Roberto Baggio fyller 45 år idag. Otroligt vad tiden går, minns när han var världens bästa spelare som om det vore igår. Teknikern, framspelaren och målskytten Baggio. Min första stora fotbollshjälte är väl värd en hyllningstext.
Idag är det väldigt vanligt att unga bär fotbollstjärnors tröjor med namn och nummer på ryggen. På varenda marknad säljs dessa tröjor i mer eller mindre usla kopior. När jag var grabb var det inte lika vanligt. Dock minns jag min första matchtröja, den var svartvit, bar nummer 10 och namnet Baggio. Namnet var tryckt i en båge över siffran och det var förmodligen den simplaste av kopior. Men det spelade ingen som helst roll, Juventus var mitt favoritlag och Baggio min första stora idol. Vi talar tidigt 90-tal, en tid när Baggio bar Azzurri och Juventus ensam på sina tunna axlar. Ynglingar idag har nog ingen riktig kläm på hur bra han var. När de hör namnet Baggio så tänker det nog på honom som en legend i mängden. En stjärna bland andra stjärnor som Mancini, Vialli och Donadoni. Inga dåliga namn jag räknat upp, tvärtom. Men Baggio var snäppen bättre än alla andra. Han höll en egen nivå och förtjänar ett bättre eftermäle än vad som är fallet idag!
Roberto Baggio föddes i Caldogno den 18 februari 1967. Den professionella karriären inleddes i Vicenza men han värvades tidigt av Fiorentina. Det var i Viola som namnet Baggio började bli omtalat. Med kvicka fötter, magisk högerfot och den där hästsvansen blev han en ung fixstjärna. Spelstilen fick en del journalister att jämföra honom med superstjärnan Platini, inte minst tack vare de känsliga frisparkarna. Innan Platini så hade nästan bara brassar mäktat med konsten att skruva in sådana precis utanför straffområdet, nu kom en ung italienare och smekte in frispark efter frispark. Det gav givetvis rubriker och högre krav från både media och vanligt folk. I en liga fylld av superstjärnor som Van Basten, Maradona och Matthaus blev Baggio hemmahoppet framför andra. Efter VM-guldet 1982 hade Italien gjort några sämre mästerskap och landet skrek efter framtidsmän. I Roby Baggio sågs mannen som skulle vinna nya guld åt landet.
Tiden gick, 80-tal blev 90-tal. Under decenniets första år så arrangerade Italien VM. Ett VM där de flesta storstjärnor spelade i Serie A. Vem kan glömma namn som Van Basten, Gullit, Rijkaard, Matthaus, Klinsmann, Careca och Maradona. Idel superstjärnor, samtliga med stövellandet som hemvist! Värdnationen litade på sin unge kelgris. Även om Vialli var den etablerade stjärnan så var Baggio hoppet. Baggio lyckades inte riktigt infria de högt ställda förväntningarna. Han spelade inte riktigt regelbundet men bjöd åtminstone på mästerskapets snyggaste mål via en soloräd mot Tjeckoslovakien i gruppspelet. Emellertid signerade Roby ett fett kontrakt med, Fiorentinas värsta rivaler, Juventus under sommaren. Något som skulle sätta den sista skjutsen på vägen mot världsstjärna. Det var under sejouren i svartvitt Baggio gick från lovande till världens bästa spelare. Den gamla damen hade tuff konkurrens på den här tiden, läget var inte som under Lippis tid i klubben.
Milan,
Napoli,
Sampdoria och Inter var också aspiranter till scudetton. Bredden i toppen gjorde titelkampen stenhård. Juventus var dock med och Roberto Baggio gick från klarhet till klarhet.
Idag tänker man inte på hur bra han var, den gode Roberto. Juventus var starka, fast inte så stjärnbetonat som senare upplagor. Baggio lyfte klubben på egen hand. Caldogno-sonen var ledare, speluppläggare, dribbler och målskytt. Allt i samma lilla kropp (174 cm). Efter att Azzurri missat Sverige-EM, 1992, tog Baggio över taktpinnen även där. I kvalet till VM i USA öste den lille trollkarlen in mål och förde närmast på egen hand nationen till mästerskapet. Han utsågs till världens bäste 1993 och någon gång vid den här tiden fick jag tröjan som omnämns inledningsvis. Minns känslan, tekniken och rörligheten. Allt var så elegant. Tror Baggio var den första spelaren som fick mig att inse hur vackert fotboll kan vara. Enkelt och vackert. Passningarna smektes fram och frisparkarna trollades in. Det var ren kosnt.
Till turneringen i USA var Baggio planetens bästa spelare. Mästerskapet inleddes tveksamt, Baggio var blek. Ni minns kanske när han blev utbytt efter Pagliucas utvisning mot Norge? Först i slutspelsdelen av mästerskapet lossnade allt. Med fem mål förde ikonen sitt land till final. Även om jag själv, naturligtvis, trollbands av Sveriges framfart och VM-brons så följde jag Italien med nästan samma entusiasm. Baggio var trots allt min gud. Den missade straffen och tårarna efter final-förlusten mot Brasilien skar som knivar i mitt tonårshjärta. Min hjälte låg gråtande med svärdet brutet vid sin sida. Ungefär så kände jag. Säsongen som följde blev en skadedrabbad sådan. Juventus hade dessutom funnit nästa nummer 10 i Alessandro Del Piero. Baggios tid började gå mot sitt slut i Bianconeri. Han fick dock en värdig sorti när Juventus vann sin första scudetto på nio år, 1995. För Baggio väntade nya uppdrag i Milan, Inter,
Bologna och
Brescia. Han fortsatte att spela fotboll på hög nivå men skadorna hindrade honom från att nå samma höjder som under första halvan av 90-talet.
Idag fyller han alltså år. Det är värt att uppmärksamma tycker jag. För Baggio var en helt fantatsik fotbollsspelare. Vore det inte för alla skador hade han nog tillhört de tio främsta genom tiderna. Så bra var han faktiskt. Tror förresten att den där gamla tröjan från barndomen finns kvar i någon byrå hos morsan. Det är läge att plocka fram den nu. För nostalgins skull, för den eleganta tekniken och högerfotens känsla. Önskar ni som är unga idag hade fått uppleva honom. En annan sak. När jag försöker minnas den första kyssen från min patetiska tonårstid så går det inte, det är som ett svart hål i minnet. Konstigt. Däremot minns jag Baggios solomål mot Tjeckoslovakien och den fruktansvärda straffmissen mot USA fyra år senare. Minns både var jag befann mig och känslan i hjärtat. Önskar att det vore tvärtom, eller inte. Fotbollsromantik är fint det också!
Henric Nilssonthebucket80@hotmail.com2012-02-18 17:46:00
