Del Piero är som livet självt
Del Piero hoppade in och avgjorde mot Lazio igår. Detta via en magnifik frispark, till råga på allt i sin 700:e match. Det skrivs fortfarande kapitel med guldskrift i hans bok. Hoppas bara vi inte närmar oss det sista.
Hjältar kommer och går inom fotbollen. Tiden far ofta fram skoningslöst med dem. Hjälte igår innebär ofta en perifer tillvaro imorgon. Undantag finns dock. Alessandro Del Piero exempelvis. Han debuterade i Juventus 1993 och hade vunnit allt innan Leo Messi överhuvudtaget kommit i målbrottet. Meriterna känner ni till, förmodligen hans bakgrund också. Det har avhandlats tidigare både av mig och andra. Ska en ny text skrivas, i raden av alla som redan skrivits, så krävs en annan infallsvinkel. En text med blicken riktad bortom ligatitlar, drömmål och superlativ. Ser jag tillbaks på mitt stora fotbollsintresse så sträcker det sig drygt tjugo år bakåt i tiden. Av dem har Alex varit närvarande i 19 år. Det gör att han står mig närmare än någon annan spelare jag följt genom åren.
Ni kanske tror att dessa nitton år varit en ren autostrada av kärlek? Långtifrån. Jag har varit trött, besviken och förbannad på Del Piero.Tyckt att han fått oförtjänt med speltid, klagat över uteblivna mål och gnällt över oförmågan att släppa bollen. Skadeperioderna i slutet av 90-talet gjorde mig uppgiven. Gång efter annan har emellertid Il Pinturicchiu kommit igen. Visat sin klass, varför han betytt så mycket. Fått mig att släppa min bitterhet och gett mig en positivare syn. Varför gnälla på någon som betytt så mycket? Det har funnits perioder i hans karriär man velat glömma, men efter regn kommer solsken. Efter skadehelvetet i slutet av 90-talet följde ett tidigt 00-tal med en pånyttfödd Alex. Vem kan glömma säsongen 02/03 och inte minst drömmålet mot Real? Senare följde en omild behandling från Fabio Capello, kaptenen bänkades, var nära att knäckas men visade inget utåt. Efter Capellos sejour, i svallvågorna av calciopolin, tog han sig samman och vann skytteligan, först i Serie B och sedan i Serie A. Att först följa med Juventus ned i seriesystemet och sedan vinna skytteligan var den definitiva kärleksförklaringen. En gentleman lämnar aldrig sin dam som ni vet.
När jag tänker efter så är Alessandro Del Piero som livet självt. Ibland är det tufft, det finns tillfällen när orken tryter. Man är arg, besviken och ledsen. Sedan kommer ljusglimtar då man inser hur underbart allt är. Livet är en gåva det gäller att vårda. Ömt och varsamt. Min relation till livet är besläktad med mina band till Juventus store härförare. Tänk en kväll i juni, mjölkljust sken, solens värme och de glada skratten. Livet är helt underbart. Varför klaga? Det är värt tio regniga novemberdagar för en sådan sommarkväll. Liknande vibbar ger Del Pieros volleylobb mot Fiorentina (december 94). Det väger upp eventuella formsvackor och skador. Det är ett ögonblick du kan återuppleva på youtube hur många gånger som helst. Vilket mål, vilken konstnär. Varför har jag någonsin klagat?
Efter alla år så har både livet och Del Piero gett mig en insikt. Var rädd om det fina. Det kanske inte alltid är bäst, men det är störst och vackrast. Dessutom det enda du har. När Del Piero lagt skorna på hyllan kan du inte njuta av hans konst mer, aldrig någonsin. När livet glidit dig ur händerna kan du inte möta de där ljuset, känna den där värmen och höra skratten. Du har bara ett liv, det finns bara en Del Piero. Ingenting varar för evigt. Njut när de ljusa stunderna infaller. Tar det emot, se bakåt och minns allt underbart, se samtidigt framåt och hoppas att det som inte är bra idag blir bättre imorgon. Betrakta varje dag som en möjlighet, ta dig an varje ny match med Del Piero som en gåva.
Den gode Alessandro har har varit med i nitton år. På ett vis är det en evighet. Samtidigt känns det som allt passerat med en sanslös hastiget. När jag ser bilderna från den där matchen mot Fiorentina, nämnd tidigare, känns allt så gammalt. När jag tänker tillbaks så minns jag emellertid allt som igår. En oändlighet som passerat med ett hjärtslags hastighet. Matchen mot Viola känns hundra år gammal, eller spelad igår. Välj själva, minnena tänjer på tidsgränserna. För övrigt hyllade John Lennon, Elvis Presley, på följande vis en gång: "Before anyone did anything, Elvis did everything" På pricken. Jag skulle kunna utbrista något liknande med hänvisning till Del Piero:"Before Messi did anything, Del Piero did everything."