Gamle lagkaptenen Antonio Conte går sin första säsong till mötes som tränare för Juventus. Han är tämligen oerfaren och viss oro uppstår, inte minst med tanke på föregående säsongers kräftgång och tränarskiften. Fast onekligen känns han intressant, kan klubben, är tuff och föredrar en spännande typ av fotboll.
Italiensk fotboll rosar inte marknaden. Den tid då landet stoltserade med världens bästa liga känns avlägsen. Dolkstötarna i den italienska fotbollsryggen har varit många. Klubbarna dras med dåliga arenor och ekonomin är påtagligt kaotisk (delvis en följd av arenorna).Man har en svag årgång spelare vilket försvagat Azzuri och hämmat de allmäna fotbollsintresset. Till råga på allt så är det mycket negativ energi runt själva sporten i form av spelskandaler, huliganism och icke att förglömma den satans calciopolin. Utöver allt detta finns enligt mig ytterligare en orsak, som kommer lite i skymundan, men som är väl så relevant i sammanhanget. Jag syftar på tränarna och deras taktik. Den är nämligen lika föråldrad som landets arenor och nya namn med fräscha ideér behövs. Ett sådant hoppas jag Antonio Conte blir så småningom.
När det begav sig och Serie A var världens bästa liga så dominerade inte bara ligans spelare utan även tränarna var de främsta inom fotbollen. Herrar som Trapatoni, Sacchi, Capello och Lippi blev alla exempellöst framgångsrika under 80 och 90-talens guldåldrar. Det beprövade knepet att vid ledning backa hem och bevaka blev både beundrat och avskytt. Det var en otrolig styrka för tjugo år sedan, en styrka som dock i takt med en allt mer utvecklad offensiv fotboll och en stagnerad kvalitet hos landets klubbar blivit till en belastning för dagens tränare. Då var det enklare än idag att vara taktiker. Lagen kanske hade en eller två spelare med den där indivduella superkvalitén samt en vass målskytt, resten underordnade sig lagspelet. Med sådana förutsättningar var en defensiv taktik ytterst användbar och ett försvarstarkt lag var närmast obetvingligt. Idag ser det ut på ett helt annat sätt, tyvärr har tränarna i stövellandet varit för stolta och vägrat supa i sig intryck från andra länder eller inse värdet av förnyelse.
Idag är den indivduella skickligheten utbredd över hela laget. Det krävs teknik och passningsskicklighet även hos mittbackarna. Spelarna är ständigt i rörelse, det handlar om få tillslag och tempot är ruggigt högt. Att backa hem är alltså som att skjuta sig i foten i dagens läge. Storklubbarna har en sådan bred indivduell kvalitet och straffar ett enbart försvarande lag skoningslöst. Just här kommer själva essensen av mitt resonemang. Mäter man rörligheten hos spelarna i de stora europeiska ligorna så kommer Serie A efter konkurrenterna. Tittar man på antal tillslag hos spelarna så är de fler sådana i Italien i förhållande till England, Spanien och Tyskland. Jag skulle vilja påstå att italienska klubbar är taktiskt felkonstruerade. Ett tydligt exempel är Milans möten med Tottenham i våras. Ett snabbt, rörligt lag mot ett stabbigt och orörligt dito. Ändå handlar det om de regerande mästarna!
Om man blickar tillbaks från år 2000 och framåt så kan mitt synsätt te sig både felaktigt och orättvist. Landslaget har vunnit VM-guld och nått final i EM. Både Inter och Milan har vunnit Champions League (Milan t om vid två tillfällen). Men det är snarare undantag som bekräftar regeln. Generellt har italienska lag haft svårt att stå emot konkurrenter från andra stora fotbollsnationer. Unga pionjärer till tränare med en modern fotbollsfilosfi behövs och jag tror att Antonio Conte är en sådan. Med sin 4-2-4 så vill han anfalla på bred front, för att inte halka efter defensivt så krävs en enorm rörlighet. Den forne kaptenen förespråkar även ett spel med få tillslag. Allt doftar väldigt mycket 2011 och det gör mig hoppfull. Eftersom hoppfullheten funnits inför varje säsong och på våren brutalt visat sig utan grund får det mig säkert att framstå som väldigt naiv. Är beredd att ta det, misslyckas Conte så har han åtminstone försökt att introducera en modern fotboll vilket bara det är hedervärt.
De sista dygnen av mercaton har liknat rena cirkusen och man vet inte ifall man ska jubla eller se frågande ut. Elia anslöt idag och imorgon förväntas några ur Seccos dynghög försvinna samt att en mittback inköps. Ska jag försöka mig på en analys vid en anblick av truppen så infinner sig en positiv känsla. Vi har förstärkt truppen avsevärt och förutsättningarna känns goda. Conte har varit väldigt delaktig i vilka spelartyper han velat ha, något som uppvisar styrka och beslutsamhet. Balansen på det centrala mittfältet med Pirlo oroar väldigt, men annars så. Slåss vi inte om en Cl-plats med detta gäng så gör vi det aldrig. Tror hursomhelst på Conte och hoppas att flera unga tränare som vidgat sina taktiska vyer följer i hans ställe, det behöver Italien!
