Del Piero - den lojale konstnären
Det finns fotbollsspelare, stora fotbollsspelare och så finns Alessandro Del Pierio.
Det finns några spelartyper jag värdesätter högre än andra. Killar med lojalitet mot sin klubb, spelare som har den där extra nivån andra saknar och så den exklusiva skaran vars kvalitet bara höjs med åren. Lojala spelare blir mer ovanliga för var dag, artisterna med den där extra klassen har alltid varit en bristvara och spelarna vars kvalitet stiger med åren är färre än handens fingrar. Det finns dock ett namn som uppfyller alla tre epitet, Alessandro Del Piero. Alex gör sin 19:e säsong i Juventus (en fotbollsmässig evighet!), han är en av sin generations största konstnärer och har räknats ut oaliga gånger men alltid kommit tillbaks starkare än innan. Del Piero är vinet som bara blir bättre med åren eller konstnären som istället för pensel och duk skapar odödliga konstverk med fötter och boll till hjälp. Nu rapporteras att Alex gör sin sista säsong vilket väcker många tankar, känslor och minnen. Det minsta jag som Juventusanhängare kan ge honom är en hyllningstext. Varken den första eller sista som kommer skrivas om den store Pinturicchio men han är värd alla spaltmeter.
Alessandro Del Piero debuterade i Juventus hösten 1993. För att ge perspektiv på saken så var nuvarande klubbkamraten Claudio Marchisio 7 år vid tidpunkten. Det har gått så lång tid som 18 år sedan dess, en oerhörd evighet i fotbollssammanhang. Så lång tid har passerat att vi idag skrattar åt spelarnas frisyrer och shorts. Storstjärnorna då skulle kunna vara pappor till storsjärnorna idag och Internet var inte mycket mer än ett oförlöst foster. Att vara med i hetluften så länge borde inte vara möjligt, i synnerhet inte om man haft så pass svåra skador och varit uträknad vid så pass många tillfällen. Men Alessandro Del Piero har mäktat med bedriften. Han är för 19:e säsongen en Juventus-spelare, respekterad i alla läger. När han inledde sin bana pryddes fotbollens stjärnhimmel av Stoickhov, Romario och Baggio. Idag utgörs den av Messi, Ronaldo och Rooney. Pinturicchio är ensam kvar som länk mellan den suddiga dåtiden och den HD-skarpa nutiden. Nu skymtas emellertid slutet på denna evighet. Våren 2012 får vi se det sista av fotbollsspelaren Del Piero. På ett vis känns det givetvis väldigt tråkigt, men på samma gång värdigt och vackert. Han slutar vid en väldigt hög ålder, men han gör det medans det fortfarande finns mycket kvar av magin.
Mina första starka minnesbilder av Del Piero härrör sig från säsongen 94/95, då han fick sitt genombrott. Jag var en finnig 14-åring som varje söndag satt klistrad framför Uno Kryss Due. Alex hade spelat sig in i Juventus på bekostnad av en skadad Roberto Baggio. Omedelbart väcktes förhoppningar om att den tunne teknikern skulle axla den store Robys mantel. Med tiden skulle förhoppningarna med råge infrias. Allra tydligast från säsongen minns jag hans magnifika matchvinnande mål mot Fiorentina. Det var en Söndag i december och med en känslig volley-lobb skapade Alex sitt första stora konstverk för världspubliken. Ju längre säsongen led desto mindre saknades Baggio. I maj stod slutligen damen som ligamästare för första gången på 9 år. Juventus hade därmed inlett sin kanske starkaste era någonsin, en era där Del Piero ständigt var huvudperson. Ligatiteln följdes av en Champions League-titel och Del Piero gick från talang till absolut världstjärna. Jag själv gick från pojke till man med den svartvita klubben och den store lille konstnären som ständig följeslagare.
Åren gick och framgångarna följdes av skador och med skadorna kom en ifrågasatt Del Piero. När Marcello Lippi avslutade sin andra sejour som tränare och ersattes av Fabio Capello så trodde åtminstone jag att konstverken från Pinturicchios sida var historia. En seg spelare uppenbarade sig och den hårdföre Capello tvekade inte att bänka ikonen. Troligtvis så var relationen väldigt ansträngd mellan dem, men aldrig att Del Piero uttalade sig negativt eller visade sin besvikelse utåt. Det kaptenen kände höll han inom sig, något som bevisar vilken stor människa vi har att göra med. Tids nog så uppdagades Calciopolin och Juve tvingades ner i Serie B. Del Piero hade under tiden vunnit VM och visat upp en form vi inte sett röken av på några år, lovande trots trista omständigheter. I Serie B visade aldrig kaptenen något missnöje, detta trots miserabla arenor och mediokra motståndare. Det var snarare tvärtom, spelgldäjen var påtaglig, på vårkanten ståtade Alex som skyttekung och Juventus var tillbaks i Serie A. Kritiserad och uträknad hade Del Piero rest sig och kommit tillbaks starkare än någonsin!
Vi känner alla till att åren efter Calciopolin varit skrala för Juventus. En undermålig ledning misslyckades att ge Juventus nödvändiga förutsättningar för att slåss i den topp man innan tillhört. Trots tränarbyten, medspelare utan grinta och ständigt missflyt. Har kaptenen någonsin gnällt eller sett uppgiven ut? Tvärtom så har han rakryggad blivit en fantastisk ambassadör för klubben. Skador, formsvackor och ett misskött Juvenuts - inget tar knäcken på Del Piero. Han har alltid kommit igen starkare än innan. Det är just det och inget annat som kallas för lojalitet. Alessandro Del Piero älskar sitt Juventus i nöd som i lust. Visst känns det i hjärtat när han i vår kommer lägga skorna på hyllan. Jag har ju följt honom så länge. Som pojke med finnar och "chipsflottiga" fingrar, som yngling i sportbaren och så nu i egenskap av trygg pappa med kundvagn på Ica Maxi. Det är en del känslor som rullar idag, men får jag välja bara en så faller valet på stolthet. Stolthet för alla viktiga mål han gjort, för titlarna han vunnit och för lojaliteten han uppvisat i alla väder. I vår är spelarkarriären över. Men tro mig, Del Piero kommer stanna i Juventus i någon ledarfunktion. En gentleman lämnar ju aldrig sin dam.
Till sist: Enligt mig så missbrukas ordet älska i fotbollssammanhang. Men i Del Pieros fall är det ingen överdrift när jag påstår det. För jag älskar honom, och många med mig!
