i Offside för ett antal år sedan belyser ämnet), men för mig är Lazio synonymt med nyfascism - det allra värsta av allt dåligt som finns i Italien (och det är ganska mycket). Jag ser Di Canios aggressiva gestikulerande och hans fula nuna framför mig. Jag tänker på Mihajlovic som kallade Vieira för "apa". Jag tänker på alla suspekta taggiga symboler som jag sett på flaggor och banderoller på sändningarna från Olimpico... Zarates fantastiska bollmottagningar och allt annat positivt som kan kopplas till Lazio väljer jag välvilligt att bortse från. Jag är för lat och för klok för att gå runt och hata fotbollslag eller deras supportrar, men jag glädjer mig skamlöst åt deras motgångar och jag njuter av det.
När Barcelona härom veckan mosade Real Madrid var det en bild som bättre än någon annan sammanfattade känslorna. I 90:e minuten gör Barcelona 5-0, och Victor Valdes rusar in i sitt mål, rycker i nätet och fullständigt vrålar ut sin glädje. Målet hade inte tillstymmelse till betydelse för hans eget lag, men det fullbordade kölhalningen av Real. För de flesta Barcelonafans var det utan tvekan den största glädjekällan. Att vinna El Classico innebar sportsligt inte mer än ett bra resultat och tre poäng, men att så fullständigt förnedra Madrid var en total lyckoupplevelse och ett minne för livet.
När jag promenerade med min 7-åriga dotter till skolan tidigare i höst frågade hon om Inter var det lag jag tyckte minst om "av alla lag i hela världen". Jag svarade sanningsenligt att jag nog faktiskt tyckte ännu mer illa om Chelsea och Real Madrid. Följdfrågan var självklar, och jag svarade att om de två möttes skulle jag hålla på Chelsea, och att jag alltid tyckte mest illa om Real Madrid.
- Varför då?
Det var en rimlig fråga, och den krävde ett uppriktigt och välgrundat svar.
- Jo, du förstår, Real Madrid har jättemycket pengar, och...
Längre hann jag inte innan min dotter avbröt mig. Med den rättrådiga upprördhet som bara 7-åringar kan frammana fullföljde hon mitt resonemang:
- ...precis, och då kan DOM köpa jättemycket mat. Men då blir det ju mindre mat över till alla andra, till exempel länderna i Afrika!
Den sista meningen nästan skrek hon, röd i ansiktet av harm och viftandes med armarna. Efter att snabbt ha övervägt hur mycket makroekonomi en sjuåring kan förväntas förstå valde jag den enklaste utvägen, och vi enades om att svälten i Afrika främst är Real Madrids fel. Jag kände mig nöjd med slutsatsen, och intalade mig själv att den säkert innehöll ett korn av sanning.
Jag inser självklart att min bild av Juventus som "de goda" har skapats av mig själv, och att den vilar på synnerligen bräcklig rationell grund. Juventus supportrar har vid flera tillfällen uppträtt absolut svinaktigt, och med tydligt rasistiska eller främlingsfientliga inslag (till exempel mot Zlatan och Balotelli), och de som ogillar oss brukar inte ha några som helst problem att hitta osympatiska drag, fel och brister. Min kärlek till Juventus och avsky mot Lazio handlar inte - egentligen - om att någon av klubbarna i objektiv mening skulle vara mer älskvärd än den andra, oavsett om jag själv lyckas intala mig det.
Att odla sina antipatier för andra lag är långt ifrån rationellt eller sunt, men rationalitet eller logik är inte den främsta grunden för ett givande supporterskap (inte för mänsklig kärlek heller, för övrigt). Det finns fler motståndare än favoritlag, och deras motgångar utgör en stor del av värdet med vårt fotbollsintresse. I rättvisans namn borde vi därför skicka en tacksamhetens tanke till alla laziale och säga:
Vi är glada över att ni finns. Er sorg är vår glädje!
